Archive for mars, 2010

h1

Ett motvilligt farväl

mars 31, 2010

Ett litterärt ljus i tunneln den senaste tiden (på tal om gårdagens inlägg om det oinspirerade läsandet) har varit Anne B Ragdes trilogi om bröderna från Neshov. Jag lånade Berlinerpopplarna som ljudbok, och sögs in i den tämligen omedelbart. Jag gillade den där krypande obehagskänslan man får av att förstå att något är fel, utan att man förstår vad och varför. Lika mycket gillade jag hoppandet mellan huvudpersonerna, att alla berättar ur sin egen, högst subjektiva, lilla hörna.
Förra veckan började jag läsa Eremitkräftorna, som slutar med en närmast kriminell cliffhanger. Läste ut den hemma hos föräldrarna under den tidiga söndagseftermiddagen, och kunde knappt bärga mig tills jag kom hem till den väntande Vila på gröna ängar, som lästes ut i måndags kväll. Nu ska ni förstå att det i nuläget är exceptionellt att jag forsar genom litteratur på det här sättet, exceptionellt men väldigt välkommet.

Sen var det slut och jag var ledsen, för de här människorna hade blivit en så självklar del av mitt liv så länge jag läst om dem. Ni vet hur det är med vissa litterära personer, de blir så mycket mer än papper och trycksvärta och ord. En del av mig tror innerst inne att jag skulle kunna resa till Norge och söka upp de här personerna. Faktum är att jag väldigt gärna skulle vilja göra det för att tala förstånd med dem, eftersom deras handlande frustrerar mig. Ännu mera frustrerar det mig att Anne B Ragde lämnar sina huvudpersoner och sina läsare i den här situationen där man inte vet hur det kommer att gå, inte får någon diskret liten fingervisning. I en del fall, ja, men inte när det gäller de personer som jag engagerat mig som intensivast för. Och nu fattas de mig.

Ragdes romantrilogi var sådär bra som alla sa. Däremot ställer jag mig frågande till alla uttalanden om hur mysiga och feelgood-iga de här böckerna är. Men det är kanske bara jag det, jag som inte tyckte att Jonas Gardells En komikers uppväxt var rolig någonstans alls, utan bara djupt tragisk. Det är just det jag ser i den här triologin också – inte en tragedi med samma grad av svärta, men den där obehagliga och sorgliga känslan. Feelgood-litteratur är det i den mening att den engagerar, att den drar mig med, att den får mig att vilja stanna hemma från dagens plikter för att ägna mig åt läsning. Men många gånger blir jag ledsen av det jag läser, ibland drabbas jag av obehag. Det gör mig ont om de här människorna och deras situation.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser
h1

Omläsning och engelsk halv-aristokrati

mars 30, 2010

Mitt läsande hittills i år har drag av viss gnällighet och separationsångest. Jag har haft få recensionsexemplar att ta mig an, och man kunde ju tycka att det i stället skulle ha fått mig att gotta ner mig i en massa fri och egen läsning. I stället har det länge varit så att jag bara fångas av en viss typ av berättelser, och att jag när dessa väl är utlästa inte kan få mig att bli riktigt intresserad av något annat. I början av året läste jag om Annika Thors bokserie om systrarna Steffi och Nelli Steiner, ett överraskande ljuvt återseende. Jag läste böckerna när de var nyutgivna och jag var i tidiga tonåren, men hade glömt hur bra de egentligen är. Det finns en stämning i dem som jag vill flytta in i, trots krig och ovisshet. När serien var utläst tog jag i ren desperation till Annika Thors senaste, Fyren och stjärnorna, som hon skrivit tillsammans med maken Per Thor. (Lärdom inför framtiden: Gör inte så. Tro inte att ett annat verk av författaren ska kunna fylla tomrummet efter den nyss utlästa boken, om de inte ingår i samma serie.) Den ingav mig samma känsla som väldigt många böcker har ingett mig i år – jag ser att det här är rätt bra, att det borde beröra mig, att jag borde tycka om det – men jag betraktar det liksom genom en glasruta och det når aldrig riktigt fram. Det blir inte mer än en bok.

Läste också Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet av Eva Rice. En tämligen charmerande skildring av en överklassfamilj med ett magnifikt hus och katastrofal ekonomi. (Fast det var ju det där emd att betrakta dem genom den omtalade glasrutan.)
Under läsningen insåg jag att det är något hos de här högreståndsfamiljerna i Storbritannien som fascinerar mig. De här godsen med familjeanor, livet som ligger ljusår från mitt eget och innehåller en hel del ideologier som jag inte alls sympatiserar med – ändå drar det mig till sig, och jag sitter och associerar till andra verk medan jag läser Rices roman.
Elizabeth Jane Howards Cazalet-serie som jag är skamlöst svag för, även om Cazalets inte var av fullt så fin familj och inte rörde sig i fullt så pampiga hus.
Ruby Fergusons böcker om hästtjejen Jill dyker flera gånger upp i minnet – inte för att Jill själv hörde till aristokratin, men för att hon rörde sig i utkanterna av den när hon deltog i gymkhanor och träffade vuxna med långa och märkliga efternamn. (Det lustiga är att Ruby Ferguson faktiskt hör till de författare som Eva Rice tackar i slutet av Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet.)

I samma veva som jag läste Rice såg jag också Försoning, en ur visuell synvinkel makalöst vacker film som tar mig till samma engelska miljöer, den här gången i ståndsmässigt skick. Något med sommarljuset i omgivningarna i Försoning får mig än en gång att tänka på familjen Cazalet och deras Home Place, i synnerhet i den första boken De ljusa åren.
En omläsning ter sig onekligen lockande, men å andra sidan är jag inte övertygad om att det här snuttefiltsstadiet av läsande blir bättre av att jag enbart gottar in mig i gamla sönderlästa favoriter. Det är just här problemet ligger – av någon anledning vill jag bo in mig i ett ständigt omläsande av böcker som jag redan på förhand vet att jag kommer att trivas med.
Det jag egentligen vill ha är en bok som drar mig in bakom den där glasskivan, med huvudpersoner som engagerar mig och känns på riktigt och får mig att dels leva mig in i deras liv och dels reflektera över mitt eget liv. Att det ska vara så svårt i vissa perioder!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Stadsliv

mars 28, 2010

Hela mitt vuxna liv har jag bott i stan, och ändå hela tiden med övertygelsen att stadsboendet inte kommer att vara beständigt, att något annat ska följa efter.

Och ändå. Man vänjer sig. Jag inser det än en gång ikväll när blomjorden tar slut halvvägs och jag lämnar omplanteringsprojektet mitt i, tar på mig gummistövlarna och traskar till närbutiken. Det är så självklart att den finns där och att den har öppet nästan jämt. Inte förrän jag står med jordpåsen i hand minns jag hur onaturligt det är. Inte att gå till närmaste butik på några få minuter, utan att köpa jord i betydelsen inhandla plastpåse med några liter krukväxtmylla. (För köper jord, det gör man ju egentligen hektarsvis.)

Samtidigt vet jag att det är ett val jag har gjort just nu, att ingen tvingar mig utan att det här känns som den bästa lösningen för tillfället. Lika bra att passa på att njuta av att kunna slänga på sig jackan och gå till butiken sedan det mörknat en söndagskväll, eller att kunna gå på konsert med i princip ingen ställtid alls. Även om det innebär att man måste gå till butiken för att komma åt en skvätt jord att plantera om krukväxterna i.

(Nu när jag sitter och skriver om jord i olika former kommer jag att tänka på den där berusande ljuvliga doften av våt jord som bara kan anas i korta glimtar i stan, men som nästan tar andan ur en på landet. Inte i dag ännu, med snödrivorna som smälter långsamt över åkrarna, men snart.)

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Vårfloder

mars 26, 2010

Det rinner vårfloder i staden. Porlande rännilar längs trottoarkanterna, plötsligt uppkomna små insjöar, balkonger som droppar länge efter att solen har gått ner och slutat värma. Det känns trösterikt att kvällen och mörkret kommer utan att nattkylan ännu får det att gnistra över den våta asfalten.
Vårens rastlöshet, den återkommande. Det räcker inte att snön smälter, att ljuset återvänder, det måste hända saker i mig och omkring mig också. I dag har rastlösheten ett mål – jag längtar innerligt efter isbefriad asfalt och riktigt cykelföre, längtar efter min frihet, längtar efter att kunna tillryggalägga avstånd bortom promenadlängd utan att behöva förhandsplanera allt för mycket.

Ikväll blir jag ändå behagligt och alkoholfritt lullig på fredagströtthet efter ett par timmars restaurangsittande för att fira ett födelsedagsbarn. Just nu vill jag kanske allra helst sova, ta igen all energi jag har förbrukat under en intensiv vecka. Ändå borde jag göra insatser för att åstadkomma ordning i ett kaosartat och svårligen negligerat kök och för att rädda krukväxterna från ökendöden.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Huvudstående och andra framsteg

mars 26, 2010

Igår kväll gick jag på yoga och befann mig plötsligt i huvudstående, sirsasana, för första gången. För mig handlar yoga om att göra små, små framsteg och insikter – en rörelse man plötsligt förstår mera av, förändringar i musklerna som ofta är så små att de inte märks från en gång till en annan. och ändå känner kroppen på något sätt av dem. Förändringar av den här kalibern – att med instruktörens hjälp plötsligt befinna sig i huvudstående, är hisnande i sin omfattning. Blicken på yogamattans yta, och den smått overkliga känslan – är det här jag, just nu? Jag känner igen den från andra sammanhang när livet gjort språng. Blicken i spegeln efteråt – är jag annorlunda nu, på andra sidan?

Huvudståendet passade bra som en fysisk höjdpunkt på dagar som ägnats åt mycket nytt lärande på det mera intellektuella planet. Dessa vatten med okänt djup som jag kastar mig i utan flytväst. Konstaterade igår kväll att det känns som om jag har gjort alla misstag man kan göra, men att det naturligtvis inte stämmer – för de misstag jag inte har gjort är jag förstås inte medveten om. Ändå har inga större katastrofer skett. Det är mera det att jag för tillfället är våldsamt förtjust i kommandot ctrl+z, nu när jag än en gång blir påmind om hur jag lär mig teknik. Försök och misstag, gör om gör rätt. Och däremellan: hantera frustrationen över alla de här missarna som jag måste göra för att förstå det jag håller på med, för att kunskapen faktiskt ska fastna. Alla de här fallgroparna och ojämnheterna, allt det här som ingen egentligen förvarnade mig om, allt det här som man får andas sig genom och sedan ta om på nytt. Ändå: Det är bara teknik, bara datorhantering. I nio fall av tio reder det sig med ctrl+z, till skillnad från livet ute i verkligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Bokfrågornas ABC: J

mars 20, 2010

Från Lilla O.

Jag tycker att det är svårt att läsa böcker skrivna i jag-form då det krävs en del av författaren för att det ska bli bra. Berätta om någon bok skriven i första person som du gillar eller inte gillar.

Lustigt nog är det här en sak jag inte funderar på riktigt aktivt, vilket antagligen beror på att jag inte brukar hänga upp mig på jag-form alternativt tredje person i sig – det är när de inte fungerar eller när de fungerar extra bra som jag börjar fundera på dem. Jag tittade lite i mina bokhyllor (för ja, jag måste bläddra och verkligen kolla – ibland minns jag felaktigt att en bok är skriven i jag-form bara för att jag upplever att man har kommit huvudpersonen väldigt nära och för att mycket har setts genom huvudpersonens ögon), och upptäckte att storfavoriten Sittenfeld hör till dem som behärskar jag-formen utmärkt väl, men henne skriver jag ju om var och varannan vecka.
Extra speciell i sin jag-form är Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo, där Zhuang kommer till London för att lära sig engelska och där språket i boken utvecklas i takt med att Zhuang lär sig allt mera.

Berätta om en bok om eller av en journalist.

Elisabeth Sandlund var huvudtalare på UK 2010, och mer eller mindre trollband de flesta av åhörarna. Jag köpte hennes bok Drabbad av det oväntade, och har den som ett pågående långtidsprojekt. Boken berättar om hur hon som övertygad ateist plötsligt upplever ett möte med Gud, och vad detta möte leder till (i förstone mestadels kaos). Hittills gillar jag det jag läser, gillar att hon är eftersinnande och ifrågasättande samtidigt som hon formulerar sig klart och lagom personligt. Att hon är journalist märks tydligt både när det gäller språk och upplägg.

Jante styr Sverige och jag vill att du berättar om en bok där jantelagen gäller.

Nu under eftermiddagen började jag läsa Eremitkräftorna, andra delen i Anne B Ragdes trilogi om människorna på Neshov. Här tycker jag att jantelagen är närvarande på flera sätt – dels de som underkastar sig utan att ifrågasätta, dels de som ser den och vägrar underkasta sig, men som ändå inte helt lyckas frigöra sig.

Vad jiddrar du om? Det hade jag en elev som brukade fråga när han tyckte att jag snackade obegripligheter eller ren skit. Berätta om en bok som du tycker är rent jidder.

Åh, det är många det! Fredrik Lindströms Vad gör alla superokända människor hela dagarna? är ett exempel. jag har läst och verkligen gillat Lindströms böcker om det svenska språket, likaså hört honom underhålla i Hassan och därmed vet jag att han kan vara både rolig och intressant. Den här novellsamlingen hade alltså kunnat bli en riktig pärla – men det blev den inte. Totalt ointressant, och en besvikelse jag minns flera år efter avslutad läsning. Det obegripliga i boken är hur en underhållare och ordkonstnär kan få till något så totalt ointressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

h1

Fem fina fredagssaker

mars 19, 2010
  • Sovmorgon i morse, efter fint men sent telefonsamtal igår kväll.
  • Plusgrader utan nederbörd – alltid är det väl någon liten snöflinga som smälter bort.
  • Ben & Jerrys-smakprov när jag handlade mat. Äntligen delar de ut något man verkligen vill smaka på, och som dessutom är gott. Baked Alaska lär få följa med hem nästa gång glass ska handlas.
  • Kassadamen på Alko ville se ID när jag handlade öl. När man fyllt 29 för en dryg vecka sedan är det här det mest smickrande som kan hända en, på ett ungefär. jag tror vi hoppar över det där med 30-årskris.
  • Provar min klänningsförälskelse och är fortsatt förtjust. Bestämmer mig på stående fot för att om det blir ett jakande svar på inbjudan kommer jag att inhandla nämnda klänning för att jag tycker så mycket om den att klädkoden får lov att anpassa sig till min klänning.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,