h1

Vinterläsning

februari 4, 2010

Medan snön fortfarande ligger förunderligt hög utanför husen ägnar jag mig åt att läsa böcker om vinter och mörker. (Eller ägnade, för det mesta av den här läsningen inträffade för flera veckor sedan.)

Det började med att jag fick för mig att läsa om Susan Coopers En ring av järn under julhelgen. Omläsningen blev inte riktigt så härlig som jag tänkt mig – eventuellt är det så att boken inte kan göra samma intryck på mig som när jag läste den första gången för ett par år sedan. Lite fascineras jag ändå av att läsa om midvintertiden som den tid när ondskans krafter är i rörelse, den tid när den stora tvekampen mellan ljus och mörker ska stå. Läsningen drar ut på tiden, och i mellandagarna satt jag med boken och läste om snöovädret som aldrig vill sluta medan verklighetens snö yrde utanför fönstren.

Efter En ring av järn övergick jag tämligen omedelbart till Anders Börjelids Ondvinter (som jag faktiskt började läsa redan före jul, men pausade till förmån för Susan Coopers midvinterskildring). Övergången är lustigt sömlös, för precis som titeln antyder rör det sig om ytterligare en skildring av inte bara vintern, utan också av mörkrets gärningar under vintertiden.
Börjelids litterära debut imponerar stort på mig. Jag hittar likheter med både den nylästa Susan Cooper, men också med danska favoriten Lene Kaaberbøl. När det gäller En ring av järn och Ondvinter delar böckerna hanteringen av vintern som den onda och farliga tiden, likaså föreställningen om gamla vägar som kan väckas till nytt liv vid rätt tillfälle.
Kaaberbøl-likheterna ser jag ofta. Det är inte bara efter-katastrofen-scenariot som får författarnas böcker att påminna om varandra, utan också diskussionen om manliga och kvinnliga uppgifter, sättet att hantera magi, skildringen av knepiga familjekonstellationer och förhållandet till den nordiska folktron med dess olika väsen och varelser.

Och från vätten och dess hjälpsamma spådomar i Ondvinter är steget inte speciellt långt till Mårten Sandéns Det viskande barnet, uppföljaren till den drygt årsgamla Den femte systern. Mera fantasy i mörkrets tecken, men den här gången rör sig vättarna, oknytten och ondskan i vår egen tid. Och så ska det väl sägas att vintern för en ganska diskret tillvaro i denna min tredje och sista (ja, för ett tag i alla fall) mörkerbok. Men bra är den, och greppet känns fortfarande fräscht – det här med att fantasyn finns med i vår egen värld, men att man också kan gå in en alldeles annan värld, som ändå sitter ihop med vår egen. Och jag säger det igen, likt många andra: Jannike Faltin är en tonårig version av Lisbeth Salander, och dessutom så mycket mera trovärdig trots sina övernaturliga gåvor. Medges att Mårten Sandén inte är världens största stilist eller språkliga trollkonstnär (där jobbar Björkelid betydligt bättre), men berättelsen är spännande och innehåller roliga och fascinerande detaljer. Klart läsvärd, och jag kommer absolut att vilja läsa även den tredje delen, bara den kommer ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements

One comment

  1. […] Ondvinter och Eldbärare av Anders Björkelid. Underbar svensk fantasy, suggestiv vinterläsning. Välskrivet, levande och övertygande, och med intressanta underströmmar. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: