När det legala är oanvändbart

Vad jag inte begriper är hur det kan vara så fruktansvärt svårt att hyra film lagligt över nätet när det är så barnsligt enkelt att olagligen ladda ner en film. Rimligtvis finns det pengar att hämta i filmuthyrning över nätet, så varför i all världen kan man inte kanalisera lite investeringar till en tjänst som faktiskt fungerar ens lika smidigt som de olagliga alternativen?

För mig är det inte en kostnadsfråga när det gäller film. jag kan betala för att se de filmer jag inte köper på mig i fysisk form, alternativt lånar från biblioteket – men jag är inte så värst pigg på att ränna till och från uthyrningen med dvd:erna när filerna faktiskt kan komma direkt hem till min dator. Jag vet att det är illegalt att ladda ner film via piratkusten eller liknande, och att det även borde vara moraliskt förkastligt. Jag fattar bara inte – när tekniken uppenbarligen finns, varför kan man inte erbjuda betalande kunder en legal och ens lite smidig variant?

Nu har jag i och för sig bara testat cdon, men som jag har testat. Jag har testat att ladda ner filmen till min egen dator, vilket efter lång väntan ledde till att jag hade en licens som trilskades och en fil som förvisso gick att öppna, men som bara visade en kaskad av märkliga färger tillsammans med dansk textning. Jag har testat att se filmen direkt på cdon:s sidor, vilket inte fungerade över huvud taget.

Alltså jag vet inte – kan vi inte bara installera en sorts spargris på piratkusten som kan fyllas genom att man betalar in pengar via sin egen nätbank, och så betalar jag för mig där, eftersom de redan har uppfunnit ett sätt att länka mig till fungerande filmnedladdning. Eller finns det en filmuthyrning på nätet som faktiskt fungerar, och som inte kräver kreditkort?

Läs även andra bloggares åsikter om hyrfilm, nedladdning, piratism, cdon

Annons

Ett mindre hälsosamt förhållande

Natten och jag, vi har ihop det igen, tror jag. Jag har gjort slut, eller åtminstone pausat förhållandet, ett oräkneligt antal gånger, men ofta räcker det med att ge natten lillfingret så tar den snart hela handen – och som jag är villig att ge bort den.

Med facit i hand så var det kanske inte så smart att återvända till stadslivet strax efter två i natt. I förmiddags inledde jag projekt väcka kropp och själ ur julkoman, och det har inte gått alldeles friktionsfritt.
Lite livemusik på kvällen livade upp mig, och nu borde jag sova för att få morgondagen att gå ihop, men vare sig kropp eller själ vill sova när klockan är strax efter ett på natten. Jag vill sjunga, eller redigera bilder, eller skriva, eller packa upp julfirarpackningen eller vad som helst. Sova är så tråkigt.

Det är så njutbart att vända på dygnet, men jag borde veta bättre. En enda sen natt med åtföljande seg morgon, och sedan känns det som om dagen är till för sömn och natten för aktiviteter. Det är något med timmarna kring midnatt som lockar till aktivitet och skapande, även om förnuftet försöker hävda att man ska sova om nätterna. Jag skyller på generna, och undrar exakt vilka av pappas förfäder det är som är syndabocken.

Läs även andra bloggares åsikter om dygnsrytm, nattaktivitet, kvällspigg

Litterära mellandagsbryderier

Ni vet hur vissa bokmalar brukar blogga om att de alltid packar fler böcker än de rimligtvis kan hinna läsa, i överdriven rädsla för att stå helt utan läsning innan man åter är hemma hos sina bokhyllor?
Något för mig att ta efter till nästa jul.
Den tjugotredje packade jag med mig julklappar och mat och värmebyxor och vem vet allt, däribland även en återhållsam liten bokpackning bestående av två romaner, en ljudbok i iPoden och två grafiska romaner.

Tanken var att jag skulle läsa ut det som återstod av Naomi Noviks Hans majestäts drake ganska omgående, och sedan läsa Sigrid Combüchens Spill – en damroman som jag hade på tvåveckorslån från bibliotekets nyhetshylla. Vid sidan av skulle jag läsa den redan påbörjade De förlorade sidornas bok av Ola Skogäng, och sedan Shaun Tans Ankomsten (en fascinerande berättelse helt utan skrivna ord).

Vi kan säga att den här läsplaneringen gick åt skogen. Det första som hände var att brodern praktiskt talet stal Skogängs serieroman av mig, och ända sedan han satte den i sig har ansatt mig med frågor om när jag tänker låna nästa. (Nu kan jag i min tur fråga: vet någon när Skogängs tredje kan tänkas komma ut?)
Därefter visade det sig ta ända till julannandagskvällen innan jag läst ut Noviks drakroman, vilket jag skyller dels på att mitt intresse föll av när det började handla betydligt mer om luftstridsscener per drake och betydligt mindre om förhållandet mellan draken Temeraire och hans skötare Laurence. (Arméer som slåss – hjälp så tråkigt det blir att läsa om.)
Sedan konsulterade jag bibliotekets kundsidor, och insåg att Spill måste återlämnas den 29, och att det inte är sannolikt att jag kommer att hinna läsa ut den innan dess. Därmed blev den helt obrukbar som mellandagsläsning. Shaun Tans Ankomsten lästes ut i en sittning ikväll, och nu har jag bara lite Skogäng kvar, och så pålitliga Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates som tuffar på i iPoden när jag röjer köket och pysslar med annat ostimulerande.

Men faktum kvarstår: Jag har ingenting att läsaaa. Eller: Jag längtar efter mina bokhyllor och bibliotekshögar hemma i stan, för de innehåller det jag vill läsa. Högarna av olästa böcker i flickrummet känns lite utdaterade, för även om det mesta i dem har tillkommit långt efter den period när Wahlströms var mitt favoritförlag finns det ju en anledning till att de fortfarande dräller runt i mitt gamla flickrum. Ack i-landsproblematik.

Läs även andra bloggares åsikter om mellandagsläsning, abibliofobi, Shaun Tan, Ola Skogäng, i-landsproblem, grafiska romaner, fantasy, drakar

Exalterad förvirring

Igår tog jag ut julaftonen fyra dagar i förskott och köpte en ny kamera till mig själv*. Sedan följde en mental tidsresa fyra år tillbaka i tiden, till 29 november 2006 när jag köpte min första systemkamera. Förvirringen! Okunskapen!
Lite försprång har jag hunnit skaffa mig, så det allra massivaste av förvirringsstadier varade inte fullt så länge den här gången. Samtidigt – när jag var nybliven kameraägare 2006 fotade jag snällt i ett förvalt program och behövde inte alls som under gårdagskvällen desperat konsultera bruksanvisningen för att få reda på var jag ställer in bländaröppningen.

Det är en bra kamera jag har köpt, och nu väntar jag bara på att jag ska ha avkodat den alla dess små tekniska hemligheter så att jag börjar märka det riktigt på allvar. än så länge känns det som om jag fumlar mig runt, med små exalterade stunder av förtjusning (Åh, så många iso-lägen! Åh, så fascinerande med liveview!).

* Om jag har fotonördiga läsare (Har jag det? Vinka gärna i kommentarsfältet!) så vill ni säkert veta att jag köpte en begagnad Canon EOS 40D, och att min föregående kamera (som man får köpa om man vill) är en Canon EOS 300D.

Läs även andra bloggares åsikter om kameraköp, systemkameror, ovana, Canon EOS 40D

Frustration

Jag upphör aldrig att förvånas över hur just det som man så enträget missat i genomläsningen av sin text på skärmen är det absolut första man ser när texten har gått i tryck.
Fast i dag kom den här förvåningen i ett sent skede. Först skrek jag några sekunder i ren frustration över att det var så fel och över att det var så onödigt att det var så fel och över att det var alldeles för sent att göra något åt att det var så fel.

Den som inte gör några misstag gör inget annat heller, brukar det heta. Fast ibland önskar jag att jag skulle ha en dragning åt lite andra yrken där mina misstag inte behöver bli fullt så uppenbara för fullt så många människor, där jag får vara lite mera ensam om att notera dem.

Läs även andra bloggares åsikter om misstag, frustration, skrivande

Vintervitt

Idag hann jag få med mig kameran ut under en av de ljusa timmarna, och nu slås jag av hur paradoxalt det är att allt är vitt utomhus under den absolut mörkaste tiden på året.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, snö, frost, vinterbilder

Om verser och vintermörker

Körjulfest imorgon, och jag har lovat ordna sångblad. I vanlig ordning sitter jag sista kvällen och googlar texter till julsånger – och häpnar i vanlig ordning över uppsjön av versioner. Inte visste jag att Betlehems stjärna egentligen har fyra verser, men självsvåldigt nog tog jag bara med de två vanligast förekommande. Jag tror att det räcker med att vi planerar att sjunga den ovanligare melodin.
Nu har jag gjort ett återbesök i InDesign-land och försökt fumla mig fram till det jag en gång visste, med insikten om att jag går omvägar för att uppnå det jag en gång kunde göra på enklare sätt. Men för att inte också omvägarna ska växa igen måste jag envisas med att göra sångblad i InDesign fast mina medkorister antagligen hade accepterat ordbehandlingsversionen. (Jag hade inte. Word och dess gelikar har inte med layout att göra, oavsett om de försöker ge sken av det.)

Nu räknar vi elva (egentligen tio den här tiden på dygnet) dagar kvar till vintersolståndet, och jag kan egentligen inte vänta längre på att nå djupet av mörkret och veta att det vänder igen. Någon gång var de här korta dagarna andlöst vackra i sina solnedgångsfärger, nu skymmer mörkret sikten och jag väntar på solens återkomst på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, mörker, julsånger

Hur man inte pratar österbottniska

Det är uppenbarligen mycket med det svenska språket nu, framför allt med de olika varianterna på svenskan. De senaste dagarna har jag läst Josefin Sundströms Vinteräpplen, en roman med självbiografisk bakgrund som utspelar sig i Kaskö. Jag ska försöka bära tillbaka mitt biblioteksexemplar så snabbt som möjligt, eftersom boken är reserverad – det märks att det finns ett intresse för boken här, kanske allra mest för att det är en rikssvensk författare som skriver om Österbotten. Fast jag får lust att lägga en liten lapp i boken med en hälsning till nästa läsare: förbered dig på att rikssvenskan kommer att få dig att gnissla tänder.

Vinteräpplen utspelar sig som sagt i Kaskö, och allra mest på Eskilsö, som under tiden för handlingen (ungefär 1930-tal till 1970-tal) ännu inte hade fått färjeförbindelse. Eller vad vet jag – det här skriver jag enbart utgående från författarens beskrivning, och det finns en hel del faktafel i den. Nu finns det i alla fall en färja, den såg jag med egna ögon i somras under ett besök i Kaskö.

Sundström har velat ge lokalfärg åt sin berättelse, men lyckas bara halvvägs. Berättelsen i sig är läsbar, om än inte fantastisk, men dialogen förs på ett försök till österbottniska som ändå låter allra mest rikssvensk. Utgångsläget är egentligen ganska bra – Sundström har valt att inte skriva dialogen på dialekt, men plockar in dialektala markörer, allra vanligast i formen av ”inte” skrivet som man ofta säger här – ”int”. (fast Kasköbor, hur säger ni?)
Ändå är det svårt att köpa den sundströmska österbottniskan eftersom personerna använder ord som blir språkliga anakronismer i Österbotten under tiden kring andra världskriget. Man pratar knappt om polare under senare tid, och i synnerhet inte på 1940-talet. Och jag vill minsann se den arbetare som kommer hem under samma årtionde och frågar om lunchen är färdig. Ännu värre blir det när lunchen består av blodpudding, en maträtt som fortfarande inte finns på den här sidan vattnet. (Blodbröd, däremot!)

Man kan naturligtvis diskutera hur strikt en nutida författare måste förhålla sig till språket i den dåtid hon beskriver. Däremot tycker jag att man åtminstone kunde förvänta sig att Sundström eller förlagsredaktören hade faktagranskat lite mer och putsat bort uppenbara missar som att den närmaste stora staden heter Wasa och att man i Finland hade småmynt som hette penny. Jag skäms lite å författarens vägnar när jag läser sånt. Jag skäms lite när jag läser namn som Ero och Rejo också, och reflexmässigt vill jag ta fram rödpennan och peta in extra vokaler så att stavningen av de finska namnen blir korrekta – Eero och Reijo.

Rikssvenskar som har läst boken får gärna höra av sig – funkade dialogerna för er del?

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, Kaskö, Österbotten, Josefin Sundström, Vinteräpplen, romaner, språk, dialekter, österbottniska

Hur man inte bryter på finska

En dag för sent ser jag första avsnittet av årets svt-julkalender Hotell Gyllene Knorren, och blir positivt överraskad. Den känns välgjord, rolig på det där sättet som inte bara är hysteriskt, och jag gillar karaktärerna. Familjeunderhållning, tänker jag – i den meningen att vuxna också kan roas utan att ta nöjet från barnen.
Jag har bara en invändning: Att finlandssvenska Maria Sid spelar rollen som den finska modern i familjen Rantanen.
Nu ser jag framför mig hur ytterligare en generation rikssvenskar växer upp i tron att finsk brytning låter som finlandssvenska, och vice versa. Ytterligare en generation finlandssvenskar kommer att resa till Sverige, träffa jämnåriga och få beröm för hur bra svenska de har lyckats lära sig.

Kan inte någon på svenska kulturfonden läxa upp svt, åtminstone någon gång?

Läs även andra bloggares åsikter om tv, julkalendern, Hotell Gyllene Knorren, Maria Sid, finska, finlandssvenska