Archive for 20 januari, 2011

h1

Ika vet vad folk vill ha

januari 20, 2011

Jag var ju tvungen att kolla – och nu finns det fyra personer i reservationskö till David Nicholls En dag, en av de böcker biblioteket har köpt in efter att jag kommit med ett inköpsförslag. När jag hade den hemlånad kring årsskiftet var det bara en person i kö efter mig – men populariteten tycks vara växande.
Jag sitter och tänker att jag nog kanske borde jobba där egentligen. Väldigt väldigt gärna skulle jag jobba där om en stor del av min arbetstid fick ägnas åt att ta reda på vilka svenska romaner biblioteket behöver ha i sina samlingar. (Efter att jag lämnat in, och fått godkänt, ett inköpsförslag för Kristina Sandbergs Att föda ett barn börjar jag verkligen vara övertygad om att de kunde behöva mera personal med just den arbetsuppgiften.) Som det är nu gör jag en del av det arbetet obetalt åt dem. Det retar mig lite när det handlar om böcker som de här båda – sådana som är tillräckligt omtalade för att biblioteket borde ha åtminstone ett exemplar i samlingarna, eftersom det garanterat är många fler än jag i den här kommunen som vill läsa dem.

Och vad jag tyckte om En dag? Jag var faktiskt ganska besviken. Hade väntat mig mera av en bladvändare, men i mitt fall blev läsningen ganska seg. Sista tredjedelen tog sig bra, men i början tyckte jag att den stampade på stället mycket länge. Dessutom irriterade jag mig så väldigt på Dexter, bokens manliga huvudperson. Det kanske var meningen att jag som läsare skulle irritera mig – men just i mitt fall gjorde det inte läsningen så mycket roligare. Jo, berättelsens form – att under tjugo års tid göra nedslag i Dexters och Emmas liv – är intressant, men jag blev ändå inte lyrisk. Slutsats: Fullt så bra som alla andra får den att låta är den alltså inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

En obehaglig bibliotekstjuv

januari 20, 2011

Sådärja – igår kväll såg jag färdigt första avsnittet i SVT:s tredelade dramaserie Bibliotekstjuven. Jag fattar verkligen inte hur jag skulle lyckas se tv-program utan svtplay. Låt vara att jag saknar tv-apparat, men framför allt: Jag förstår inte längre hur man gör för att passa sändningstider. Och hinna se färdigt programmet. och inte kunna pausa när man går till köket för att koka te. Bortskämd som jag är med titta-när-du-vill-formatet har jag alltså delat upp det första avsnittet på två kvällar, eftersom jag var gruvligt trött efter yogaträning och dubbla promenader häromkvällen.

Annars kunde jag ju frestas att dela upp det för att spä ut obehaget också, men jag vet inte om det skulle ha önskvärd effekt. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt obehaglig serie. Sådär att jag sitter och vrider mig i soffan för att jag ser hur det hela kommer att spåra ur – och då pratar jag inte om bokstölderna. Scenen när han faktiskt stjäl sin första bok nere i ett av magasinen och nästan blir påkommen, den berör mig inte hälften så mycket som allt det andra. Klasskillnaderna, sparven i tranedansen, det desperata i att spela en roll som inte lyckas övertyga omgivningen. Och så hans fru – där tycker jag att det blir ännu ett steg obehagligare. Att John själv utsätter sig för det här, men att han dessutom förnedrar sin fru i de andras sällskap för att kunna klättra upp. Att han går bakom ryggen på henne, att han ljuger om räkningarna och ekonomin.

Jag tänker – hur fruktansvärt att leva med honom, och jag vill nästan inte veta hur det här slutar. Jag reagerar ungefär på samma sätt som när det gäller en av de mera högljudda politikerna här i trakten, en man som har en tendens att i hetsigt mod häva ur sig det ena och det andra. Varje gång han skapar nya rubriker tänker jag på att han har en fru och två barn, som måste leva med honom, och jag blir obehagligt berörd vid tanken på att de kanske också måste se de här sidorna av honom i hemmet. (Här hoppas jag att jag har fel, att han är förnuftig och genomtänkt och from som ett lamm hemma hos familjen.)

Bibliotekstjuven är inspirerad av en verklig händelse, men slutresultatet är naturligtvis en fiktiv berättelse. Ändå är den på många sätt så verklig. Den väcker egentligen många tankar – kring bildningsfällan, detta att en högskoleexamen snarare kan göra det svårare att försörja sig, kring klassamhället, kring det krav att leva upp till någon annans nivå som vi alla i vissa situationer upplever. Men framför allt är John själv och hans agerande så obehagliga – och där tycker jag att Gustaf Skarsgård har lyckats fenomenalt. Jag blir beklämd och nervös bara av att se hans minspel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,