h1

Ett motvilligt farväl

mars 31, 2010

Ett litterärt ljus i tunneln den senaste tiden (på tal om gårdagens inlägg om det oinspirerade läsandet) har varit Anne B Ragdes trilogi om bröderna från Neshov. Jag lånade Berlinerpopplarna som ljudbok, och sögs in i den tämligen omedelbart. Jag gillade den där krypande obehagskänslan man får av att förstå att något är fel, utan att man förstår vad och varför. Lika mycket gillade jag hoppandet mellan huvudpersonerna, att alla berättar ur sin egen, högst subjektiva, lilla hörna.
Förra veckan började jag läsa Eremitkräftorna, som slutar med en närmast kriminell cliffhanger. Läste ut den hemma hos föräldrarna under den tidiga söndagseftermiddagen, och kunde knappt bärga mig tills jag kom hem till den väntande Vila på gröna ängar, som lästes ut i måndags kväll. Nu ska ni förstå att det i nuläget är exceptionellt att jag forsar genom litteratur på det här sättet, exceptionellt men väldigt välkommet.

Sen var det slut och jag var ledsen, för de här människorna hade blivit en så självklar del av mitt liv så länge jag läst om dem. Ni vet hur det är med vissa litterära personer, de blir så mycket mer än papper och trycksvärta och ord. En del av mig tror innerst inne att jag skulle kunna resa till Norge och söka upp de här personerna. Faktum är att jag väldigt gärna skulle vilja göra det för att tala förstånd med dem, eftersom deras handlande frustrerar mig. Ännu mera frustrerar det mig att Anne B Ragde lämnar sina huvudpersoner och sina läsare i den här situationen där man inte vet hur det kommer att gå, inte får någon diskret liten fingervisning. I en del fall, ja, men inte när det gäller de personer som jag engagerat mig som intensivast för. Och nu fattas de mig.

Ragdes romantrilogi var sådär bra som alla sa. Däremot ställer jag mig frågande till alla uttalanden om hur mysiga och feelgood-iga de här böckerna är. Men det är kanske bara jag det, jag som inte tyckte att Jonas Gardells En komikers uppväxt var rolig någonstans alls, utan bara djupt tragisk. Det är just det jag ser i den här triologin också – inte en tragedi med samma grad av svärta, men den där obehagliga och sorgliga känslan. Feelgood-litteratur är det i den mening att den engagerar, att den drar mig med, att den får mig att vilja stanna hemma från dagens plikter för att ägna mig åt läsning. Men många gånger blir jag ledsen av det jag läser, ibland drabbas jag av obehag. Det gör mig ont om de här människorna och deras situation.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: