h1

Huvudstående och andra framsteg

mars 26, 2010

Igår kväll gick jag på yoga och befann mig plötsligt i huvudstående, sirsasana, för första gången. För mig handlar yoga om att göra små, små framsteg och insikter – en rörelse man plötsligt förstår mera av, förändringar i musklerna som ofta är så små att de inte märks från en gång till en annan. och ändå känner kroppen på något sätt av dem. Förändringar av den här kalibern – att med instruktörens hjälp plötsligt befinna sig i huvudstående, är hisnande i sin omfattning. Blicken på yogamattans yta, och den smått overkliga känslan – är det här jag, just nu? Jag känner igen den från andra sammanhang när livet gjort språng. Blicken i spegeln efteråt – är jag annorlunda nu, på andra sidan?

Huvudståendet passade bra som en fysisk höjdpunkt på dagar som ägnats åt mycket nytt lärande på det mera intellektuella planet. Dessa vatten med okänt djup som jag kastar mig i utan flytväst. Konstaterade igår kväll att det känns som om jag har gjort alla misstag man kan göra, men att det naturligtvis inte stämmer – för de misstag jag inte har gjort är jag förstås inte medveten om. Ändå har inga större katastrofer skett. Det är mera det att jag för tillfället är våldsamt förtjust i kommandot ctrl+z, nu när jag än en gång blir påmind om hur jag lär mig teknik. Försök och misstag, gör om gör rätt. Och däremellan: hantera frustrationen över alla de här missarna som jag måste göra för att förstå det jag håller på med, för att kunskapen faktiskt ska fastna. Alla de här fallgroparna och ojämnheterna, allt det här som ingen egentligen förvarnade mig om, allt det här som man får andas sig genom och sedan ta om på nytt. Ändå: Det är bara teknik, bara datorhantering. I nio fall av tio reder det sig med ctrl+z, till skillnad från livet ute i verkligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

One comment

  1. Jag minns det också, första gången jag befann mig i huvudstående. Det är en så speciell position, den är så brutal på något sätt, eftersom man verkligen vänder helt upp-och-ned på sig själv. Den känns hisnande och oöverstiglig, och så hittar man sig ändå i den tillslut. Vägen dit är liksom oundviklig. Och som du skriver, ofta är förändringarna så små att de inte ens märks. Men de finns där. Sirsasana är ett fint bevis på detta. Om Shanti!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: