Nya noter, gammal kamp

En söndag med timmar av sång och med en gammal bekant frustration över notläsandet som är så svårt, så svårt.
I mitt vanliga körsammanhang är jag befriad från noter och får koncentrera mig på att lära in melodierna på det sätt som jag alltid har gjort bäst – genom att lyssna och härma. I projektkören är tidsschemat ett annat, och noterna är ett måste, även om de innebär en återkommande kamp. Efter fjolårets lektioner i musikteori förstår jag tecknen på ett teoretiskt plan, vartenda ett – men jag har ändå svårt att sortera och förstå stämmorna. Jag hade rätt förra hösten när jag insåg att knäckandet av notkoden knappast kommer att komma som en stor uppenbarelse. De är sega, de där tecknen. Mitt huvud vill inte, det vill lyssna istället. Jag som annars läser mig till det mesta – men musiken är ett undantag.

Det tacksamma är ändå att en del melodier och teman börjar återkomma, och någon gång under dagens femte eller sjätte timme med sång når jag ett stadium där jag vet. Det är inte så mycket noterna, det är musiken omkring mig. Jag börjar få grepp om helheterna, och hamnar i ett fascinerande flöde där det känns som om jag sjunger på instinkt.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, noter, körsång

Annons

En gång livsviktigt

Bilfärd in mot stan (efter några timmar i föräldrahemmet på landet, där vädret var exakt precis lika grått som i stan) och Radio X3m pratar (musik)minnen från lågstadiediscon. Nu har jag Daddy DJ spelandes om och om i mitt huvud, och borde väl vara tacksam för att vi hann ut ur bilen innan de började spela Markoolio.

Alltså jag vet ju inte, men alla de här upptempolåtarna – hur kan folk komma ihåg dem i efterhand? Eller var det bara under min skoltid som upptempolåtarna kom och gick likt en transportsträcka utan att någon lade dem på minnet. I stället hade vi tre låtar som var ett måste på varje disco och party: Bon Jovis Bed of Roses, Scorpions Wind of Change och Bryan Adams Everything I Do (I Do It for You). Vi var i tolvårsåldern och vi ville dansa tryckare, allt annat var av underordnad betydelse. En gång var det livsviktigt att hålla reda på att Everything I Do (I Do It for You) höll ett ögonblicks paus utan att för den skull ta slut. Vad ska man göra med allt vetande som har blivit irrelevant med åren?

Läs även andra bloggares åsikter om barndomsminnen, skoldisco, musik, 90-tal

I förskott

Vi pratar om november som om det var i den månaden vi levde just nu – och skillnaden är hårfin, oktober redan tung av novembers mörker. Mörkret, som får oss att ta ut allt elände i förskott, till och med november.
Det här är ingen tid att fatta genomgripande beslut om livet, eller skaffa sig en ny livssyn. Det är en tid att bita ihop och att minnas att ljuset återvänder till den som uthärdar.

(Helt klart uthärdligare blir höstmörkret av vacker visjazz med Visa vi en fredagskväll på Doo-Bop. Vackraste musiken på Doo-Bop sedan Soffa & co hade singer-songwriter-kväll luciadagen 2008 – det säger jag nu, väl medveten om att jag kanske kan få anledning att ta det tillbaka innan året tar slut. Det må det vara värt i så fall.)

Läs även andra bloggares åsikter om november, höst, mörker, livemusik, visjazz, Visa vi

Gott ont, på sitt sätt

Har sånt där självförvållat kroppsont i form av träningsvärk nu igen. Min kropp är av den där sorten som säger till när man har använt musklerna lite mer än vanligt, som ständiga små påminnelser om vad man gjorde dagen innan. I dag är det överarmar, axlar och magmuskler som smärtar efter att jag hanterade en foderprovsborr i går eftermiddags.
Lite gläder det mig också i smärtorna, i synnerhet detta att jag har ont i magmusklerna därför att armarna har jobbat tungt, det där beviset på att jag använder kroppen på ett bra och mångsidigt sätt. Det påminner mig om det som har hänt sedan jag började träna pilates och yoga – att jag är närvarande på ett annat sätt i min egen kropp, och att jag kan använda den så mycket effektivare. Att jag vet utan att behöva tänka efter hur jag ska lägga kraft bakom. Det är skönt, även om det inte alltid känns så dagen efter.

Läs även andra bloggares åsikter om träningsvärk, träning, yoga, pilates

Blinka lilla

Är det kanske fler än jag som har undrat vad det är för musik som har skymtats i bakgrunden till Spotifys Nissan-reklam? Det där som låter lite förvillande likt Regina Spektors röst och pianospel, men som sedan dränks i reklamrösten?

Google vet, och nu vet även jag. Det är Fredrika Stahls version av Twinkle, Twinkle, Little Star. Praktiskt nog finns den på Spotify i en version utan reklamröst också.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, reklam, Fredrika Stahl, Spotify

Litteraturen mitt i vardagen

Jo, Knausgård är bra, och jag har faktiskt svept det mesta redan efter en knapp veckas läsande. Men pappersböcker kräver ju händer och ögon när de ska läsas, gärna torra och vindstilla förhållanden också. I går när jag var hemma hos föräldrarna och plockade in ved lyssnade jag i stället på första halvan av Daniel Åbergs Vi har redan sagt hejdå.
När jag lyssnade på skildringar av hur man beter sig på en dejt i Stockholm för att få kvinnan man träffar med sig hem i säng medan de häftiga vindarna blåste barkdamm i ögonen på mig blev jag påmind om att ljudböcker ännu mera än andra böcker har en förmåga att föra en bort från den plats där man befinner sig, just därför att man kan läsa dem vid tillfällen när man inte kan läsa en bok som måste hållas i och läsas med ögonen. (Okej, det finns gränser. Av omsorg om min iPod tar jag den inte med mig i duschen när jag ska tvätta håret, vilket annars är en typisk tidskrävande och monoton sysselsättning när jag gärna skulle utnyttja den förmågan att lyssna medan händerna jobbar.)

Alla ljudböcker har i något skede passager som ligger väldigt långt från det man har för händer. Anders kamp med ett kallt och ondskefullt hav i Människohamn medan jag själv står med händerna i varmt diskvatten. Krigstidens ransonering och försöken att ändå servera någon form av lemon gimlets i Nattvakten, medan jag själv förbereder lunchen ur ett välfyllt kylskåp.
Jag tycker om det där, att litteraturen och berättelserna kommer in i mitt vardagsliv så till den grad att jag ibland kan sakna en viss berättelse när jag diskar, för att jag så ofta gjort det till just den berättelsen, eller så att jag absolut ville få tag på Johan Theorins Blodläge före vårbruket, eftersom jag lyssnade på Nattfåk medan jag harvade våren 2009.

Om det är fler som vill infoga lite fiktion i sina vardagssysslor kan man t.ex. börja med att ladda ner Vi har redan sagt hejdå här, helt lagligt och endast mot en frivillig avgift.

Läs även andra bloggares åsikter om ljudböcker, läsning, Daniel Åberg, Vi har redan sagt hejdå

Hur gick det här till?

Lika överraskad som jag blir av sommarljuset varje år, lika chockerad blir jag av höstmörkret. Klockan är sju, vi har inte ens övergått till vintertid och det är märkt utanför fönstren. Ska det vara så här, va? Ända till nästa vår, och ännu värre? Väck mig när det är över, får jag lust att säga.
Och varannan gång jag ska gå utanför dörren glömmer jag de där numera livsnödvändiga vantarna. När hände allt det här mörka kalla?

Läs även andra bloggares åsikter om höst, mörker, kyla

Små ofrivilliga stråk…

…av julstämning en fredag förmiddag:
Det ligger kvar något vitt på marken utanför som inte ens med god vilja kan kallas något annat än snö.
Jag hittar en kvarglömd bulle i frysen som inte bara ser lite misstänkt gul ut utan som dessutom visar sig vara den sista i sitt slag av fjolårets lussebullar – saffransdeg med mandelmassafyllning.
Skivan jag lyssnar på visar sig mitt bland allt det andra materialet innehålla en version av Silent Night.

Nu får ni ge er! Det är bara mitten av oktober än!

Läs även andra bloggares åsikter om julstämning, snö

Knausgård – visa vad du kan!

Tydligen ska jag läsa Knausgårds Min kamp nu, jag liksom många andra. Hittade ett snabbcirkulerande exemplar på biblioteket, och har två veckor på mig att ta till mig den här omtalade första delen.
Samtidigt innebär det att jag måste lägga Jette A Kaarsböls Din nästas hus åt sidan, just som jag började komma in i den på allvar. Blir påmind om bokläsarens i-landsproblem: lite tjockare böcker är så besvärliga eftersom man är bunden vid dem för längre tid. Jag som dessutom var klok nog att ta den med mig i söndags när jag var ute på ett frilansuppdrag med väntetid. fick en dryg halvtimme tid när jag inte kunde göra mycket annat än läsa, och därmed fick jag en bra skjuts in i Kaarsböls berättelse som kanske annars hade fått en lång och utdragen startsträcka.

Böcker, och längden på dem – detta i-landsproblem. Att vela framför bokhögen inför en stundande kort resa – ta en tunnis som jag hinner läsa ut före resan så att jag kan ta en oläst bok med att börja läsa under resan, eller ta en rejäl bok som förhoppningsvis räcker fram till dess att jag gett mig iväg och kommit hem igen?
Jag tycker dessutom inte om skarven mellan två böcker, att ta upp en ny samtidigt som jag lägger ifrån mig den föregående. I synnerhet inte om jag trivdes i den föregående, och nu ska kastas in ett nytt litterärt landskap som skaver av ovana. Låt oss hoppas att Knausgård är så värd det som folk verkar tycka. I så fall kommer jag dessutom att skratta förnöjt när biblioteket måste sträcka sig till att köpa in fler än de två svenska exemplar som finns i nuläget. Med reservationskö på det normalcirkulerande exemplaret blev frestelsen för stor att ta med snabblåne-exemplaret hem.

Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård, Min kamp, Jette A Kaarsböl, Din nästas hus, läsning, litteratur, bibliotek, i-landsproblem

Tjugo år senare

Tjugo år tog det mig att inse hur bra Dårfinkar och Dönickar är. När jag var barn och serien var ny tyckte jag bara att den var för konstig, för skrämmande. Men nu: Vilken berättelse, vilka undertoner!
Lite likt Ebba och Didrik, en samtida dramaserie för barn som jag inte heller förmådde uppskatta när den kom, men som jag älskat som tonåring och vuxen.
(Och vad är det med de här dramaserierna från slutet av 80-talet och deras förkärlek för vackra kråkslott, tåg och havets närhet?)
Dårfinkar och Dönickar. Finns på svt play, avsnitt ett kan ses till och med tisdag. Se och fascineras!

Läs även andra bloggares åsikter om tv-serier, Dårfinkar och Dönickar, Ebba och Didrik, barnprogram, 80-talet