Archive for maj, 2010

h1

små små koppor

maj 4, 2010

Små mystiska sår som dyker upp i ansiktet brukar man kanske lämna ifred i väntan på att de ska gå över. Sedan blir man allt mera konfunderad i takt med att de små såren breder ut sig, tills man slutligen inser att man har valt alldeles fel strategi, eftersom de där inte längre så små sakerna man har i ansiktet visar sig vara svinkoppor. Det bästa de små kopporna vet är nämligen att lämnas ensamma så att de kan mysa ihop sig och bli fler och större. Nu har jag alltså inte bara stafylokocker alternativt streptokocker alternativt båda två i näsa och hals, utan även på huden.
Jag som alltid måste bli en liten dos fascinerad av saker som andra bara tycker är jätteäckliga (stora mögelutbredningar och väldigt håriga spindlar är två andra exempel) kan tycka att det är lite intressant att en förkylning kan vandra vidare på det här sättet. Att man inte bara kan smitta andra med sina bakterier, utan även sig själv, fast på nya och oanade ställen.
Fast mest är det våldsamt irriterande att ha svidande och vanprydande utslag i ansiktet, dessutom tycker jag att det räcker bra med de mera förkylningsartade bakterieinfektionerna som jag hade sedan tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Utmärkt feberunderhållning

maj 2, 2010

Nu lägger sig kvällshimlen över en dag som förvisso varit vacker men alldeles för kall. Det sista naturliga läsljuset försvann just från soffan, strax efter att jag läste ut den bok som fått vara min underhållning under alla de här stunderna de senaste dagarna när jag har mått bäst av att ligga still med en filt över mig. Härmed ska jag också konstatera att jag inte har fullt så svårt för chicklit som jag kanske tidigare har hävdat – eller nej, låt oss bredda resonemanget lite: Emily Giffins Den man älskar passar inte riktigt in i mitt typiska chicklit-fack. Ja, det är en berättelse om en kvinna strax över trettio som lever i en värld av rätt mycket pengar och storstadsliv, och ja, det är en berättelse om ett sökande efter kärlek.

Men jag köper det här, ganska förbehållslöst. Mina enda invändningar är kanske att det känns lite amerikanskt filmiskt (Hollywood) mellan varven*, och att översättningen hade varit bättre utan de anglicismer som tillåtits slinka med.

Och det positiva:
Ellen, bokens huvudperson är så långt från den där värsta sortens chicklit-huvudperson som man kan komma. Min oro för att jag ska möta ännu en vuxen kvinna som beter sig som ett korkat våp och inte kan hantera pengar, bara tänker på shopping och rent allmänt beter sig mer som en femtonåring än som en trettioåring, ständigt gör bort sig och förväntas vara underhållande i sin tafatthet – den oron var helt och hållet ogrundad. Ellen är analyserande och eftertänksam, hon är välformulerad och ganska driven och dessutom framgångsrik inom ett yrke som hon trivs med.
Storyn i boken – Ellen som är lyckligt gift springer plötsligt på sitt ex som hon inte har sett sedan han krossade hennes hjärta och börjar sedan ifrågasätta om hon verkligen är så lyckligt gift som hon trodde. Det är klassiskt, ja, men kanske just för att det där är en situation man så lätt kan relatera till. Hur vet man att man har gjort rätt val? För stunden, men också för framtiden? Vad är det som är viktigt i ens liv, vad handlar om att vilja gå tillbaka i tiden och ställa allt till rätta, och vad handlar om det man verkligen vill om man skalar bort tidigare drömmar?

Underhållningslitteratur, skulle jag vilja kalla det här, inte med guldkant utan med stadkant. Jag kan läsa den här i ett febrigt och ganska gnälligt tillstånd när koncentrationsförmågan inte är den bästa, men jag kan också läsa ut boken när jag börjar vara mera mig själv och mindre jätteförkyld. Dessutom behöver jag aldrig ha den där känslan av att antingen har författaren idiotförklarat sina läsare när hon skrev det här, eller så fördummas jag sida för sida medan jag läser. Inget mästerverk som förändrar mitt liv, men riktigt fin underhållning att sugas in i och sedan komma ut ur lagom belåten utan att känna sig övermätt och sockerstinn. Bra driv i berättande har hon också, den goda Giffins.

* Fast jag tror att det här är en berättelse som gör sig bättre i bokform än i form av film.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Musik för harvning

maj 1, 2010

Kollar upp en låt på Spotify, och ramlar sedan in på Green Days Know Your Enemy som påminner mig om maj månad ifjol när den brukade spelas på radio X3M medan jag harvade. Bra harvningsmusik var den (tillsammans med Manic Street Preachers och Nina Perssons Your Love Alone Is Not Enough som också råkade spelas en förmiddag under ett av de första varven på de åtta väntande hektar). Nu är maj här igen, även om det fortfarande ser ut som november utanför, och så småningom får vi se hur mycket av traktorkörningen som hann sätta sig i ryggmärgen förra våren.
Först ska jag i vilket fall som helst vila bort förkylningen som fått mig att ta tidig kväll ikväll istället för att lyssna på sympatisk livemusik. Febern har lämnat mig och det gör inte längre ont att röra sig, men att diska undan senaste dagarnas disk gör mig varm och alldeles svettig och hostan får det fortfarande att värka i huvudet.

Jordbrukargener, fick jag höra häromveckan när jag suckade över den rastlöshet som griper mig om våren och river i kroppen utan att veta vart den ska ta vägen. Egentligen vill jag rada ved eller gräva trädgårdsland, men i stan finns inga självklara fysiska aktiviteter med mål och mening att ägna sig åt utomhus. Traktorkörandet är inte vidare fysiskt krävande, men jorden finns ju där i alla fall, och resultatet är tydligt och uppenbart.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,