h1

iPod, kom hem!

december 5, 2009

Häromdagen bjöd naturen på lågt stående sol, frost och vackert, vackert decemberljus. Jag gick en promenad längs stranden i sällskap med min kamera och fångade en del av decemberskönheten, absorberad av densamma. Så absorberad att min fina, fortfarande nya, iPod obemärkt föll ur min jackficka längs vägen. Jag noterade inte förlusten innan jag hunnit hem igen, och då var det för sent. Trots att jag gick tillbaka och försökte följa mina egna fotspår var allt jag hittade den sammetspåse som skyddat iPoden för repor när jag burit den med mig i fickor med blandat innehåll.

Nu är jag utan den iPod som var i dyraste laget när jag köpte den, som jag hunnit bli så förtjust i och som jag tydligen använt mer än jag trott – för hålet efter den är irriterande stort. Jag kommer på mig med att sakna den rent handgripligt flera gånger om dagen. Jag saknar möjligheten att ta med mig min musik och mina spellistor, jag saknar inspelningsfunktionen och jag saknar smidigheten i att lyssna på ljudböcker via iPoden.
Nu vet jag att min vackert julröda och metalliskt glänsande iPod med det omsorgsfullt valda låtcitatet ingraverat på baksidan, den är bara en pryl och den kan rent tekniskt ersättas. Jag kan beställa en ny (för pengar som jag egentligen hellre skulle spara till annat än att köpa ännu en mp3-spelare), och jag kan till och med beställa en ny i samma färg och med samma text ingraverad. Det finns så mycket här i livet som man kan förlora på ett betydligt mera smärtsamt och slutgiltigt sätt, så mycket större förluster att göra. Ändå – det här är en pryl som landar bland de saker jag använder mer eller mindre dagligen – oftare än kameran, men inte lika ofta som datorn. Jag blir dessutom av med den just vid övergången till den tid när jag börjar ta mig fram allt mera till fots och därmed allt oftare vill kunna lyssna på musik utanför hemmet.

Igår gjorde jag ett besök på polisens hittegodsavdelning tillsammans med min bror. Utdelningen för min del var noll och intet, men brodern fick hämta ut den kamerablixt som han lämnade in i somras. Den blixt som han hittade någon kilometer längre fram längs samma strand. För att ytterligare spä på ödets ironi har kamerablixten ett värde i euro som ligger snäppet över min förlorade iPods monetära värde. Därmed passade jag på att ge brodern ett skämtsamt julklappsförslag, när han nu så helt utan kostnad kommit över en blixt till sin kamera.

Fast allra helst vill jag ringa till hittegodsavdelningen om några dagar och få beskedet att jag kan kvittera ut både min förlorade iPod och en förstärkt tro på det goda i människan.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: