Bokgodis

Började läsa Anders Börjelids Eldbärare igår kväll, och redan i förmiddags började jag hitta tillbaka till storyn och komma ihåg varför jag tyckte så mycket om Ondvinter, och undra hur jag egentligen kunde glömma det och låta Eldbärare ligga hemma oläst så länge.
Så fin fantasy det här, fin och annorlunda och smart. Ta det här med hur Börjelid använder sig av vädret – ondvintern som suger allt livsmod ur dig (alla som likt mig mår illa av ljusets frånvaro vintertid lär känna igen sig), eller som nu i Eldbärare där en av tvillingarna möter en snöstorm så vass att den skär upp sår om man inte aktar sig. Det här sättet att ta ett fenomen alla känner till och ge det en twist så att det fördjupas känner jag igen från Lene Kaaberböls Skämmar-serie. Faktum är att jag tänker på Kaaberböl när jag läser Börjelids beskrivningar av könsrollerna bland Blodets folk också, och jag börjar bli nyfiken på om Anders Börjelid också har läst Skämmar-serien, eller om det här bara är en nödvändighet om man ska skriva bra nordisk fantasy numera.

(Det här är alltså ett boktips för folk som har ens ett litet intresse av att läsa fantasy. Ondvinter och Eldbärare är de första två delarna av fyra, och fortsätter det så här kommer jag knappt att kunna bärga mig tills del tre kommer ut.)

Läs även andra bloggares åsikter om läsning, boktips, fantasy, Lene Kaaberböl, Anders Börjelid, Ondvinter, Eldbärare

Annons

Tvärtemot-mos

Ikväll förädlar jag en halv plastkasse fallfrukt till smaksatt äppelmos och blir stormförtjust i doften av varma äpplen med äkta vaniljstång. Mm-hmm!
Redan doften i tillverkningsstadiet är så ljuvlig att jag tror att jag kommer att bli tvungen att göra om det här.
Här hittade jag ett recept som inspirerade – men jag har ingen våg i lägenheten så jag tog äppelmängden på känn, och använde mindre socker och inget konserveringsmedel eftersom äpplena var söta och övermogna och eftersom jag fryser in mitt mos.

Sedan lagade jag en sats mos till, med kanel och saft och det rivet skal från en citron. Svårbeskriven smak med lite sting, mycket gott.

Under dagens studier av äppelmosrecept och instruktioner lärde jag mig att man ska använda syrliga äpplen som inte är för mogna. Sedan använde jag mig av den fallfrukt jag hade – söta äpplen mogna intill det där stadiet när de inte bara är mjöliga utan också spricker sönder.
Det är skönt att göra uppror mot reglerna ibland, och jag har fortfarande inte förstått varför äpplena inte får vara söta och övermogna – äpplena praktiskt taget mosade sig själv, och moset krävde väldigt små tillsatser av socker.

Läs även andra bloggares åsikter om äpplen, äppelmos, fallfrukt, vanilj, kanel

En bagatell i bokform

Läste ut Anna Gavaldas lilla pyttebok (min handflata är längre än boken är hög) En dag till skänks innan jag steg upp idag och försökte därefter hitta en spotify-spellista som i möjligaste mån återskapar den spellista som refereras under de sista sidorna. Tyvärr var sökandet resultatlöst, och själv tänker jag inte engagera mig i att skapa en – så imponerad av boken var jag nämligen inte. Men medge att det hade varit en rolig marknadsföringsgrej av förlagen!

Annars är En dag till skänks verkligen en bagatell. Det finns små vemodiga ögonblick i boken som glimmar till av plötslig skönhet, men mest sitter jag och tänker på att den här boken säljer för att den har ett gulligt format och för att Anna Gavalda gjorde succé med Tillsammans är man mindre ensam. En dag till skänks är nämligen ganska oengagerande, och dessutom känns Gavaldas språk i den här boken ännu formlösare och mera svävande än vanligt. Det är de tre punkterna som dyker upp överallt och det är en ström av vaga ord som inte verkar föra någonstans.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Gavalda, En dag till skänks, spellistor, litteratur, läsning

Avskräckande reklam

Varje gång jag mitt i mitt musiklyssnande hör något som låter väldigt mycket som finsk schlager eller hjärndöd partydunkadunka undrar jag om inte Spotify kunde målgruppsanpassa reklamflödet lite mera. Borde det inte gå att utveckla den där related artists-funktionen så pass att den ger mig sån musikreklam som jag har en rimlig chans att tilltalas av? Borde det här inte dessutom gynna annonsörerna?

Fast vad vet jag. Jag kanske bara ska vara glad så länge jag slipper höra på äcklet från vadhållningsfirman och så länge Spotify inte är allt för ”storebror ser dig!” över mina lyssningsvanor.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Spotify, reklam

Jag saknar skogsdoften

Ny vecka, ny morgon.
Vaknar till sol och hög septemberluft utanför fönstren. Vilar i stråk- och blåsarrangemang i Kate Havneviks musik medan jag dricker te efter frukosten och börjat hitta efterlängtat skrivfokus.

Duschade av mig doften av villaliv* och skog under rinnande vatten, varmt och kallt. Det är minsann inte så att jag inte skulle uppskatta det rinnande vattnet, men med söndagsmorgonens toalettbestyr (som bestod i att kissa i en morgonfrisk granskog och strunta i att tvätta ansiktet före frukost) i färskt minne är det lite sorgligt att min stadstoalett inte är omgiven av friskt doftande skog med granar, mossa och blåbärsris.
Och inomskärstillvaron i mitten av september! Varför i all världen avslutar vi villasäsongen i slutet av augusti när det är så här andlöst vackert vid havet i september? Kvällar och morgnar när viken ligger spegelblank med en slöja av dis ovanför, när svanparet tar med sig sina halvvuxna avkommor på simtur och när skogen doftar daggfuktigt, rent och intensivt. När höstfärgerna gör entré och när allt är lugnt och stilla och inte en motorbåt hörs.

* Jag vet att villa är en finlandism och att man ska skriva sommarstuga – men det går inte att kalla det där huset gömt uppe i skogen längst inne i en inomskärsvik för något annat än villan. Inte när man har gjort så i ett kvarts sekel.

Allt går jag på

Lyssnar på Sarah Waters Nattvakten i iPoden den här månaden, och som den miljöskadade litteraturvetare jag är tänker jag ”hm, intressant berättargrepp, den här kronologin” när iTunes har vrenskats och kastat om första och andra halvan av en cd i spellistan. Det går att slå i oss litteraturvetare nästan vad som helst.

Det händer ju sånt här ibland med rippade ljudböcker, sånt som inte händer om man läser en bok där alla sidor sitter där de ska, eller om man lyssnar på en ljudbok från cd. Priset man betalar för den smidiga mp3-lyssningen är att det i enstaka fall blir lustiga hopp i berättelsen. Så minns jag till exempel en novell i Jhumpa Lahiris fina novellsamling Unaccustomed Earth där jag lyssnade på slutet före början. Upplevelse av berättelsen var fin i alla fall, men lite sörjde jag att jag aldrig hade möjlighet att ta till mig novellen i den kronologiska ordning som författaren hade avsett. Att jag kanske missade något som jag aldrig an återfå, för jag kan aldrig spola tillbaka, stuva om spåren i rätt ordning och ta till mig berättelsen en andra gång utan förhandskunskaper.
Jag tänker på det ikväll igen, när det går upp för mig vad som har hänt med den bit av berättelsen jag just nu befinner mig i. Att jag inte kan få den här upplevelsen som Sarah Waters hade tänkt den, men att det är intressant att jag ändå får berättelsen att hålla ihop, att jag accepterar de överraskande luckorna som ett litterärt grepp. Även om jag inser nu att det nog inte är riktigt Waterskt att berätta en historia på det här sättet.

Läs även andra bloggares åsikter om ljudböcker, läsning, berättande, Sarah Waters, Nattvakten, Jhumpa Lahiri

Det glömda mörkret

Jag är så mycket stadsbo nuförtiden att mörkret har börjat förvåna mig. Inte kvällsmörkret inne i stan, den där dunkla fonden bakom gatubelysningen, utan den där andra svärtan.
Cyklar hem till föräldrarna, sitter i grannhuset och pratar med mer och mindre fast bosatt släkt och kliver sedan ut i en farstu som är obarmhärtigt svart. Rör mig i snigelfart med utsträckta armar och inser att man borde ha en ficklampa.
Förra veckan, i morfars hus: Vaknar mitt i natten, öppnar ögonen och konstaterar att det är lika mörkt med öppna ögon.

Jag hade glömt mörkret, jag som lever i en lägenhet där man alltid har ledljus om nätterna. Hade glömt att mörkret kan vara svart också.

Läs även andra bloggares åsikter om mörker, natt

Det var en gång…

… för mycket länge sedan, närmare bestämt i början av 2001. Jag fick ett blandband från en brevvän i Sverige, vilket alltid var en liten fest – en massa ny musik att upptäcka. Man lyssnade snudd på andäktigt och läste de medföljande kommentarerna. Blandbandet finns fortfarande någonstans, men jag behöver inte leta upp det för att minnas hur jag lyssnade till Spies, en låt med något band som hette Coldplay, medan en vintervit värld passerade utanför bussfönstret en måndag förmiddag någonstans mellan Jakobstad och Karleby.
Och ibland minns jag fortfarande den där måndagsförmiddagen med snö utanför bussfönstret och vemodigt vackra Spies när jag lyssnar på Coldplay som inte längre är ett nytt engelskt band vars musik man fick jaga på blandband som skickades kors och tvärs över Europa. Åsa som spelade in Spies på blandbandet hade fått låten på ett blandband från en engelsk brevvän och suckade över hur svårt det var att få tag på Coldplays musik i Sverige.

Jag älskar Spotify, och jag älskar att ny musik är så lättåtkomlig, så enkel att upptäcka. Jag hoppas innerligt att Spotify kan utvecklas till något bestående, något som både artister och musiklyssnare är nöjda med, att Spotify inte blir något jag kan skriva nostalgiska texter om 2020. Men ibland blir jag som ett barn i en godisbutik och upptäcker musik i snabbare takt än jag hinner bli bekant med den. I en spellista för eget bruk som heter För närmare undersökning slänger jag låtar som jag lyssnat på och tror att jag kan vilja lyssna på flera gånger, låtar som omnämnts i tidskrifter och på nätet, låtar som spelats i film och tv-serier, låtar jag snappat upp via radiolyssnande. Jag går tillbaka och lyssnar på musik som hamnat i listan för mindre än en månad sedan och kan inte komma ihåg hur jag upptäckte den, var jag lyssnade på den första gången, vem som rekommenderat. Det är då jag som i ett rosa skimmer minns den där vintermorgonen med Spies på blandbandet och känslan av att det var länge sedan jag hört något så vackert vemodigt.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Spotify, blandband, Coldplay, nostalgi

Fredagkväll i september

Återvänder till stan och IT-åldern efter en och en halv dag söderöver bland mestadels äldre släktingar. I det här skedet, lätt präglad av morfars dygnsrytm (mer än lätt präglad lär jag nog aldrig bli trots släktskapet) känns det som om det är alldeles lagom att vänta ut tvättmaskinen, lyssna Vivaldiska stråkkonserter* medan mörkret faller utanför fönstren och de senaste dagarnas bilder flyttar över till datorn. Jag tar en liten promenad till närmaste butik och hem igen i stället för att ge mig ut för att lyssna livemusik.

*Hösttecken! Jag kan ana hur det klassiska musiklyssnandet tilltar med stormsteg i år igen.

Läs även andra bloggares åsikter om fredag, höst

Dags för dammsugaren

Jag dricker vatten ur en mugg för att det inte finns några rena glas i vettig storlek och det finns alldeles för mycket smulor och grus på golvet, för många högar av saker omkring mig.

Min lägenhet vet inte om att jag tekniskt sett har semester just nu. Den lever kvar i det där ”jag jobbar för mycket för att orka städa”-tillståndet.

Läs även andra bloggares åsikter om städning