Archive for oktober, 2010

h1

Nya noter, gammal kamp

oktober 31, 2010

En söndag med timmar av sång och med en gammal bekant frustration över notläsandet som är så svårt, så svårt.
I mitt vanliga körsammanhang är jag befriad från noter och får koncentrera mig på att lära in melodierna på det sätt som jag alltid har gjort bäst – genom att lyssna och härma. I projektkören är tidsschemat ett annat, och noterna är ett måste, även om de innebär en återkommande kamp. Efter fjolårets lektioner i musikteori förstår jag tecknen på ett teoretiskt plan, vartenda ett – men jag har ändå svårt att sortera och förstå stämmorna. Jag hade rätt förra hösten när jag insåg att knäckandet av notkoden knappast kommer att komma som en stor uppenbarelse. De är sega, de där tecknen. Mitt huvud vill inte, det vill lyssna istället. Jag som annars läser mig till det mesta – men musiken är ett undantag.

Det tacksamma är ändå att en del melodier och teman börjar återkomma, och någon gång under dagens femte eller sjätte timme med sång når jag ett stadium där jag vet. Det är inte så mycket noterna, det är musiken omkring mig. Jag börjar få grepp om helheterna, och hamnar i ett fascinerande flöde där det känns som om jag sjunger på instinkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

En gång livsviktigt

oktober 30, 2010

Bilfärd in mot stan (efter några timmar i föräldrahemmet på landet, där vädret var exakt precis lika grått som i stan) och Radio X3m pratar (musik)minnen från lågstadiediscon. Nu har jag Daddy DJ spelandes om och om i mitt huvud, och borde väl vara tacksam för att vi hann ut ur bilen innan de började spela Markoolio.

Alltså jag vet ju inte, men alla de här upptempolåtarna – hur kan folk komma ihåg dem i efterhand? Eller var det bara under min skoltid som upptempolåtarna kom och gick likt en transportsträcka utan att någon lade dem på minnet. I stället hade vi tre låtar som var ett måste på varje disco och party: Bon Jovis Bed of Roses, Scorpions Wind of Change och Bryan Adams Everything I Do (I Do It for You). Vi var i tolvårsåldern och vi ville dansa tryckare, allt annat var av underordnad betydelse. En gång var det livsviktigt att hålla reda på att Everything I Do (I Do It for You) höll ett ögonblicks paus utan att för den skull ta slut. Vad ska man göra med allt vetande som har blivit irrelevant med åren?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

I förskott

oktober 29, 2010

Vi pratar om november som om det var i den månaden vi levde just nu – och skillnaden är hårfin, oktober redan tung av novembers mörker. Mörkret, som får oss att ta ut allt elände i förskott, till och med november.
Det här är ingen tid att fatta genomgripande beslut om livet, eller skaffa sig en ny livssyn. Det är en tid att bita ihop och att minnas att ljuset återvänder till den som uthärdar.

(Helt klart uthärdligare blir höstmörkret av vacker visjazz med Visa vi en fredagskväll på Doo-Bop. Vackraste musiken på Doo-Bop sedan Soffa & co hade singer-songwriter-kväll luciadagen 2008 – det säger jag nu, väl medveten om att jag kanske kan få anledning att ta det tillbaka innan året tar slut. Det må det vara värt i så fall.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Gott ont, på sitt sätt

oktober 25, 2010

Har sånt där självförvållat kroppsont i form av träningsvärk nu igen. Min kropp är av den där sorten som säger till när man har använt musklerna lite mer än vanligt, som ständiga små påminnelser om vad man gjorde dagen innan. I dag är det överarmar, axlar och magmuskler som smärtar efter att jag hanterade en foderprovsborr i går eftermiddags.
Lite gläder det mig också i smärtorna, i synnerhet detta att jag har ont i magmusklerna därför att armarna har jobbat tungt, det där beviset på att jag använder kroppen på ett bra och mångsidigt sätt. Det påminner mig om det som har hänt sedan jag började träna pilates och yoga – att jag är närvarande på ett annat sätt i min egen kropp, och att jag kan använda den så mycket effektivare. Att jag vet utan att behöva tänka efter hur jag ska lägga kraft bakom. Det är skönt, även om det inte alltid känns så dagen efter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Blinka lilla

oktober 24, 2010

Är det kanske fler än jag som har undrat vad det är för musik som har skymtats i bakgrunden till Spotifys Nissan-reklam? Det där som låter lite förvillande likt Regina Spektors röst och pianospel, men som sedan dränks i reklamrösten?

Google vet, och nu vet även jag. Det är Fredrika Stahls version av Twinkle, Twinkle, Little Star. Praktiskt nog finns den på Spotify i en version utan reklamröst också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Litteraturen mitt i vardagen

oktober 19, 2010

Jo, Knausgård är bra, och jag har faktiskt svept det mesta redan efter en knapp veckas läsande. Men pappersböcker kräver ju händer och ögon när de ska läsas, gärna torra och vindstilla förhållanden också. I går när jag var hemma hos föräldrarna och plockade in ved lyssnade jag i stället på första halvan av Daniel Åbergs Vi har redan sagt hejdå.
När jag lyssnade på skildringar av hur man beter sig på en dejt i Stockholm för att få kvinnan man träffar med sig hem i säng medan de häftiga vindarna blåste barkdamm i ögonen på mig blev jag påmind om att ljudböcker ännu mera än andra böcker har en förmåga att föra en bort från den plats där man befinner sig, just därför att man kan läsa dem vid tillfällen när man inte kan läsa en bok som måste hållas i och läsas med ögonen. (Okej, det finns gränser. Av omsorg om min iPod tar jag den inte med mig i duschen när jag ska tvätta håret, vilket annars är en typisk tidskrävande och monoton sysselsättning när jag gärna skulle utnyttja den förmågan att lyssna medan händerna jobbar.)

Alla ljudböcker har i något skede passager som ligger väldigt långt från det man har för händer. Anders kamp med ett kallt och ondskefullt hav i Människohamn medan jag själv står med händerna i varmt diskvatten. Krigstidens ransonering och försöken att ändå servera någon form av lemon gimlets i Nattvakten, medan jag själv förbereder lunchen ur ett välfyllt kylskåp.
Jag tycker om det där, att litteraturen och berättelserna kommer in i mitt vardagsliv så till den grad att jag ibland kan sakna en viss berättelse när jag diskar, för att jag så ofta gjort det till just den berättelsen, eller så att jag absolut ville få tag på Johan Theorins Blodläge före vårbruket, eftersom jag lyssnade på Nattfåk medan jag harvade våren 2009.

Om det är fler som vill infoga lite fiktion i sina vardagssysslor kan man t.ex. börja med att ladda ner Vi har redan sagt hejdå här, helt lagligt och endast mot en frivillig avgift.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Hur gick det här till?

oktober 17, 2010

Lika överraskad som jag blir av sommarljuset varje år, lika chockerad blir jag av höstmörkret. Klockan är sju, vi har inte ens övergått till vintertid och det är märkt utanför fönstren. Ska det vara så här, va? Ända till nästa vår, och ännu värre? Väck mig när det är över, får jag lust att säga.
Och varannan gång jag ska gå utanför dörren glömmer jag de där numera livsnödvändiga vantarna. När hände allt det här mörka kalla?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,