Kvällsmelankoli

Även om jag ser väldigt mycket fram emot den jobbsäsong som börjar imorgon kan jag inte låta bli att bli lite melankolisk när jag ser kvällssolen över försommargrönskan därute. Försommarens ljusa kvällar och nätter, de tas liksom ifrån mig med de tidiga jobbtider som råder den närmaste framtiden. Må vara att morgnarna blir något mindre helvetiska när de inträffar i ljus, men just nu blir jag lite för påmind om att de sena kvällarna är den tid när jag brukar utföra mina storverk. Undrar om det blir ett hejdå till kvällskreativiteten den närmaste tiden?

Läs även andra bloggares åsikter om sommarkvällar, försommar

Annons

Just gotta ride it

Idag har jag varit lite naiv och ovetande, sagt åt I att en berg-och-dalbana väl inte kan vara så farlig, vi klarade ju båda två av äventyrsbanan i höstas och det spelar väl ingen roll var man sitter i raden av vagnar. Känt det kittla av spänning i magen när vi satte oss i rörelse, segat oss uppför backen – och sedan kantrade världen och vi rasade rätt över stupet i halsbrytande fart, och först efteråt fick jag höra det jag redan visste – om man sitter längst fram blir det ungefär som fritt fall. Och jag skrek och blundade i det ögonblick som kändes som värst för hela världen gick så snabbt och vår lilla farkost kastade sig framåt med våldsam kraft. Skrek gjorde jag för att inget annat fanns att göra än skrika och hålla sig fast. Nu minns kroppen, och varje gång jag tillåter mig att känna efter hur det var när vi störtade ner i vindlingarna, kraften i krängningarna, så drar magen ihop sig och jag flämtar efter luft som en hastigt betingad reflex.

Någonstans var det här sjukt häftigt, också. Även om det tog mig typ tre timmar att medge att jag kanske skulle kunna göra om det här vid ett senare tillfälle. Nu vet jag ju att man överlever, och nästa gång är chockeffekten kanske inte lika våldsam. Aldrig att det hade blivit en första gång om jag hade vetat att det nästan skulle kännas som en nära-döden-upplevelse. Med facit i hand är det ändå tur att jag inte visste, för det här är en upplevelse jag inte hade velat vara utan. Ingenstans i världen går det att läsa sig till hur det känns i kroppen att störta fram i en berg- och dalbana.

(Sedan nynnade jag Life is a Rollercoaster resten av dagen, och tänkte att Ronan Keating hade så fel. Jag trodde alltid när jag hörde den där låten att den syftar på att livet går upp och ner, ibland i ganska hastiga svängar, men ändå så att man åtminstone hinner notera vilka rörelser som går uppåt och vilka som rör sig i andra riktningar. Välkommen till Thunderbird, Ronan Keating.)

Läs även andra bloggares åsikter om berg- och dalbanor, Thunderbird, nöjesparker, fart

Tiden är inte töjbar

Jag har gått omkring och förundrats över hur mycket det har gått att klämma in i de två senaste dagarna. Allt detta av lektioner, prov och fixande av projekt denna skolans sista effektiva vecka, och ovanpå det sextimmarskvällar med inskolning på nygamla jobbet.
Fast sedan kom insikten om att tiden inte är töjbar, att man inte kan klämma in hur mycket som helst. Jag har insett det förr, när jag suttit uppe med frilansjobb till sena nätter och varit tvungen att komma försent till morgonlektionen för att hinna sova ikapp.
Den här gången har tillvaron i lägenheten kaosat ur i en sådan omfattning att jag själv mår illa åt det. Smutstvätt. Ingen ren kastrull att ens koka ägg i, inga lediga avställningsytor i köket. Ett köksbord som så totalt övergått till att vara avställnings- och avstjälpningsyta för väskinnehåll och annat att jag redan på grund av köksbordet allenast helst skulle gå till skolan och köpa frukost imorgon bitti.
Låt oss hoppas att jag fortfarande går på bara-gör-och-panika-inte-växeln imorgon när skolveckan är slut, så att jag kan ta upp kampen mot kaoset.

Läs även andra bloggares åsikter om kaos, tidsbrist

Havet och jag

Havet och jag, vi hade en så fin sommar ifjol. Faktiskt hade vi det fint långt in i september, tills jag började tycka att umgänget blev lite väl krävande. Sedan dess har vi levt åtskilda, vilket knappast har bekommit havet. Mig har det bekommit desto mera. Jag har förvisso vandrat lite ovanpå det i vinter, men den där närheten, den har jag saknat. Islossning för tre veckor sedan, och hur lockande öppet vatten än må se ut tyckte jag ändå inte att tiden var mogen för en regelrätt återförening, inte med bilden av isflaken som skavde mot strandstenarna i färskt minne.

Men nu, nu när värmen vräker sig över oss och det pratas havsbad kring lunchbordet, då går det inte att hålla sig längre. Lite nervöst kändes det på väg till det första riktiga mötet. Åtta månader har vi varit från varandra, och jag försökte intala mig att det kan ta lite tid att återupprätta relationen. Att det kan kännas alldeles för kallt till en början, utan den tidiga höstens vana att bara gå rätt ut i det kalla.
Och sedan – jag i det stora havet som inte alls var så kallt som jag väntat. Och jag minns frtfarande hur man gör – man bara går, rakt ut, och kastar sig i. Att fundera över hur kallt det var kan man spara tills man är på torra land igen, och i det småhöga tillstånd man då brukar befinna sig i bekymrar man sig inte längre.
Havet och jag, ett hav som är ungefär som jag lämnade det, svalt och med kraftiga vågor. Det är länge tills man kan guppa runt i ljummet vatten än, men det stör mig inte nämnvärt. Bevisligen går det ju att simma redan, blott tre veckor efter islossningen.

Du och jag, havet. Hela sommaren.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, hav, havsbad

Explosion

All grönska håller på att explodera i världen utanför mitt fönster. Jag reser utomlands utan att ta mig längre än till föräldrahemmet i byn, för värmen och luftfuktigheten känns tropisk. Katterna sover i förnöjda högar, och jag harvar hektar efter hektar. Sitter i traktorn med öppen dörr efteråt, bara för att ta in fågelsången och den mättade doften av fuktig jord och vår. Och däremellan: Man kliver ut i värmen och förundras om och om igen av att det känns varmare utomhus än inomhus. Kroppen har glömt hur det var, men blir upplivad av att påminnas.

Läs även andra bloggares åsikter om vår, värme, vårbruk

Perspektiv

Jag vet inte när jag senast har upplevt något så horribelt obehagligt och utlämnande som övningen inför prima vista-provet i förmiddags. Jag tror ju ibland att jag börjar förstå mig på noter, men av den förståelsen märks noll och intet när man alldeles på egen hand ska sjunga en melodi, alternativt läsa en rytm, enbart utgående från notskrift på ett papper.
Allt av solosångsnervositet bleknar bort och försvinner i jämförelse, för hur i all världen skulle det någonsin längre kunna kännas skrämmande på riktigt att få sjunga en sång där man är säker på melodin, en sång man dessutom har fått öva på förhand?

Perspektiv får jag också på moment backa traktor med harv, ett moment som fick mig att svettas och muttra frustrerat igår under vårens första test av harvningsformen. Traktorn, till och med i kombination med vidhängande släp, är trots allt betydligt mera lätthanterlig än notskriften. Det må fortfarande vara utmanande att backa traktor med släp, men det är en utmaning som känns betydligt mera hanterlig efter de där minuterna av prima vista-prov.

Läs även andra bloggares åsikter om utmaningar, perspektiv, prima vista, vårbruk

Försiktig värmeförhoppning

Cyklar hem i en natt som fortfarande är mörk, men som överraskar mig genom att vara ljummen. Så eländigt kall som den här våren har varit är det sannerligen en fröjd att kunna cykla hem utan att vara plågsamt medveten om att avsaknaden av vantar sekund för sekund kommer att göra min förkylning ännu värre.

Jag brukar inte vara så värmekrävande, och har alltid sagt att ljuset är sommarens viktigaste ingrediens. Antingen är denna min längtan efter värme i vårsolen ett ålderstecken, som när gamla katter med åren blir övernaturligt bra på att hitta de varma ställena, eller också har den nuvarande våren verkligen varit rent vedervärdigt kall. I vilket fall som helst kan jag inte minnas att jag någonsin skulle ha upplevt en vår så plågsamt kall tidigare. Alla dessa dagar när jag gått ut i solen för att upptäcka att mötet med de iskallt vinande vindarna får det att skära i kroppen.

Värme nu, ja tack. Så att jag kan förlägga lite mer av mitt liv utomhus. Det är trots allt maj, så kanske vi kan tänka oss att man kan sitta ute i solen och läsa en stund, säg en halvtimme, utan vantar?

Läs även andra bloggares åsikter om vår, kyla, värme

små små koppor

Små mystiska sår som dyker upp i ansiktet brukar man kanske lämna ifred i väntan på att de ska gå över. Sedan blir man allt mera konfunderad i takt med att de små såren breder ut sig, tills man slutligen inser att man har valt alldeles fel strategi, eftersom de där inte längre så små sakerna man har i ansiktet visar sig vara svinkoppor. Det bästa de små kopporna vet är nämligen att lämnas ensamma så att de kan mysa ihop sig och bli fler och större. Nu har jag alltså inte bara stafylokocker alternativt streptokocker alternativt båda två i näsa och hals, utan även på huden.
Jag som alltid måste bli en liten dos fascinerad av saker som andra bara tycker är jätteäckliga (stora mögelutbredningar och väldigt håriga spindlar är två andra exempel) kan tycka att det är lite intressant att en förkylning kan vandra vidare på det här sättet. Att man inte bara kan smitta andra med sina bakterier, utan även sig själv, fast på nya och oanade ställen.
Fast mest är det våldsamt irriterande att ha svidande och vanprydande utslag i ansiktet, dessutom tycker jag att det räcker bra med de mera förkylningsartade bakterieinfektionerna som jag hade sedan tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om svinkoppor, förkylning, bakterier

Utmärkt feberunderhållning

Nu lägger sig kvällshimlen över en dag som förvisso varit vacker men alldeles för kall. Det sista naturliga läsljuset försvann just från soffan, strax efter att jag läste ut den bok som fått vara min underhållning under alla de här stunderna de senaste dagarna när jag har mått bäst av att ligga still med en filt över mig. Härmed ska jag också konstatera att jag inte har fullt så svårt för chicklit som jag kanske tidigare har hävdat – eller nej, låt oss bredda resonemanget lite: Emily Giffins Den man älskar passar inte riktigt in i mitt typiska chicklit-fack. Ja, det är en berättelse om en kvinna strax över trettio som lever i en värld av rätt mycket pengar och storstadsliv, och ja, det är en berättelse om ett sökande efter kärlek.

Men jag köper det här, ganska förbehållslöst. Mina enda invändningar är kanske att det känns lite amerikanskt filmiskt (Hollywood) mellan varven*, och att översättningen hade varit bättre utan de anglicismer som tillåtits slinka med.

Och det positiva:
Ellen, bokens huvudperson är så långt från den där värsta sortens chicklit-huvudperson som man kan komma. Min oro för att jag ska möta ännu en vuxen kvinna som beter sig som ett korkat våp och inte kan hantera pengar, bara tänker på shopping och rent allmänt beter sig mer som en femtonåring än som en trettioåring, ständigt gör bort sig och förväntas vara underhållande i sin tafatthet – den oron var helt och hållet ogrundad. Ellen är analyserande och eftertänksam, hon är välformulerad och ganska driven och dessutom framgångsrik inom ett yrke som hon trivs med.
Storyn i boken – Ellen som är lyckligt gift springer plötsligt på sitt ex som hon inte har sett sedan han krossade hennes hjärta och börjar sedan ifrågasätta om hon verkligen är så lyckligt gift som hon trodde. Det är klassiskt, ja, men kanske just för att det där är en situation man så lätt kan relatera till. Hur vet man att man har gjort rätt val? För stunden, men också för framtiden? Vad är det som är viktigt i ens liv, vad handlar om att vilja gå tillbaka i tiden och ställa allt till rätta, och vad handlar om det man verkligen vill om man skalar bort tidigare drömmar?

Underhållningslitteratur, skulle jag vilja kalla det här, inte med guldkant utan med stadkant. Jag kan läsa den här i ett febrigt och ganska gnälligt tillstånd när koncentrationsförmågan inte är den bästa, men jag kan också läsa ut boken när jag börjar vara mera mig själv och mindre jätteförkyld. Dessutom behöver jag aldrig ha den där känslan av att antingen har författaren idiotförklarat sina läsare när hon skrev det här, eller så fördummas jag sida för sida medan jag läser. Inget mästerverk som förändrar mitt liv, men riktigt fin underhållning att sugas in i och sedan komma ut ur lagom belåten utan att känna sig övermätt och sockerstinn. Bra driv i berättande har hon också, den goda Giffins.

* Fast jag tror att det här är en berättelse som gör sig bättre i bokform än i form av film.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, läsning, chicklit, Emily Giffins, Den man älskar, romaner

Musik för harvning

Kollar upp en låt på Spotify, och ramlar sedan in på Green Days Know Your Enemy som påminner mig om maj månad ifjol när den brukade spelas på radio X3M medan jag harvade. Bra harvningsmusik var den (tillsammans med Manic Street Preachers och Nina Perssons Your Love Alone Is Not Enough som också råkade spelas en förmiddag under ett av de första varven på de åtta väntande hektar). Nu är maj här igen, även om det fortfarande ser ut som november utanför, och så småningom får vi se hur mycket av traktorkörningen som hann sätta sig i ryggmärgen förra våren.
Först ska jag i vilket fall som helst vila bort förkylningen som fått mig att ta tidig kväll ikväll istället för att lyssna på sympatisk livemusik. Febern har lämnat mig och det gör inte längre ont att röra sig, men att diska undan senaste dagarnas disk gör mig varm och alldeles svettig och hostan får det fortfarande att värka i huvudet.

Jordbrukargener, fick jag höra häromveckan när jag suckade över den rastlöshet som griper mig om våren och river i kroppen utan att veta vart den ska ta vägen. Egentligen vill jag rada ved eller gräva trädgårdsland, men i stan finns inga självklara fysiska aktiviteter med mål och mening att ägna sig åt utomhus. Traktorkörandet är inte vidare fysiskt krävande, men jorden finns ju där i alla fall, och resultatet är tydligt och uppenbart.

Läs även andra bloggares åsikter om vår, vårbruk, förkylning