h1

Nattprat om Nick och Norah

april 10, 2010

Kommer hem från födelsedagsfirande där alla bryter upp mer eller mindre samtidigt för att bege sig hemåt och inta nattsömn. Bara jag då, som inte kan vara som folk utan sätter mig med en tekopp framför datorn när jag kommer hem. De senaste dagarnas dimma är tillbaka, virvlar i sjok under gatlyktorna när jag cyklar hem, och den fuktiga nattluften är uppiggande.

I stället för att sova kan jag alltså berätta att jag inte alls läste så mycket under påskhelgen som jag hade föreställt mig (precis så som det brukar vara, alltså). Vad jag faktiskt läste var Rachel Cohns och David Levithans Nick och Norahs oändliga låtlista, en bok som i synnerhet i början hade svårt att leva upp till mina ganska högt ställda förväntningar. Någonstans efter mitten blir jag däremot allt mera positivt sinnad, och jag läser ut den med ett förnöjt leende stabilt på plats i ansiktet. Till skillnad från Magix uppskattade jag musikreferenserna, även om jag inte kunde placera allt och även om det var just musikreferenserna som jag hade ohälsosamt höga förväntningar på. Så pass mycket musiknörd är jag att jag satt och letade upp en del av de för mig obekanta låtarna på spotify vid sidan av min läsning. Var också tvungen att kolla upp om det eventuellt kunde vara så att Where’s Fluffy fanns på riktigt, även om jag egentligen förstod att så inte var fallet. (Det blev dock aldrig en lika smärtsam insikt som när jag läste Juha Itkonens Låt mig älska mer förra vintern och ständigt blev påmind om att låtarna som beskrevs i boken inte fanns att lyssna på i den verklighet där jag lever.)
En charmig ungdomsroman, som jag dessutom kommer att minnas allra mest för de återkommande referenserna till underbara My So-called Life. På den punkten är jag precis som Norah, jag kan nämligen också komma på mig själv med att undra om Jordan och Angela någonsin hittade tillbaka varandra och om Patty och Graham lyckades rädda sitt äktenskap. Vissa personer, till och med viss musik, i böckernas världar av ord och papper blir så levande att jag innerst inne tror att de existerar någonstans i den verkliga världen också. Riktigt ända dit nådde inte Nick och Norah, men det är ändå fint att den fiktiva Norah påminner mig om effekten som riktigt levande fiktion kan ha på människor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

3 kommentarer

  1. (Lång kommentar på kommande, har jag på känn)

    Jag såg Nick&Nora i filmversion i höstas, och blev lite vemodig – det var en bra film, en film med stämning helt enkelt, men för mig kom den nog fyra år för sent. Jag skulle ha älskat den tre gånger mera som 18-19-åring. Du borde se den bara för att kunna jämföra med boken – och jag vill veta vad du skulle tycka om filmens Nora! (Jo, och jag älskade idén med ”find Fluffy”, helt underbar detalj. Var tvungen att googla det jag med…)

    Förresten, var det inte just My So Called Life som vi fann varandra över i Aurelia en gång i tiden, du och jag?:) Undrar just hur vi kom att prata om den serien på en körövning!

    Läste också din text om huvudstående, grattis! Jag fick flashbacks – jag har inte stått på huvudet sedan mitt folkhögskoleår, men minns den magiska känslan när man klarar av att räta ut benen rakt upp och hittar balansen, lyckas jobba såpass lika med rygg och mage att man slutade svaja… Hisnande på fler än ett sätt.


  2. Mitt så kallade liv e nog en av mina absoluta favoritserier! Jag skrev t.o.m. ett eget alternativt slut (där angela o jordan helt säkert blev ihop igen 🙂 ) till min systers födelsedag för många år sen! 🙂


  3. Har precis läst ut boken. Den tillhör inte det bästa jag läst i ungdomsgenren men klart en sådan bok jag önskade hade funnits för en så där 17 år sedan då hade den passa ypperligt för mitt 13-14 åriga hjärta.

    Fin historia, för lite musik mot för vad jag hoppats på, helt okej språk. Men då har jag läst några andra ungdomsböcker nyligt som var bättre. ”Janis den magnifika” av Johanna Nilsson, ”Saker som aldrig händer” av Johanna Lindbäck men bäst var helt klart ”Det är så logiskt alla fattar utom du” av Lisa Bjärbo.

    Tråkigt att inte denna typ av litteratur fanns när man själv var i början av tonåren!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: