Om framtiden…

… vet vi egentligen mycket lite, men jag går ändå och tänker på hur vi kommer att formulera oss om den här sommaren i framtiden. Om värmen som aldrig verkade ta slut och om hur vi lärde oss vad en fallvind är för något. Om havet som drog sig tillbaka under en himmel som var röd.

Vissa saker kan man nästan säga sig veta om framtiden. Två morgnar den här veckan har jag formulerat rubriker i huvudet redan under vandringen mellan sängen och duschen. En av dessa morgnar visste jag dessutom att min redan rubriksatta text skulle bli dagens mest lästa innan jag ens skrivit den. Inte konstigt då att jag när jag väl skrivit texten och lagt ut den kände att arbetsdagen på något sätt var slut, trots att det återstod sju timmar av den.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, framtiden

Annons

Det effektiva sportfiltret

Jag är uppvuxen i ett hem där man tar sportsidorna som en klump och bläddrar sig förbi dem utan att ens läsa rubrikerna och byter kanal redan när man hör signaturen till sportsändningarna.
Jag har med åren utvecklat ett väldigt effektivt filter för att kunna glida förbi fenomenet sport och organiserat idrottande med så lite närkontakt som möjligt. Jag kan inte ens säga att jag brukar tycka illa om sport, snarare är det så att den inte bekommer mig. Jag har försökt se Finland spela Viktig Match i ishockey-VM och gäspat efter en kvart eftersom det i mitt tycke ”inte hände något”. Jag har inte den där förmågan att engageras av folk som idrottar. Kul för dem, liksom, men jag riktar min energi åt annat håll.

Nu visar det sig att det där filtret är ganska opraktiskt den här jobbsommaren när jag förväntas få ut snabba nyheter om sånt som händer och när det dessutom verkar hända en massa i idrottsväg som är jättestort för dem som inte går runt med min typ av filter. Plötsligt går det inte att vara likgiltig längre, det enda som återstår är att bli superstressad för att jag förväntas vidarebefordra information som jag inte över huvud taget begriper.
I dag lyckas jag placera en lokal idrottare i fel gren. Jättebra där. Drabbas vid insikten om detta av ett smärre sammanbrott, och inser efteråt att jag måste lära mig att jag inte kan hantera stress över huvud taget om jag låter blodsockret gå i botten.

EM i Friidrott – väldigt mycket stress och obehag. Däremellan tycker jag lite synd om idrottarna som är så beroende av vad de kan få kroppen att prestera under ett givet ögonblick. Går hem och yogar, för att bli bättre kompis med min egen kropp som tycker att jag sitter lite för mycket om dagarna, och tänker att det är skönt att jag kan vara okej med att ägna mig åt fysiska aktiviteter utan att behöva hetsa över dagsformen och utan att all världens journalister undrar efteråt hur det känns.

Läs även andra bloggares åsikter om sport, idrott, stress, yoga, EM

Duschen är i alla fall renare än på länge

Bland de där tio skönaste sakerna med att inte längre bo i cellbostad och dela halva bostaden med någon annan som man inte själv har valt att dela liv med återfinns möjligheten att ta tag i saker senare. Tvätthögen på golvet. Diskhögen på köksbänken. Tidningshögen på matbordet. Grushögen under matbordet. Jag tror att alla har varit där, åtminstone någon gång. Jag är där ganska ofta. Och eftersom jag bara delar min bostad med folk jag själv väljer att dela den med är det mest jag själv som lider av det.

Men ibland så.

Telefonen ringer när jag som bäst värmer lunch på jobbet, och en servicekille från nätleverantören vill komma och fixa mitt nät. men så underbart. Bara det att han måste komma in i min lägenhet typ omedelbart, och jag kommer inte att ha tid att släppa in honom själv. Brodern får rycka in och vandra över till min lägenhet för att släppa in nätverkskillen. Däremot lyckades jag inte övertala brodern att visa upp mitt nystädade duschrum som ett litet bevis på att jag inte lever i totalt kaos och misär precis hela tiden och överallt. Men ni vet, lite så där att man skulle vilja hinna hem åtminstone för att skriva en synlig lista över allt annat man gjort den senaste tiden i stället för att städa (simma i havet, jobba, gå och lägga sig tillräckligt tidigt för att orka stiga upp och jobba i arla morgonstund, cykla ut på landet, se på film, läsa recensionsböcker och laga lasagne).

Läs även andra bloggares åsikter om städning, kaos, oordning, besök

Så mycket man inte vet om sig själv

Folk minns så mycket som jag har varit med om utan att själv minnas. Hör en tidigare klasskamrat sommarprata i radion, och hon refererar till musik som lyssnades till på teckningslektionerna som jag var med på, utan att ha den minsta minnesrest kvar av. Alldeles tomt, väldigt mycket levande frågetecken.
I går lärde jag mig också att jag är ihågkommen i vissa kretsar för en bragd jag inte själv har en aning om att jag utfört. Träffade en gammal bekant till föräldrarna som visste berätta att hemma hos dem pratas det fortfarande om det makalösa i att jag som barn fångade en mus kvickt som sjutton, med bara händerna. Bra story det där, jag lyssnade med öronen på skaft. Fast den kunde lika gärna ha handlat om vilket annat barn som helst, för jag tycker fortfarande att den är alldeles obekant.

De berömda skeletten i garderoberna, de kanske inte finns i mina egna, utan i någon annans. Och jag kanske inte ens har vett att vara oroad eftersom jag inte vet vad det är de vet om mig som jag inte själv har en aning om.

Läs även andra bloggares åsikter om minnen, barndom, glömska

Saker jag inte trodde mig få uppleva

Jag vaknar efter en tupplur och måste googla efter en låt jag hörde i Radio Vega i eftermiddags.

Ja, ni hör ju hur det låter. Jag skulle säga pensionärstillvaron nästa, om det inte vore för att jag förknippar pensionärstillvaron med ett sovande på kroppens villkor. I mitt fall skulle det alltså sannolikt innebära att jag får sova om morgnarna och inte behöver komplettera med små snuttar efter jobbet.

Läs även andra bloggares åsikter om tupplurar, Radio Vega, pensionärstillvaro

Mitt under sommarhimlen

Det är tryckande het sommar och solen får all växtlighet att öppna sig och släppa ut sina dofter i den fuktvarma luften. Mitt i all överdriven somrighet kör vi runt i jakt på en ännu inte identifierad plankorsning där ett liv har tagit slut, med vackertväderhimmel ovanför oss och telefonkontakt med redaktionen.
Så overkligt, hur ett liv tar slut och lämnar så få spår efter sig, så overkligt hur ett liv just har tagit slut i den loja värme som omger oss på platsen. Någon stannar upp och tittar forskande, och två flickor på sommarlov cyklar obekymrat förbi.
Också en fredag, det här. En av sommarens mer kaotiska ska det visa sig, fastän allting bara känns overkligt där vid järnvägsrälsen. Nu vill jag vara i havet och skölja bort den här dagen, börja helgen från rent bord.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, dödsfall, värme, hav

Någon annans värld

Jag har ett par glasögon på näsan och försöker vänja mig vid att världen tydligen ska se ut på det här viset i fortsättningen. Det känns som att se genom någon annans ögon, eller som att se en film skapad med lite tilt-shift-effekter.
Efter ett par timmar börjar jag redan tycka att det är utmattande med alla dessa strukturer som överfaller mig från alla håll. Rappningen på den bit av yttervägg som syns genom fönstret. Tapetytan, för att inte tala om trädens lövkronor som plötsligt är ett enda gytter. Det är fascinerande att se det jag inte brukade se, men samtidigt saknar jag min gamla och behagligt softade värld.
Sedan ska vi inte tala om hur skev och konstig världen ser ut, med proportioner som inte längre stämmer och med lutande kanter. Jag undrar redan hur det kommer att påverka min rumsliga uppfattning den dag jag slutar lägga märke till skevheten, den dag min hjärna kommer att tycka att en vinkel i 90 grader ska vara sned.

Läs även andra bloggares åsikter om glasögon, syn, skevhet