Archive for januari, 2011

h1

post-UK-vardag

januari 31, 2011

Ack, måndagstristessen efter en långhelg med Ungdomens kyrkodagar. Så mycket att ta itu med vart man än ser, och så tråkigt att inte längre ha en massa underbara människor omkring sig.

Årets UK var mitt sista som delegat, och det känns förstås sorgligt för egen del även om jag vet att det finns nya krafter som tar över efter mig. Helt i strid med mina planer fick jag inte bara sitta med i ett utskott, utan dessutom ansvara för att presentera utskottets arbete i plenum under lördagen. Med facit i hand var det kanske en värdig avslutning på de här åren som UK-delegat, och skriva text fick jag ju ändå göra sedan jag kom hem igår kväll, även om det gjordes i ett ganska utmattat tillstånd.

Nu är jag fortfarande eftertrött i kroppen och huvudet, och känner att alla de nya tankar och insikter, alla underbara ögonblick som jag fått med mig hem egentligen borde dokumenteras i kilometerlånga dagbokstexter – när jag nu ska hinna med det. Och så fortsätter jag att fundera över vad som kommer efter UK, det här året i ett längre perspektiv. Hur får man till lite av UK-stämningen i församlingslivet på hemmaplan?

Och så, gårdagens första möte med världen utanför efter fyra intensiva dagar på Lärkkulla: Vi rastar under bussfärden upp mot Österbotten igen, och det är både ovant och nedslående att röra sig i ABC-stationens restaurangdel, där det inte alls känns lika självklart att prata med vem som helst, känd eller okänd. Det är då man blir påmind om vad man kommer att sakna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Åh, sången.

januari 25, 2011

(I söndags skrev jag det här, och trodde att jag publicerat det också. Bara nästan, tydligen.)

Ända sedan jag skrev årssammanfattningen har jag tänkt att det fattas en aktivitet där, under saker som fått mig att bli glad eller saker som fått mig att må bra. Förra året som i år som alla år: Att sjunga. Extra tydligt blir det en söndag som den här när jag ägnat sex timmar, minus mat- och kaffepaus, åt att sjunga påskpassion med drygt hundra andra körsångare.
Så mäktigt att det når gränsen för vad man kan beskriva i ord – att vara så många att man redan i sin egen lilla fraktion har en vägg av röster att luta sig mot i sången, att vara så många att till och med sjungandet av bordsbönen Glädjens herre blir mäktigt och flerstämmigt och att vara så många att redan sorlet blir mäktigt och att uppsjungningen skapar ett ljudlandskap som för tankarna till både bikupor och djungler.

Mäktigt det här. Både musiken och den hisnande känslan i att vara verkligt många som just nu drar åt samma håll, medverkar till samma helhet. Mäktigt både i de ljuvligt klingande konsonanta stämmorna, och i den åttastämmiga disharmonin, även om de framkallar olika sorters rysningar. I nuläget vet jag inte ens om jag kommer att kunna vara med när hela härligheten uppförs inför publik – men redan övningarna är belöning nog.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Google gick bet

januari 24, 2011

Den där besvikelsen när det visar sig att allt fortfarande inte kan googlas.
Jag ägnar en försvarlig mängd tid åt att leta i diverse skåp, håller under letandets gång på att drunkna i tomma plastpåsar, och kan sedan konstatera att jag verkligen inte har en aning om var bruksanvisningen till tvättmaskinen finns. Däremot kommer jag mycket väl ihåg var den förvarades i min förrförra lägenhet.

Nu lever vi ju i internet-tidevarvet, vilket betyder att tekniskt sett behöver vi aldrig hålla reda på någon information av lite mera allmängiltig karaktär själva, utan allt detta har någon annan redan lagt ut på internet. Låttexter, bruksanvisningar, recept, kartor – you name it. Jag ska be att få reklamera dagens version av internet, eftersom den inte verkar innehålla någon bruksanvisning till en Hoover HTC tvättmaskin.

Resultat av letandet, sålunda:
Tvättmaskinen körs helt wild & crazy med en uppsättning kläder som enligt tvättråden måste skontvättas i 30 grader.
Jag har kastat vad som känns som en halv kubikmeter plastpåsar.
Jag har dessutom lärt mig att om jag någonsin återfinner bruksanvisningen borde jag nog scanna åtminstone de viktigaste delarna och lägga ut dem någonstans på nätet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Ika vet vad folk vill ha

januari 20, 2011

Jag var ju tvungen att kolla – och nu finns det fyra personer i reservationskö till David Nicholls En dag, en av de böcker biblioteket har köpt in efter att jag kommit med ett inköpsförslag. När jag hade den hemlånad kring årsskiftet var det bara en person i kö efter mig – men populariteten tycks vara växande.
Jag sitter och tänker att jag nog kanske borde jobba där egentligen. Väldigt väldigt gärna skulle jag jobba där om en stor del av min arbetstid fick ägnas åt att ta reda på vilka svenska romaner biblioteket behöver ha i sina samlingar. (Efter att jag lämnat in, och fått godkänt, ett inköpsförslag för Kristina Sandbergs Att föda ett barn börjar jag verkligen vara övertygad om att de kunde behöva mera personal med just den arbetsuppgiften.) Som det är nu gör jag en del av det arbetet obetalt åt dem. Det retar mig lite när det handlar om böcker som de här båda – sådana som är tillräckligt omtalade för att biblioteket borde ha åtminstone ett exemplar i samlingarna, eftersom det garanterat är många fler än jag i den här kommunen som vill läsa dem.

