Midsommarljus

Ljuvliga midsommarnätter som vägrar mörkna. Samma förtjusta förälskelse i nattljuset varenda år, samma förvåning – ska det vara så här ljust? Brukar det faktiskt vara så här ljust även om det är mitt i sommaren? Jag vill inte sova om nätterna alls, men i något skede borde man ju. Gör mitt bästa för att avskärma mig från vetskapen om att den där morgontidiga dygnsrytmen kommer att avkrävas mig från och med måndagen igen.
Hinner i alla fall klämma in mycket i de sommarnätter som ges mig. Tar sena simturer i ett hav som plötsligt blivit ljummet välkomnande, i en natt med mjukt ljus och stillblank vattenyta. Ser kvällsljuset speglas och veckas framför mig av mina svallvågor. Kryper runt i överdådigt blommande rosensnår med kameran i högsta hugg och får sällskap av en igelkott. Får lyssna på folkmusik mitt i natten. Plockar blommor i det tysta ljusa och drömmer saker som skulle få mig att antingen skratta eller förfäras om det inte vore så uppenbart.
kan vi pausa tiden här en stund, innan kvällarna blir mörka igen?

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, midsommar, ljus, sommarnätter, hav

Annons

Rörande saker under helgen som gick:

Ulrika Öhman som sjöng Ne me quitte pas/Du får inte gå på Amélie Goes to Belgrad-spelningen i lördags eftermiddags. Hjärtslitande vackert var det.

Prinsessvigseln, som jag såg i inspelad version i söndags. Jag har till min stora förvåning upptäckt att det här med prinsessbröllop faktiskt var intressant. Inte för att jag känner behov av att själv leva i en monarki, men det är trots allt fascinerande att grannlandet Sverige är så mycket sagoland att man alldeles på riktigt ordnar prinsessbröllop, skor hästarna med silverskor och utropar en ny prins. Känner inte ni andra också hur ett sagoelement plötsligt skred in på Stockholms alldagliga gator? Inte kan man bli annat än fascinerad. Rörd blir man också, av att se ett så strålande vackert brudpar som själv rörs till tårar. Alltså, jag vet inte hur man skriver om sånt här på ett nyskapande och klichébefriat sätt, så jag borde kanske hålla tyst – men det var ju rörande, på riktigt. Och vackert.

Läs även andra bloggares åsikter om prinsessbröllop, vackert, rörande, musik, Amelie Goes to Belgrad, sagor

Rosa sommarläsning

Senaste dagarnas läsning har varit av den knallrosa sorten – Pilträdens systrar: Vänskapen växer, av Ann Brashares. Utmärkt läsning för en Ika sommartid när jag vill ha något att sjunka in i utan motstånd. Ann Brashares är författaren som skrev om Systrar i jeans, och det är väldigt tydligt att Pilträdens systrar är en uppföljarserie. Tre tjejer den här gången, sommaren före high school. En vänskap som har en hel del år på nacken, men som liksom har runnit ut i sanden den senaste tiden. man växer upp, får nya kompisar, blir någon annan och tycker plötsligt inte att man går så bra ihop med personerna från det tidigare livet.
Pilträdens systrar har väldigt mycket gemensamt med sina föregångare. De tillbringar sommarlovet åtskilda, de skriver brev till varandra när allt känns som värst (men till skillnad från jeans-systrarna skickar de oftast inte breven) och de kommer ut som lite mognare individer på andra sidan sommaren. För att jag och andra läsare inte ska sucka trött över hur mycket den här boken har gemensamt med de tidigare böckernas koncept har Brashares förekommit oss och skrivit in de äldre tjejerna i handlingen. En av dem får till och med en statistroll utan repliker. Framför allt ser Pilträdstjejerna Jo, Polly och Ama väldigt mycket upp till systrarna i jeans, och försöker ibland kopiera deras koncept. Charmigt och avväpnande.
Litteraturnörden i mig känner ett behov av att påpeka att det här inte är Stor Litteratur på väg att kanoniseras. Nej, inte alls. Men den fungerar väldigt bra som verklighetsflykt ett par sommarkvällar när jag är trött efter jobbet. Visst, jag befinner mig bortom målgruppens ålder och ibland blir det lite väl tydligt vad författaren försöker säga med sina olika karaktärer. Jag kan inte låta bli att charmas ändå, eftersom det är så fina saker, saker som tjejerna dessutom tillåts komma på alldeles på egen hand.

Läs även andra bloggares åsikter om läsning, ungdomsböcker, Ann Brashares, Pilträdens systrar, Systrar i jeans, sommarläsning

Plus och minus

Idag examineras saker som sitter fast i mitt huvud.
På väg från tandläkaren, fortfarande med tandstensgruset knastrandes i munnen sänder jag en tacksamhetens tanke till mammas gener som håller mig med hela tänder, år efter år.
Inte allt för många timmar senare lyser en man mig i ögonen och berättar sedan för mig varför jag behöver glasögon. Mera gener från mammas sida, av den där sorten som inte framkallar någon omedelbar tacksamhetskänsla. Någonstans jämnar det alltid ut sig.

Läs även andra bloggares åsikter om tandläkarbesök, gener, synfel

Regnlördag

Det blåser regn därute, och jag har jobbat medan andra har blivit våta på Popkalaset. Någon pratar om höstväder, och jag tänker att det är en konstig sommar det här, som överraskar med värme i maj och släpper loss höststormarna i juni.
Till sist var alla röster räknade och jag kunde gå hem och läsa ut de sista sidorna i Maken, som jag har släpat runt på lite väl länge. Juniläsningen, den fungerar sällan. Har föreskrivit mig själv kurering i form av lättläst ungdomslitteratur den närmaste framtiden. Inga finstilta invecklade saker under min fritid, inte när en så stor del av dagen redan går ut på att läsa och skriva.
Mat blir det så småningom, och imorgon väntar en oinskränkt sovmorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, läsning

spridda tankar om Pepparkakshuset

Efter tips från Camilla läste jag Carin Gerhardsens Pepparkakshuset. Det är ett framsteg att jag klarar av att läsa deckare igen, efter den senaste tidens övermättnad, men vad jag tycker om den här kan jag inte riktigt komma fram till ett entydigt svar på. Å ena sidan är intrigen intressant, om än inte helt oförutsägbar. Dessutom är det väldigt skönt att få läsa om poliser som inte är (halv)alkoholiserade och allmänt livströtta. Jag tycker om alla små bihandlingar kring poliserna.
Men: Jag vet inte om jag köper Gerhardsens språk till fullo. Det känns som om det går farligt nära den allmänna och urvattnade fåran för deckarspråk.
(Men så mycket tyckte jag om hennes poliser att jag vill läsa nästa bok också.)

I övrigt har jag svårt att konsumera litteratur i traditionell bokform just nu – men jag lyssnar ljudböcker som aldrig förr. Kanske är ljudböckerna ett svar på sommarens icke-läsning, eftersom de kan hänga med i mitt behov av att göra saker.

Läs även andra bloggares åsikter om Carin Gerhardsen, Pepparkakshuset, läsning, deckare, ljudböcker