h1

Hur man inte pratar österbottniska

december 8, 2010

Det är uppenbarligen mycket med det svenska språket nu, framför allt med de olika varianterna på svenskan. De senaste dagarna har jag läst Josefin Sundströms Vinteräpplen, en roman med självbiografisk bakgrund som utspelar sig i Kaskö. Jag ska försöka bära tillbaka mitt biblioteksexemplar så snabbt som möjligt, eftersom boken är reserverad – det märks att det finns ett intresse för boken här, kanske allra mest för att det är en rikssvensk författare som skriver om Österbotten. Fast jag får lust att lägga en liten lapp i boken med en hälsning till nästa läsare: förbered dig på att rikssvenskan kommer att få dig att gnissla tänder.

Vinteräpplen utspelar sig som sagt i Kaskö, och allra mest på Eskilsö, som under tiden för handlingen (ungefär 1930-tal till 1970-tal) ännu inte hade fått färjeförbindelse. Eller vad vet jag – det här skriver jag enbart utgående från författarens beskrivning, och det finns en hel del faktafel i den. Nu finns det i alla fall en färja, den såg jag med egna ögon i somras under ett besök i Kaskö.

Sundström har velat ge lokalfärg åt sin berättelse, men lyckas bara halvvägs. Berättelsen i sig är läsbar, om än inte fantastisk, men dialogen förs på ett försök till österbottniska som ändå låter allra mest rikssvensk. Utgångsläget är egentligen ganska bra – Sundström har valt att inte skriva dialogen på dialekt, men plockar in dialektala markörer, allra vanligast i formen av ”inte” skrivet som man ofta säger här – ”int”. (fast Kasköbor, hur säger ni?)
Ändå är det svårt att köpa den sundströmska österbottniskan eftersom personerna använder ord som blir språkliga anakronismer i Österbotten under tiden kring andra världskriget. Man pratar knappt om polare under senare tid, och i synnerhet inte på 1940-talet. Och jag vill minsann se den arbetare som kommer hem under samma årtionde och frågar om lunchen är färdig. Ännu värre blir det när lunchen består av blodpudding, en maträtt som fortfarande inte finns på den här sidan vattnet. (Blodbröd, däremot!)

Man kan naturligtvis diskutera hur strikt en nutida författare måste förhålla sig till språket i den dåtid hon beskriver. Däremot tycker jag att man åtminstone kunde förvänta sig att Sundström eller förlagsredaktören hade faktagranskat lite mer och putsat bort uppenbara missar som att den närmaste stora staden heter Wasa och att man i Finland hade småmynt som hette penny. Jag skäms lite å författarens vägnar när jag läser sånt. Jag skäms lite när jag läser namn som Ero och Rejo också, och reflexmässigt vill jag ta fram rödpennan och peta in extra vokaler så att stavningen av de finska namnen blir korrekta – Eero och Reijo.

Rikssvenskar som har läst boken får gärna höra av sig – funkade dialogerna för er del?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

3 kommentarer

  1. Alltid spännande med språk…Rödpennan sitter rätt stadigt också i min hand, men just nu har jag inte tid att vare sig läsa eller fördjupa mig i historisk österbottniska poå rikssvenska 😉
    Har författaren månne avsett blodPALT ??? Sådant måtte ju ha funnits ????
    Puddingar i fråga om MAT/lunch/middag verkar MYCKET rikssvenskt…I Finland kallas de nog LÅDOR…
    Återkommer kanske – om jag minns ….


  2. jag håller nog med dig om att historien förlorar lite trovärdighet med så många fel.


  3. Oj! Håller med – det där ÄR pinsamma fel, och hur de kan ha glidit igenom en granskning förstår inte jag heller. Särskilt namnens stavningar känns illa. (Och blodpuddingen!)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: