Archive for februari, 2010

h1

Separationsångest

februari 10, 2010

För några minuter sedan läste jag ut de sista sidorna i Öppet hav, Annika Thors sista bok om Steffi och Nelli. Efter att ha sett tv-serieversionen av de fyra böckerna på svt play under senhösten och den tidiga vintern ville jag absolut läsa om böckerna också. Nu är det gjort, och som jag kommer att sakna dem.

Pratade tröstläsning och litterära snuttefiltar med Josefin häromkvällen. Det finns så många sorter av dem, även för enskilda läsare. Det finns de välkända och upptrampade verken där man känner varje ny krök av berättelsens väg. Där är det trösterikt att vila sitt huvud när livet känns tungt i stort eller smått.
Sedan finns också de här böckerna, fungerande omläsningar av favoriter från yngre dagar. Man kan med all rätt undra hur trösterikt det är att läsa en serie böcker som skildrar två judiska systrars krigsbarnstillvaro under andra världskriget – men i just den här bokserien är det inte de yttre händelserna som är det trösterika, utan snarare den underliggande stämningen av att livet går vidare oavsett hur svårt det känns, av att det trots allt finns goda människor i världen.

Men separationsångest har jag haft under hela den här sista boken. Jag vill hålla kvar det läsflyt som böckerna har försatt mig i, suget från en bok som får mig att prioritera bort datorsittande och slösurfande till förmån för läsfåtöljen. Den där litterära världen där jag vill krypa in och bosätta mig, samtidigt som den får mig att dra paralleller till mitt eget jag och mitt eget liv.
Nu vet jag inte vilken bok som ska få ersätta berättelserna om Steffi och Nelli. Jag fixar inte det invecklade och avancerade just nu, utan söker mer av det här ombonade som bäddar in utan att få mig frustrerad av schablonmässighet. Tröstelitteratur är kanske inte exakt rätt term, utan snarare trygghetslitteratur.

Vad läser man när man vill ha bara lagom mycket tuggmotstånd?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Bokfrågornas ABC: F

februari 8, 2010

F som i frihet och film.

1. Frihet är viktigt och böcker handlar inte sällan om längtan efter detsamma. Berätta om en bok som du tycker handlar om frihet!

Den här var knepig, och grodde i bakhuvudet länge och till synes resultatlöst. I morse vaknade jag trött och eländig, tog mig ut i badrummet och konstaterade att jag hade Ut mot ett hav spelandes i huvudet (jag har sagt det förr och jag säger det igen – den inre jukeboxen är oerhört fascinerande!). Där och då slog det mig – Kristina från Duvemåla. Nej, jag menar förstås Utvandrarna… (Ty jag är aldrig så morgontrött att jag inte skulle kunna tänka på berättelser, det är bara det att tankarna inte alltid kommer ut i snyggt formulerade meningar med korrekt innehåll innan jag har fått vakna på allvar.) Utvandrarna alltså, denna första bok av fyra fantastiska, där frihetslängtan är som tydligast. Frihet från överheten, frihet från illasinnade husbönder, frihet från fattigdomen.

2. Böcker blir ofta film. Vad gör du helst och oftast först, ser filmen eller läser boken? Brukar du se filmatiseringar av böcker du läst?

Läser boken, helt klart. Jag vill se vad filmskaparna har utgått från.
Jag ser gärna filmatiseringar av böcker jag har läst, och allra helst av klassiker. Riktigt roligt blir det om man har flera filmatiseringar att tillgå, så att man kan jämföra. T.ex. har jag sett sex olika filmatiseringar av Hamlet, inklusive BBC-inspelad tv-teater och Rosencrantz and Guildenstern are Dead.

3. Berätta om en riktigt bra filmatisering av en bok!
Bridget Jones dagbok, helt enkelt därför att när man skalar bort allt dravel om intagna alkoholenheter, rökta cigarretter och viktförändringar börjar man skönja själva berättelsen. Helt klart bättre än boken, men även filmens Bridget är fånig på det där sättet som får mig att skämmas.
Jerusalem och Ronja Rövardotter är exempel på riktigt lyckade filmatiseringar av riktigt lyckade romaner. I båda fallen lutar det väl åt att jag ändå tycker ännu mera om romanerna, trots att filmerna fått högsta betyg av mig.

4. Jag vill att du uppmärksammar en författare som du tycker får på tok för lite utrymme.
Maria Turtschaninoffs Arra – Legender från Lavora fick ett fint pris av jubilerande Svenska litteratursällskapet under helgens festligheter. Det betyder att hon kanske har synts en liten aning extra i finlandssvensk press de senaste dagarna (försvinnande lite i den del som nått mig, men man kan ju hoppas). Nu är min förhoppning att hennes bok även ska bli stor och känd i Sverige, för den är det vackraste och mest magiskt skimrande i fantasyväg som jag läste under hela fjolåret.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Två blå

februari 8, 2010

… alternativt: textande med havstema. Ordkombinationerna är i vanlig ordning inte mina egna, någon som känner igen dem och vill gissa?

Förra veckans mycket oplanerade lekande med pennor på lektionstid.

