h1

Matte gör mig obstinat

november 1, 2009

Varje söndagskväll känns det som om det absolut värsta med mitt folkhögskoleår är matteläxorna. Nu är jag ju så pass mycket amatörpsykolog att jag fattar att det säkraste sättet att få matteläxorna att bli så obehagliga som möjligt är att spara dem till söndagskvällen, där de lämpligt nog kan blandas ut med allmän angst över veckan som gått och vad man inte uträttat under denna vecka.
Ändå förstår jag mig själv så bra, för matteboken vill jag inte ta i med tång om det inte är absolut nödvändigt, och när det sedan inte går att skjuta på saker och ting längre så gör jag en mental tidsresa till mitt tonårsjag. För varje gång jag sitter där, i allmänhet redan under första uppgiften, vaknar den där 17-18-åriga Ika till liv och hojtar och gapar om att det här är då det onödigaste hon någonsin har sett och varför i all världen ska hon behöva sätta sin dyrbara tid på det här tramset som inte har någon som helst relevans för hennes liv?

Plötsligt minns jag så väldigt väl hur det var att gå i gymnasiet och käbbla med matteläraren om vikten av / onyttan med att skriva studentprov i matte, och sedan av samma mattelärare bli uppmanad att antingen sluta prata med bänkgrannen eller också fortsätta samtalet i korridoren.

Jäkla matte. Den tar fortfarande fram mina absolut värsta sidor så fort vi ska ägna oss åt något annat än huvudräkning. Om jag inte vore så upptagen med att vara våldsamt irriterad på allt vad matte heter skulle jag antagligen vara fascinerad av att jag kan hysa sådana aversioner mot ett simpelt skolämne. Jag är ju trots allt inte tonåring längre. Aversioner i hög grad kan jag hysa mot människor som beter sig illa, mot fördomar, mot kortsiktigt tänkande hos politiker – matte verkar så futtigt i jämförelse.
Ändå: Jag ångrar lite att jag aldrig gjorde det där rituella bålet av mina matteböcker när jag avslutat den sista obligatoriska mattekursen i gymnasiet. Det hade på intet sätt gjort något åt mitt nuvarande taggiga förhållande till den mattebok jag måste umgås med det här året, men symboliken i bålet hade kunnat utgöra en liten tröst, ett varmt minne.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Advertisements

One comment

  1. Åh, vad jag håller med dej. Förstår inte vad det är med matematik, för logiskt sett borde det kunna vara väldigt roligt! Men inget annat ämne har någonsin fått mig att låsa mig så totalt och känna mig så korkad, och jag får ångest bara av att läsa vad du skriver. Hu.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: