Archive for november, 2010

h1

Ika gillar, trots spridda snyftvarningar

november 6, 2010

Tidigare i veckan fick jag ju för mig att köpa en Jodi Picoult-roman. Jag har känt till Picoults författarexistens i flera år, men haft en känsla av att hon skulle vara lite för amerikanskt känslosmetig för min smak.
De senaste två veckorna har jag ändå lyssnat på Nineteen Minutes (19 minuter på svenska), och det är nog därför jag kan tänka mig fler av författarens böcker. Nineteen minutes handlar om de där 19 oåterkalleliga minuterna när Peter Houghton, en av Sterling Highs elever, går runt i sin skola och skjuter ner folk. Det där som brukade hända långt borta i USA, och som plötsligt kom hit till hemknutarna för inte så många år sedan.
Picoult berättar om den där dagen, och om åren och dagarna som kom före och ledde fram till skolskjutningen. Hon berättar också om allt det som kommer efteråt – sorg, rehabilitering, ilska och rättsliga processer. Allt det här gör hon genom en mängd olika personer som på något sätt har en koppling till händelserna. Och det är här bokens styrka finns, i det att vi får se så oerhört många synvinklar, se allt som försiggick bakom kulisserna, allt det här som tonåringarna håller sina föräldrar ovetande om, allt det här som de vuxna inte orkar och vill veta.

Lite rätt hade jag ändå i mina fördomar, för det är något i Picoults språk och berättande som kan kännas lite för snyftigt. Jag kommer på mig ibland med att vara allt för medveten om vart hon vill ha mig, vilka känslosträngar hon försöker spela på. Det är inte händelserna hon berättar om, utan snarare den röst hon ger vissa av personerna.
Läsvärd ändå, både på grund av de många synvinklarna och för det hon gör med sin berättelse när hon låter Peter Houghton överleva skolskjutningen och faktiskt ställas inför rätta. Det är nog därför jag gillar den trots att det är snyftvarning på vissa partier, för att jag så ofta får fråga mig vem som är skyldig under lyssningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En liten omslagsparentes också. Det svenska omslag som jag så ofta sett på biblioteket tilltalar mig enormt mycket mer än det omslag som hörde ihop med ljudboken jag lyssnade på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

En gång bad guy, alltid bad guy?

november 6, 2010

Jomenvisst var det Hallvard Holmen som spelade prästen Hvoslef under de sista minuterna av Kautokeinoupproret. Jag hade mina aningar så fort han blev synlig i bild, eftersom jag omedelbart kände ett så starkt obehag för honom, ett obehag som härrör sig från Holmens rollfigur Tommie i De drabbade.

Det finns de här genuint obehagliga rollfigurerna som lever kvar inom mig åratal efter att jag har sett dem, och som präglar mitt sätt att se på skådespelaren bakom rollen. Framför tv:ns Vad blir det för mat? någon gång i somras satt jag och vred mig av obehag inför Per Morbergs uppenbarelse, och undrade vad i all världen det var hos mannen som fick mig att sätta igång all flyktberedskap. Det tog mig flera minuter att komma ihåg att han spelar Conny i Så som i himmelen. Nu läser jag dessutom på wikipedia-sidan att han under 90-talet spelade Viggo i Rederiet, och det får mig att undra – om man en gång etsar in bilden av sig själv som en riktigt ondsint rollfigur i de breda massornas medvetande, är man då dömd att spela monster resten av karriären? Hur många som har sett Hallvard Holmen spela Tommie och Per Morberg spela Conny kan betrakta dem utan misstänksamhet när de dyker upp i andra roller?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

h1

Veckans loppisfynd

november 4, 2010

Röda korsets loppis i Vasa har nästan skamlöst mycket fina böcker som står och längtar efter nya ägare. Jag var egentligen på jakt efter en korg, men kunde inte låta bli att utforska bokhyllorna och kom hem med två röda bokfynd. Underst ligger Jodi Picoults Den tionde kretsen, ovanpå den ytterligare en Ester Ringnér-Lundgren-bok till samlingarna, under en pseudonym som jag tidigare bara har läst om. Jag hade ärligt talat kunnat köpa den bara för omslaget, som jag tycker är bedårande på det där sättet att jag gärna ser på det och ler åt det men inte alls vill drömma mig bort till för egen del.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

h1

För visuell för lågenergilamporna

november 3, 2010

Mörkertiden och allt det där. Man kan ha mysbelysning inomhus, säger folk, fast jag betvivlar lite.
Halva förra veckan satt jag i halvmörker vid datorn alternativt tände stearinljusen i fönstret eftersom jag inte orkade leta i skåpen efter en ersättande lampa till den som darrat till och dött mitt framför ögonen på mig. Sedan tog jag tag i saker och ting, hittade en energisparlampa som utlovade warm comfort light och kände mig jättenöjd. Ända tills jag tände lampan, och såg allt bada i ett sjukligt gulgrönt sken. Ännu värre blev det av att den stod placerad strax bredvid datorskärmen som med sitt vita ljus gör allt för att understryka det gröna.

Jag uthärdade två kvällar, sedan bytte jag plats på sänglampan och skrivbordslampan. Nu har jag i och för sig ett ganska obehagligt kallvitt ljus över skrivbordet, men det skär sig åtminstone mindre mot ljuset från datorskärmen. När jag lägger mig om kvällarna försöker jag intala mig att ljuset inte är äckelgrönt, utan varmt och mysigt. Det går inte överdrivet bra.

Jag är ju egentligen en sån där miljöivrare, men jag har mina begränsningar. Om det inte går att göra vackert vill jag inte vara med. Hållbara material slits vackrare än plast, ekoråvaror smakar ofta bättre än de konventionella och loppisfynd ser ofta roligare ut än de nya billighetsvarorna. Nu kan jag konstatera att jag tydligen är för visuell för lågenergilamporna, för jag har banne mig inte mött en enda som har ett ljussken jag skulle benämna vackert, eller ens uppfatta så neutralt att jag inte irriterar mig på det.

Finns det någon som har hittat en lågenergilampa som sprider ett vackert sken, eller måste jag bli en sån där jobbig typ som hamstrar glödlampor så länge de finns att få tag på, en sådan som jag inte alls hade tänkt bli?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,