Och vad jag tyckte om En dag? Jag var faktiskt ganska besviken. Hade väntat mig mera av en bladvändare, men i mitt fall blev läsningen ganska seg. Sista tredjedelen tog sig bra, men i början tyckte jag att den stampade på stället mycket länge. Dessutom irriterade jag mig så väldigt på Dexter, bokens manliga huvudperson. Det kanske var meningen att jag som läsare skulle irritera mig – men just i mitt fall gjorde det inte läsningen så mycket roligare. Jo, berättelsens form – att under tjugo års tid göra nedslag i Dexters och Emmas liv – är intressant, men jag blev ändå inte lyrisk. Slutsats: Fullt så bra som alla andra får den att låta är den alltså inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

En obehaglig bibliotekstjuv

januari 20, 2011

Sådärja – igår kväll såg jag färdigt första avsnittet i SVT:s tredelade dramaserie Bibliotekstjuven. Jag fattar verkligen inte hur jag skulle lyckas se tv-program utan svtplay. Låt vara att jag saknar tv-apparat, men framför allt: Jag förstår inte längre hur man gör för att passa sändningstider. Och hinna se färdigt programmet. och inte kunna pausa när man går till köket för att koka te. Bortskämd som jag är med titta-när-du-vill-formatet har jag alltså delat upp det första avsnittet på två kvällar, eftersom jag var gruvligt trött efter yogaträning och dubbla promenader häromkvällen.

Annars kunde jag ju frestas att dela upp det för att spä ut obehaget också, men jag vet inte om det skulle ha önskvärd effekt. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt obehaglig serie. Sådär att jag sitter och vrider mig i soffan för att jag ser hur det hela kommer att spåra ur – och då pratar jag inte om bokstölderna. Scenen när han faktiskt stjäl sin första bok nere i ett av magasinen och nästan blir påkommen, den berör mig inte hälften så mycket som allt det andra. Klasskillnaderna, sparven i tranedansen, det desperata i att spela en roll som inte lyckas övertyga omgivningen. Och så hans fru – där tycker jag att det blir ännu ett steg obehagligare. Att John själv utsätter sig för det här, men att han dessutom förnedrar sin fru i de andras sällskap för att kunna klättra upp. Att han går bakom ryggen på henne, att han ljuger om räkningarna och ekonomin.

Jag tänker – hur fruktansvärt att leva med honom, och jag vill nästan inte veta hur det här slutar. Jag reagerar ungefär på samma sätt som när det gäller en av de mera högljudda politikerna här i trakten, en man som har en tendens att i hetsigt mod häva ur sig det ena och det andra. Varje gång han skapar nya rubriker tänker jag på att han har en fru och två barn, som måste leva med honom, och jag blir obehagligt berörd vid tanken på att de kanske också måste se de här sidorna av honom i hemmet. (Här hoppas jag att jag har fel, att han är förnuftig och genomtänkt och from som ett lamm hemma hos familjen.)

Bibliotekstjuven är inspirerad av en verklig händelse, men slutresultatet är naturligtvis en fiktiv berättelse. Ändå är den på många sätt så verklig. Den väcker egentligen många tankar – kring bildningsfällan, detta att en högskoleexamen snarare kan göra det svårare att försörja sig, kring klassamhället, kring det krav att leva upp till någon annans nivå som vi alla i vissa situationer upplever. Men framför allt är John själv och hans agerande så obehagliga – och där tycker jag att Gustaf Skarsgård har lyckats fenomenalt. Jag blir beklämd och nervös bara av att se hans minspel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Snöglobsvärlden

januari 18, 2011

Ni vet de där snögloberna som man kan skaka, och så står det en liten figur inuti och blir översnöad med groteskt stora snöflingor?
När jag gick hem för någon timme sedan kände jag mig exakt som en sån där liten figur, precis som om jag vandrade runt i en gigantisk snöglob. För det där som dråsar ner från himlen och får luften att se grötig ut, det är faktiskt såna där groteskt stora snöflingor, flingor som egentligen är sjok redan innan de landar på en och klumpar ihop sig ännu mer. Träden utanför ser ut som om någon vispat grädde med dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Kära januari,

januari 17, 2011

jag vet att du inte tycker att vi har varit de bästa av vänner.
Jag tror att du tycker att jag har favoriserat andra månader framför dig, och jag antar att du har rätt.
Men kommer du ihåg förra året, när du riktigt lade manken till och var kall och vidunderligt snörik helt och hållet utan avbrott? Minns du att jag blev lite stjärnögd då, i alla fall innan jag började ta frosten och snön för givet.
Jag vet att du antagligen tycker att jag har höga krav, och framför allt att jag har ensidiga krav. Men nästa gång du tycker att det blir tråkigt att bjuda på minusgrader, rimfrost och nya snöfall dag ut och dag in, försök då komma ihåg att det är det du gör bäst. Jag är ledsen att säga det här, men plusgrader och töväder och liknande våt väderlek – det passar dig inte så bra. Lyssna inte på de av mina medmänniskor som pratar om vårkänslor och drömmer om takdropp. Ack, de är förledda!

Jag vet att det är tufft att vara januari månad i kalla norden, och jag vill inte att du ska ta det här på fel sätt. Men kan du snälla, snälla, sluta med det här vädret som mest känns som ett våtvarmt omslag?

Tack på förhand och de bästa hälsningar,

hon som helst vill ha det kallt på vintern och sparar tövädret till våren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,