Archive for 6 november, 2010

h1

Ika gillar, trots spridda snyftvarningar

november 6, 2010

Tidigare i veckan fick jag ju för mig att köpa en Jodi Picoult-roman. Jag har känt till Picoults författarexistens i flera år, men haft en känsla av att hon skulle vara lite för amerikanskt känslosmetig för min smak.
De senaste två veckorna har jag ändå lyssnat på Nineteen Minutes (19 minuter på svenska), och det är nog därför jag kan tänka mig fler av författarens böcker. Nineteen minutes handlar om de där 19 oåterkalleliga minuterna när Peter Houghton, en av Sterling Highs elever, går runt i sin skola och skjuter ner folk. Det där som brukade hända långt borta i USA, och som plötsligt kom hit till hemknutarna för inte så många år sedan.
Picoult berättar om den där dagen, och om åren och dagarna som kom före och ledde fram till skolskjutningen. Hon berättar också om allt det som kommer efteråt – sorg, rehabilitering, ilska och rättsliga processer. Allt det här gör hon genom en mängd olika personer som på något sätt har en koppling till händelserna. Och det är här bokens styrka finns, i det att vi får se så oerhört många synvinklar, se allt som försiggick bakom kulisserna, allt det här som tonåringarna håller sina föräldrar ovetande om, allt det här som de vuxna inte orkar och vill veta.

Lite rätt hade jag ändå i mina fördomar, för det är något i Picoults språk och berättande som kan kännas lite för snyftigt. Jag kommer på mig ibland med att vara allt för medveten om vart hon vill ha mig, vilka känslosträngar hon försöker spela på. Det är inte händelserna hon berättar om, utan snarare den röst hon ger vissa av personerna.
Läsvärd ändå, både på grund av de många synvinklarna och för det hon gör med sin berättelse när hon låter Peter Houghton överleva skolskjutningen och faktiskt ställas inför rätta. Det är nog därför jag gillar den trots att det är snyftvarning på vissa partier, för att jag så ofta får fråga mig vem som är skyldig under lyssningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En liten omslagsparentes också. Det svenska omslag som jag så ofta sett på biblioteket tilltalar mig enormt mycket mer än det omslag som hörde ihop med ljudboken jag lyssnade på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

En gång bad guy, alltid bad guy?

november 6, 2010

Jomenvisst var det Hallvard Holmen som spelade prästen Hvoslef under de sista minuterna av Kautokeinoupproret. Jag hade mina aningar så fort han blev synlig i bild, eftersom jag omedelbart kände ett så starkt obehag för honom, ett obehag som härrör sig från Holmens rollfigur Tommie i De drabbade.

Det finns de här genuint obehagliga rollfigurerna som lever kvar inom mig åratal efter att jag har sett dem, och som präglar mitt sätt att se på skådespelaren bakom rollen. Framför tv:ns Vad blir det för mat? någon gång i somras satt jag och vred mig av obehag inför Per Morbergs uppenbarelse, och undrade vad i all världen det var hos mannen som fick mig att sätta igång all flyktberedskap. Det tog mig flera minuter att komma ihåg att han spelar Conny i Så som i himmelen. Nu läser jag dessutom på wikipedia-sidan att han under 90-talet spelade Viggo i Rederiet, och det får mig att undra – om man en gång etsar in bilden av sig själv som en riktigt ondsint rollfigur i de breda massornas medvetande, är man då dömd att spela monster resten av karriären? Hur många som har sett Hallvard Holmen spela Tommie och Per Morberg spela Conny kan betrakta dem utan misstänksamhet när de dyker upp i andra roller?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,