Archive for maj, 2010

h1

Kvällsmelankoli

maj 30, 2010

Även om jag ser väldigt mycket fram emot den jobbsäsong som börjar imorgon kan jag inte låta bli att bli lite melankolisk när jag ser kvällssolen över försommargrönskan därute. Försommarens ljusa kvällar och nätter, de tas liksom ifrån mig med de tidiga jobbtider som råder den närmaste framtiden. Må vara att morgnarna blir något mindre helvetiska när de inträffar i ljus, men just nu blir jag lite för påmind om att de sena kvällarna är den tid när jag brukar utföra mina storverk. Undrar om det blir ett hejdå till kvällskreativiteten den närmaste tiden?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Annonser
h1

Just gotta ride it

maj 26, 2010

Idag har jag varit lite naiv och ovetande, sagt åt I att en berg-och-dalbana väl inte kan vara så farlig, vi klarade ju båda två av äventyrsbanan i höstas och det spelar väl ingen roll var man sitter i raden av vagnar. Känt det kittla av spänning i magen när vi satte oss i rörelse, segat oss uppför backen – och sedan kantrade världen och vi rasade rätt över stupet i halsbrytande fart, och först efteråt fick jag höra det jag redan visste – om man sitter längst fram blir det ungefär som fritt fall. Och jag skrek och blundade i det ögonblick som kändes som värst för hela världen gick så snabbt och vår lilla farkost kastade sig framåt med våldsam kraft. Skrek gjorde jag för att inget annat fanns att göra än skrika och hålla sig fast. Nu minns kroppen, och varje gång jag tillåter mig att känna efter hur det var när vi störtade ner i vindlingarna, kraften i krängningarna, så drar magen ihop sig och jag flämtar efter luft som en hastigt betingad reflex.

Någonstans var det här sjukt häftigt, också. Även om det tog mig typ tre timmar att medge att jag kanske skulle kunna göra om det här vid ett senare tillfälle. Nu vet jag ju att man överlever, och nästa gång är chockeffekten kanske inte lika våldsam. Aldrig att det hade blivit en första gång om jag hade vetat att det nästan skulle kännas som en nära-döden-upplevelse. Med facit i hand är det ändå tur att jag inte visste, för det här är en upplevelse jag inte hade velat vara utan. Ingenstans i världen går det att läsa sig till hur det känns i kroppen att störta fram i en berg- och dalbana.

(Sedan nynnade jag Life is a Rollercoaster resten av dagen, och tänkte att Ronan Keating hade så fel. Jag trodde alltid när jag hörde den där låten att den syftar på att livet går upp och ner, ibland i ganska hastiga svängar, men ändå så att man åtminstone hinner notera vilka rörelser som går uppåt och vilka som rör sig i andra riktningar. Välkommen till Thunderbird, Ronan Keating.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Tiden är inte töjbar

maj 20, 2010

Jag har gått omkring och förundrats över hur mycket det har gått att klämma in i de två senaste dagarna. Allt detta av lektioner, prov och fixande av projekt denna skolans sista effektiva vecka, och ovanpå det sextimmarskvällar med inskolning på nygamla jobbet.
Fast sedan kom insikten om att tiden inte är töjbar, att man inte kan klämma in hur mycket som helst. Jag har insett det förr, när jag suttit uppe med frilansjobb till sena nätter och varit tvungen att komma försent till morgonlektionen för att hinna sova ikapp.
Den här gången har tillvaron i lägenheten kaosat ur i en sådan omfattning att jag själv mår illa åt det. Smutstvätt. Ingen ren kastrull att ens koka ägg i, inga lediga avställningsytor i köket. Ett köksbord som så totalt övergått till att vara avställnings- och avstjälpningsyta för väskinnehåll och annat att jag redan på grund av köksbordet allenast helst skulle gå till skolan och köpa frukost imorgon bitti.
Låt oss hoppas att jag fortfarande går på bara-gör-och-panika-inte-växeln imorgon när skolveckan är slut, så att jag kan ta upp kampen mot kaoset.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Havet och jag

maj 17, 2010

Havet och jag, vi hade en så fin sommar ifjol. Faktiskt hade vi det fint långt in i september, tills jag började tycka att umgänget blev lite väl krävande. Sedan dess har vi levt åtskilda, vilket knappast har bekommit havet. Mig har det bekommit desto mera. Jag har förvisso vandrat lite ovanpå det i vinter, men den där närheten, den har jag saknat. Islossning för tre veckor sedan, och hur lockande öppet vatten än må se ut tyckte jag ändå inte att tiden var mogen för en regelrätt återförening, inte med bilden av isflaken som skavde mot strandstenarna i färskt minne.

Men nu, nu när värmen vräker sig över oss och det pratas havsbad kring lunchbordet, då går det inte att hålla sig längre. Lite nervöst kändes det på väg till det första riktiga mötet. Åtta månader har vi varit från varandra, och jag försökte intala mig att det kan ta lite tid att återupprätta relationen. Att det kan kännas alldeles för kallt till en början, utan den tidiga höstens vana att bara gå rätt ut i det kalla.
Och sedan – jag i det stora havet som inte alls var så kallt som jag väntat. Och jag minns frtfarande hur man gör – man bara går, rakt ut, och kastar sig i. Att fundera över hur kallt det var kan man spara tills man är på torra land igen, och i det småhöga tillstånd man då brukar befinna sig i bekymrar man sig inte längre.
Havet och jag, ett hav som är ungefär som jag lämnade det, svalt och med kraftiga vågor. Det är länge tills man kan guppa runt i ljummet vatten än, men det stör mig inte nämnvärt. Bevisligen går det ju att simma redan, blott tre veckor efter islossningen.

Du och jag, havet. Hela sommaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Explosion

maj 13, 2010

All grönska håller på att explodera i världen utanför mitt fönster. Jag reser utomlands utan att ta mig längre än till föräldrahemmet i byn, för värmen och luftfuktigheten känns tropisk. Katterna sover i förnöjda högar, och jag harvar hektar efter hektar. Sitter i traktorn med öppen dörr efteråt, bara för att ta in fågelsången och den mättade doften av fuktig jord och vår. Och däremellan: Man kliver ut i värmen och förundras om och om igen av att det känns varmare utomhus än inomhus. Kroppen har glömt hur det var, men blir upplivad av att påminnas.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Perspektiv

maj 10, 2010

Jag vet inte när jag senast har upplevt något så horribelt obehagligt och utlämnande som övningen inför prima vista-provet i förmiddags. Jag tror ju ibland att jag börjar förstå mig på noter, men av den förståelsen märks noll och intet när man alldeles på egen hand ska sjunga en melodi, alternativt läsa en rytm, enbart utgående från notskrift på ett papper.
Allt av solosångsnervositet bleknar bort och försvinner i jämförelse, för hur i all världen skulle det någonsin längre kunna kännas skrämmande på riktigt att få sjunga en sång där man är säker på melodin, en sång man dessutom har fått öva på förhand?

Perspektiv får jag också på moment backa traktor med harv, ett moment som fick mig att svettas och muttra frustrerat igår under vårens första test av harvningsformen. Traktorn, till och med i kombination med vidhängande släp, är trots allt betydligt mera lätthanterlig än notskriften. Det må fortfarande vara utmanande att backa traktor med släp, men det är en utmaning som känns betydligt mera hanterlig efter de där minuterna av prima vista-prov.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Försiktig värmeförhoppning

maj 8, 2010

Cyklar hem i en natt som fortfarande är mörk, men som överraskar mig genom att vara ljummen. Så eländigt kall som den här våren har varit är det sannerligen en fröjd att kunna cykla hem utan att vara plågsamt medveten om att avsaknaden av vantar sekund för sekund kommer att göra min förkylning ännu värre.

Jag brukar inte vara så värmekrävande, och har alltid sagt att ljuset är sommarens viktigaste ingrediens. Antingen är denna min längtan efter värme i vårsolen ett ålderstecken, som när gamla katter med åren blir övernaturligt bra på att hitta de varma ställena, eller också har den nuvarande våren verkligen varit rent vedervärdigt kall. I vilket fall som helst kan jag inte minnas att jag någonsin skulle ha upplevt en vår så plågsamt kall tidigare. Alla dessa dagar när jag gått ut i solen för att upptäcka att mötet med de iskallt vinande vindarna får det att skära i kroppen.

Värme nu, ja tack. Så att jag kan förlägga lite mer av mitt liv utomhus. Det är trots allt maj, så kanske vi kan tänka oss att man kan sitta ute i solen och läsa en stund, säg en halvtimme, utan vantar?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,