Helgens stjärna

Så går ännu en helg och gör än en gång en landning i ackumulerat kaos av disk, oräknad matteläxa, musikteoretiska uppgifter och halvfärdiga texter.
Bland allt som är halvt och inte alls i mål finns ändå pappersstjärnan som jag köpte i början av året när förra julens pynt såldes bort. Lite tveksamt bytte jag ut de tidigare årens trotjänare, men nu när jag har balanserat högt, högt uppe på en stege och fått den på plats sprider den det mest underbara ljus, och jag vet redan nu att jag kommer att ha svårt att skiljas från den när julen är över och förbi.

Läs även andra bloggares åsikter om söndag, halvfärdigheter, advent, julpynt

Annons

Små prickar ljus…

… i tyngden av novembermörkret:

• Åt enkel middag med fina vänner.
• Använde papper, pennor och penslar för att uttrycka mig i bild. Det blir sällan, sällan numera – men jag älskar det där nästan meditativa i skapandet, när jag för stunden kan fokusera på det jag gör och inte så mycket på att det inte blir som jag vill. För det blir det inte när jag ska skapa bilder på det här sättet, i synnerhet inte med tanke på att jag nästan aldrig håller i penna och pensel på det sättet numera.
• Lyssnade färdigt på The Tales of Beedle the Bard igår kväll. Sagorna var kanske inte så speciella, men det fina med boken är hur Rowling ytterligare fördjupar den värld hon skapat genom att ge den en kulturhistorisk sagoskatt med närmast vetenskapliga kommentarer av självaste Albus Dumbledore. Läsvärd för alla som fascineras av Rowlings trollkarlsvärld – men se till att ha Fantastic Beasts and Where to Find them till hands för ytterligare fördjupning.

Läs även andra bloggares åsikter om skapande, kreativitet, mörker, The Tales of Beedle the Bard, J.K. Rowling, Harry Potter

Mycket Shakespeare-godis, på finska

Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.

Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.

I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.

Läs även andra bloggares åsikter om film, 8 dagar till premiären, Shakespeare, Romeo och Julia, intertextualitet

Nu är mörkrets tid

Magix ber oss att beskriva livet just nu med en boktitel, och jag har omedelbart svaret i fingertopparna: Nu är mörkrets tid, titeln på en av böckerna i John Marsdens Imorgon när kriget kom-serie.
Det är en titel som har seglat genom mitt huvud många gånger den senaste tiden.
Jag har haft en dag av tyngd i huvudet trots duktiga åtta timmar sömn i natt, en dag när jag tvingat mig ur sängen trots min inre femåring som skriker NEEEJ!, tänkt på hur onaturligt det är att vakna innan det ljusnar. Tappat delar av frukosten, snubblat över tangentbordet, snavat i trappan. Tackat nej till en konsert som sannolikt var bra, tyngden i huvudet igen. Sett mörkret falla igen utanför fönstret innan jag avslutat dagens sista lektion. Tänkt att jag innerligen hoppas att jag har blivit nästa mål för broderns febervirus, för så här trött vill jag sannerligen inte vara bara av novembermörkret. Jag vill ha något annat att skylla på, något som jag kan bli av med före ljuset återvänder. Måtte det här ha varit bottennoteringen.

Men jag skulle ju inte vara jag om jag inte piggnade till bortåt halvtiosnåret, klarnade upp i huvudet och kände energin rinna till. Det är tydligen bara om kvällarna jag inte ligger i vinterdvala.

Läs även andra bloggares åsikter om boktitlar, november, mörker, trötthet, mörkerdepression

dålig hältajming

Igår drog jag upp ett antal varv på min strumpstickning, och sedan orkade jag inte vända maskorna rätt när jag plockade upp dem igen eftersom jag bittert tänkte att det spelar ju ingen roll, för jag kommer ju ändå att få göra om det här igen. Sedan konstaterade jag i ett ögonblick av klarsyn att det inte är så bra att ta sig an krävande projekt den här tiden på året. Även om hösten är den tid när det känns som mest inspirerande att sticka skulle det här med att lära sig att sticka något så extremt tredimensionellt som hälar knappast vara så enormt mycket lättare att ta till sig i midsommartid – men jag skulle ha lite roligare medan jag försökte och inte bara förbittrat vilja kasta stickningen ifrån mig och yla mot månen.

Det är liksom det som är grejen med mörkertiden. Inte det att saker och ting inte går, man inser bara att det just nu kanske inte är värt att ta sig genom allt. Att vissa saker måste läggas åt sidan och vänta på bättre tider, att vissa saker kostar mer än de smakar just nu. Att viljestyrkan behövs till annat. (I en gammal dagbok hittade jag en anteckning om att jag tar mig genom vintrarna på en blandning av envishet och choklad. Idag skulle jag göra tillägget musik också, i synnerhet Mozart.)

Men lite envis ska jag fortsättningsvis vara när det gäller strumpan, i synnerhet sedan min tålmodiga textillärare (med en framtidstro gällande mitt strumpstickande som jag inte riktigt besitter själv just nu) orkade vända på mina maskor.

Läs även andra bloggares åsikter om novmeber, mörker, stickning

Ljusglimt på avstånd

Idag hade november ett ögonblick av vad som kan ha varit månadens vackraste ljus. Solljus genom skyar och dis, mjukt och sällt och som gjort för en stunds fotopromenad längs stranden. Men jag hade veckans lektion i matte, och läraren var naturligtvis obeveklig. Någonstans mitt i min avsky för matematik på högre nivå än huvudräkning lyckas jag ändå inte vara fullt så tonårstrotsig att jag gör verklighet av impulsen att lyssna till min konstnärssjäl och befria mig själv från siffertramsandet.
Sedan tog lektionen förvisso slut, jag hämtade kameran och gick ut, bara för att få se det sista av solen försvinna och novembergråheten lägga sig som en filt över alltihop, i väntan på kvällsmörkret som inföll sisådär en timme senare. Så mycket för att fånga dagen och ljuset.

Läs även andra bloggares åsikter om november, matte

Fars dag, möjlig pappatrend upptäckt

Med två recensioner i huvudet varav en halvvägs utspilld i textform inser jag att oktobers läsning hade ett tema som jag inte ser förrän jag ska skriva om läsningen bok för bok – sökandet efter en pappa. Det är Åsa Anderberg Strollos ungdomsbok Blod med Ida som chockerat får ställa sig den oväntade frågan om vem som egentligen är hennes pappa, och det är Monica Vikström-Jokelas barnbok Morris, Leia och papporna där Morris smygintervjuar tre pappakandidater för att ta reda på vem av dem som kan vara hans pappa på riktigt. En med mera ångest, en med mindre.

Det skulle vara fint om jag hade underlag för att säga att jag anar en trend – men jag tror att den svenska ungdomsboken och den finlandssvenska barnboken ligger lite för långt från varandra för det. Fast vem vet… Sedan kommer jag ideligen att tänka på Christine Nöstlingers En pappa sökes, som jag vet att jag läste någon gång runt elva års ålder, och som jag inte minns ett dyft av, bortsett från pärmbilden.

Läs även andra bloggares åsikter om barnböcker, ungdomsböcker, Åsa Anderberg Strollo, Monica Vikström-Jokela, Christine Nöstlinger, pappor

Vithet, renhet

Idag välsignar oss snön med sin vithet och jag vaknar i det märkliga ljus som uppstår när en gråmulen himmel reflekteras från enorma vita ytor på marken, vaknar med en förvirring över att ljuset i rummet inte är vare sig sol eller mulenhet.

Ändå gör den sig bäst på håll betraktad, novembersnön som är för våt för sitt eget bästa. Efter att ha betraktat snöljuset från fönstret städar jag fram tomma ytor i min lägenhet till den grad att jag knappt längre vet var jag är. Ikväll blir det rena lakan och obelamrade golv.

Läs även andra bloggares åsikter om snö, städning

Feberns befrielse

Gårdagskvällen tillbringades till största delen i soffan, under en filt läsandes Presidentens hustru, medan kroppstemperaturen sakta men säkert klättrade uppåt. Mitt i förkylningströttheten och kroppen som ömmade fanns det en vila i att ha feber, att vara tvingad att ge upp alla borden och måsten. Jag kapitulerade tämligen lättvindigt.
I morse vaknade jag med mera normal temperatur och den där genomskinliga känslan i kroppen som feber brukar lämna efter sig, och om temperaturen håller sig på normal nivå lär jag vara tillbaka i vardagen redan imorgon.

Så här mycket har jag inte välkomnat en förkylning sedan jag satt fast i ett jobb jag inte trivdes med för ett par år sedan. Nu tycker jag egentligen om min vardag – men vilsamheten i feberkvällen påminner mig om att energinivån och förmågan att engagera sig inte riktigt sitter där den ska i mörkrets tid. Att jag kanske borde bli bättre på att bädda ner mig i soffan med en bok av fri vilja – och inte därför att jag inte orkar annat. Och framför allt – att jag borde sluta tro att jag ska kunna fungera på samma sätt i mörkrets tid som jag gör i ljusets.

Läs även andra bloggares åsikter om förkylning, feber, mörker

Matte gör mig obstinat

Varje söndagskväll känns det som om det absolut värsta med mitt folkhögskoleår är matteläxorna. Nu är jag ju så pass mycket amatörpsykolog att jag fattar att det säkraste sättet att få matteläxorna att bli så obehagliga som möjligt är att spara dem till söndagskvällen, där de lämpligt nog kan blandas ut med allmän angst över veckan som gått och vad man inte uträttat under denna vecka.
Ändå förstår jag mig själv så bra, för matteboken vill jag inte ta i med tång om det inte är absolut nödvändigt, och när det sedan inte går att skjuta på saker och ting längre så gör jag en mental tidsresa till mitt tonårsjag. För varje gång jag sitter där, i allmänhet redan under första uppgiften, vaknar den där 17-18-åriga Ika till liv och hojtar och gapar om att det här är då det onödigaste hon någonsin har sett och varför i all världen ska hon behöva sätta sin dyrbara tid på det här tramset som inte har någon som helst relevans för hennes liv?

Plötsligt minns jag så väldigt väl hur det var att gå i gymnasiet och käbbla med matteläraren om vikten av / onyttan med att skriva studentprov i matte, och sedan av samma mattelärare bli uppmanad att antingen sluta prata med bänkgrannen eller också fortsätta samtalet i korridoren.

Jäkla matte. Den tar fortfarande fram mina absolut värsta sidor så fort vi ska ägna oss åt något annat än huvudräkning. Om jag inte vore så upptagen med att vara våldsamt irriterad på allt vad matte heter skulle jag antagligen vara fascinerad av att jag kan hysa sådana aversioner mot ett simpelt skolämne. Jag är ju trots allt inte tonåring längre. Aversioner i hög grad kan jag hysa mot människor som beter sig illa, mot fördomar, mot kortsiktigt tänkande hos politiker – matte verkar så futtigt i jämförelse.
Ändå: Jag ångrar lite att jag aldrig gjorde det där rituella bålet av mina matteböcker när jag avslutat den sista obligatoriska mattekursen i gymnasiet. Det hade på intet sätt gjort något åt mitt nuvarande taggiga förhållande till den mattebok jag måste umgås med det här året, men symboliken i bålet hade kunnat utgöra en liten tröst, ett varmt minne.

Läs även andra bloggares åsikter om läxor, matte