Dagens resultat. Snett och oplanerat i vanlig ordning. Det är lite av charmen med de här tidsfördriven och koncentrationsskärparna, även om perfektionisten i mig efteråt tycker att de är för sneda och osymmetriska.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Vinterläsning

februari 4, 2010

Medan snön fortfarande ligger förunderligt hög utanför husen ägnar jag mig åt att läsa böcker om vinter och mörker. (Eller ägnade, för det mesta av den här läsningen inträffade för flera veckor sedan.)

Det började med att jag fick för mig att läsa om Susan Coopers En ring av järn under julhelgen. Omläsningen blev inte riktigt så härlig som jag tänkt mig – eventuellt är det så att boken inte kan göra samma intryck på mig som när jag läste den första gången för ett par år sedan. Lite fascineras jag ändå av att läsa om midvintertiden som den tid när ondskans krafter är i rörelse, den tid när den stora tvekampen mellan ljus och mörker ska stå. Läsningen drar ut på tiden, och i mellandagarna satt jag med boken och läste om snöovädret som aldrig vill sluta medan verklighetens snö yrde utanför fönstren.

Efter En ring av järn övergick jag tämligen omedelbart till Anders Börjelids Ondvinter (som jag faktiskt började läsa redan före jul, men pausade till förmån för Susan Coopers midvinterskildring). Övergången är lustigt sömlös, för precis som titeln antyder rör det sig om ytterligare en skildring av inte bara vintern, utan också av mörkrets gärningar under vintertiden.
Börjelids litterära debut imponerar stort på mig. Jag hittar likheter med både den nylästa Susan Cooper, men också med danska favoriten Lene Kaaberbøl. När det gäller En ring av järn och Ondvinter delar böckerna hanteringen av vintern som den onda och farliga tiden, likaså föreställningen om gamla vägar som kan väckas till nytt liv vid rätt tillfälle.
Kaaberbøl-likheterna ser jag ofta. Det är inte bara efter-katastrofen-scenariot som får författarnas böcker att påminna om varandra, utan också diskussionen om manliga och kvinnliga uppgifter, sättet att hantera magi, skildringen av knepiga familjekonstellationer och förhållandet till den nordiska folktron med dess olika väsen och varelser.

Och från vätten och dess hjälpsamma spådomar i Ondvinter är steget inte speciellt långt till Mårten Sandéns Det viskande barnet, uppföljaren till den drygt årsgamla Den femte systern. Mera fantasy i mörkrets tecken, men den här gången rör sig vättarna, oknytten och ondskan i vår egen tid. Och så ska det väl sägas att vintern för en ganska diskret tillvaro i denna min tredje och sista (ja, för ett tag i alla fall) mörkerbok. Men bra är den, och greppet känns fortfarande fräscht – det här med att fantasyn finns med i vår egen värld, men att man också kan gå in en alldeles annan värld, som ändå sitter ihop med vår egen. Och jag säger det igen, likt många andra: Jannike Faltin är en tonårig version av Lisbeth Salander, och dessutom så mycket mera trovärdig trots sina övernaturliga gåvor. Medges att Mårten Sandén inte är världens största stilist eller språkliga trollkonstnär (där jobbar Björkelid betydligt bättre), men berättelsen är spännande och innehåller roliga och fascinerande detaljer. Klart läsvärd, och jag kommer absolut att vilja läsa även den tredje delen, bara den kommer ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

h1

Dagens ord

februari 2, 2010

Ett bra citat och en lektion utanför datasalen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

väldigt mycket post-UK

februari 1, 2010

Fyra intensiva UK-dagar bakom mig. Mycket folk, gamla och nya vänner, korta nätter, körsång, intensivt program, diskussioner, trötthet, frid och glädje. Saliga blandningar, än en gång.
Varje år under Ungdomens Kyrkodagar blir jag glad ända in i hjärtat över att Borgå stift ordnar något så fantastiskt viktigt, över att de som sitter på makten att bestämma har förstått hur viktigt det är. För mig och många, många andra. Alla som gått före, alla som kommer efter nu när mina egna UK-år börjar gå mot sitt slut. Samhörigheten, diskussionerna, allt detta utbytandet av tankegods, allt detta knytande av kontakter.
För mig som den senaste tiden (än en gång) så ofta har sagt nej och värjt mig och inte hört hemma, för mig blev UK än en gång att komma hem, en självklar tillhörighet. Likt de tidigare åren går jag nu och undrar över var jag ska hitta allt det här efter UK, hur vi som har varit där ska kunna ta med oss något av det vi upplevt och plantera det hemma i våra egna församlingar. Skapa nytt utrymme för samma känsla av tillhörighet.

Sent igår kväll kom jag hem till kaoset, efter en lång, lång bussresa där det trevliga sällskapet droppade av en efter en. Trött och lite rastlös, inte riktigt i form för att röja kaos. Och hur sorgligt det ändå var att UK var över för i år var det vidunderligt skönt att få lägga sig i egen säng och sova utan öronproppar. UK tar egentligen mer energi än jag har, men ger så mycket utdelning på annat håll. Nu gäller efterarbete i form av sorterande av intryck och tankar.

Läs även andra bloggares åsikter om