15 – Favorithuvudperson, manlig

Johanna Ö på bokhora tycks ha samma sorts issues med de 30 bokdagarna som jag har – allt ska vara så absolut hela tiden. Jag är inte sådär absolut och exkluderande i mitt läsande. (Jag är en sån som läser klassiker varvat med deckare varvat med aktuella romaner varvat med flickböcker från 60-talet varvat med lyrik varvat med noveller varvat med serier…)

I alla fall: En manlig huvudperson jag tyckte väldigt mycket om när jag läste om honom var Gustav i Gunbritt Sundströms Maken. Grejen med Maken är ju att bokens huvudperson och jagberättare Martina inte alls är lika säker på att hon tycker om honom och att hon vill ha honom. jag var inte alldeles i fas med Martina och med den här bokens idé när jag läste den, och ville i synnerhet under första halvan av boken ganska ofta ta ett allvarligt snack med Martina och säga att hördu, om inte du vill ha honom så kan jag ta honom istället.

Det här är ett sätt att favorisera vissa litterära personer av manligt kön. Vissa skulle säkert tycka att det gränsar till det objektifierande – men kom ihåg att jag inte drar in Mr Darcy i det här sammanhanget. Mr Darcy är faktiskt så odräglig att jag inte tror mig om att ha Elizabeth Bennets tålamod med honom. Fast jag har ju sett hur det gick i Lost in Austen, så man vet ju aldrig.

Läs även andra bloggares åsikter om Maken, Gunbritt Sundström, favorithuvudperson, litterära personer, Jane Austen, Stolthet och fördom

Annons

Lite jul på gränsen till mars

Började den vakna delen av dagen genom att lyssna på julmusik – Sarah McLachlans Wintersong är skimrande vacker också om solen står så hög och bländande under februaris sista dag att ingen skulle kunna missta snön för julväder.

Efter andra förrättade värv i stil med påfyllnad av loppisbordet, allmänna ärenden på stan och tidskrävande dammsugning är det kanske dags att ta sig an de eftersatta 30 bokdagarna. Jag har nosat reda på en lista bestående av 30 musikdagar också, men borde väl egentligen bli avskräckt av min oförmåga att ta mig genom 30 bokliga dagar utan allt för många och långa pauser längs vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sarah McLachlan, musik, julmusik

Nästan som ett lån

Den här vintern tar ju aldrig slut! Efter en andningspaus med temperaturer kring -10 klättrade termometern ner till tjugostrecket igen, och jag suckade lite uppgivet. Tog en runda bland borden på det loppis där jag också passade på att boka ett eget bord, och kom hem med ännu en vinterjacka för två euro. Eftersom vårtemperaturerna lyser med väldigt stor frånvaro och eftersom dragkedjan i min vardagsvinterjacka är sönder. Tanken är att jag ska hitta någon som kan byta ut den åt mig, men eftersom det knappast kommer att ske innan våren faktiskt börjar visa upp sig tyckte jag att det kunde vara värt två euro att ha en ersättare. (Att jag köpte en röd yllekappa på loppis före jul? Jodå, jag tycker fortfarande mycket om den, men den har trots det sina begränsningar. Går till exempel inte så bra ihop med värmebyxor.)

Jag ser den som ett lån, min tvåeurosjacka. Tanken är att den ska vandra vidare när min ordinarie vardagsjacka är i användningsbart skick igen. Just det här är något av det bästa med loppisar – att de erbjuder de där billiga ersättningsprylarna, så att man inte måste gå och köpa en ny billighetspryl där det låga priset borgar för kort livslängd.

(På tal om det – i sommar ska jag bo i Helsingfors, och Helsingforsbor som läser det här får gärna berätta för mig var de bästa loppisarna finns. Tillfälligt sommarboende brukar nämligen innebära ett behov av tillfälliga kompletteringsägodelar.)

Läs även andra bloggares åsikter om loppis, prylar, vinterjackor

Samla vuxenerfarenheter

Inför den stundande 30-årsdagen passar jag på att pricka in ytterligare vuxenpoäng. Jag vet att själva räknandet av vuxenpoäng klassar en som ganska ovuxen, men det finns trots allt ett korn av sanning i dem. De handlar inte så mycket om hur vuxen man är i grunden, mera om hur vuxen man (tror sig) uppfattas av omgivningen.

När jag började i bilskolan för tre veckor sedan sa jag lite skämtsamt åt folk åt det var för att även österbottningarna skulle börja uppfatta mig som en vuxen individ. Skämtsamt – men även med en underton av allvar. Att vara körkortslös i den här delen av landet och världen gör att det ofta känns som om omgivningen ifrågasätter hela ens myndighet och mentala hälsa. Som om man inte riktigt hänger ihop på alla plan, även om det såg ut så vid första anblicken.

Idag testar jag ett söndagsnöje som sedan flera år tillbaka har varit ganska populärt bland mina jämnåriga – jag går på mitt livs första bostadsvisning. Jodå, jag har blivit runtvisad i ett par lägenheter jag funderat på att hyra, men den här gången fanns det en riktig fastighetsmäklare på plats med riktiga papper, och lägenheten var till salu för en inte alldeles liten summa. Lyckligtvis är det inte jag som ska grubbla över ett eventuellt köp, men det var ändå intressant att följa med av nyfikenhet och som smakråd.

Läs även andra bloggares åsikter om vuxenpoäng, lägenhetsvisning, körkort

14 – Favoritböckerna av favoritförfattarna

Jag tar mig som vanligt friheter i förhållande till originalformuleringarna.
Bestämmer enväldigt att hålla mig till gårdagens favorituppräkning och välja en bok per författare.

Tove Jansson: Det osynliga barnet
Selma Lagerlöf: Jerusalem
Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus och sen kommer natten
Curtis Sittenfeld – I en klass för sig
Johanna Nilsson – Konsten att vara Ela
Åsa Larsson – Till dess din vrede upphör
Vibeke Olsson – Molnfri bombnatt
Märta Tikkanen – Århundradets kärlekssaga

Läs även andra bloggares åsikter om favoritböcker, favoritförfattare

Bakgrundstips

Även om jag fotar ganska mycket vet jag inte om jag någonsin har haft en av mina egna bilder som skrivbordsbakgrund. Jag dras mer åt det grafiska hållet, vill sällan ha naturtrogna fotografiska skrivbordsbakgrunder, och förlitar mig gärna på andras konstverk. Förra månadens snavade jag över en länk till Smashing Magazines skrivbordsbakgrunder, och efter att ha sett februariurvalet är jag övertygad om att det här kommer att bli stamstället nummer ett för att göra den här typen av fynd. Titta själv!

Läs även andra bloggares åsikter om snyggt, skrivbordsbakgrunder, favoriter

13 – Min favoritförfattare

Nej hörni, det här går inte. Mitt hjärta klappar lite extra för så många olika författare, att det enda jag mäktar med är en uppräkning av ett urval: Tove Jansson, Selma Lagerlöf, Jón Kalman Stefánsson, Curtis Sittenfeld, Johanna Nilsson, Åsa Larsson, Vibeke Olsson och Märta Tikkanen. (Ja, jag har uppenbarligen en förmåga att favorisera skrivande kvinnor framom skrivande män när jag ska utse de stora favoriterna. Det är inte ett medvetet val, utan reflekterar helt enkelt min läsning, som av någon för mig okänd anledning domineras av kvinnliga författare.)

Läs även andra bloggares åsikter om favoritförfattare

12 – En bok jag brukade älska

… men inte längre älskar.

Bortsett från en del barndomsfavoriter (t.ex. stora delar av böckerna om tvillingarna i Sweet Valley som inte riktigt mognat i takt med mig) tänker jag till exempel på Susan Coopers midvinterskildring En ring av järn, som trots min entusiasm efter första läsningen 2008 inte klarade av att leverera samma fina läsupplevelse två år senare, trots att jag läste om den i samma midvintertid. Kanske är det något som bara kan hända en gång med den här boken, kanske hade jag helt enkelt för höga förväntningar.

Det är lite hemskt när sånt här händer, och det är en starkt bidragande orsak till att jag inte har läst om Den långa flykten av Richard Adams sedan den där första läsningen under gymnasietiden. Den var helt enkelt en så fantastisk läsupplevelse då att jag inte riktigt vågat läsa om den sedan dess.

Läs även andra bloggares åsikter om läsupplevelser, läsning, favoritböcker, Susan Cooper, En ring av järn, Den långa flykten

Musikbonus

Jag hittade till Emma Salokoskis musik via filmen Förbjuden frukt där man kunde höra underbart vackra Katsele yössä. Eftersom den inte hittat till spotify än gick jag istället till biblioteket och lånade skivan Kaksi mannerta, enbart för Katsele yössäs skull. Resten av skivan kom liksom med på köpet, även om jag inte blev så salig på den till en början. Men Kaksi mannerta är en sån där skiva som växer om man ger sig tid att lyssna, och häromdagen slogs jag av hur vackert titelspåret är. Faktiskt så vackert att jag var tvungen att ta reda på dess ursprung. Till min förvåning upptäckte jag att det är en dikt skriven av Aulikki Oksanen, tonsatt av Emma Salokoski själv.
Nu ska ni veta att i min böcker har Aulikki Oksanen ända sedan hösten 2000 varit den där finska sångerskan vars politiska kampvisor brukade vara en inte vidare njutbar del av mina internatmorgnar i delat sovrum. Hon den där som lät så arg och bestämd när hon sjöng, som en Lilla My i musikform. Allt sedan dess har hennes namn fått mig att minnas min plågsamt morgonpigga rumskamrat och den kalla morgonluften genom mellanblå gardiner.
Jag skulle inte ha trott det här om vare sig Aulikki Oksanen eller mig själv, men det visar sig alltså att även hennes ord växer med tiden, även om jag ännu inte är helt övertygad om att detsamma gäller för hennes sång.

Katsele yössä är inte Salokoskis egna låt, för övrigt, utan en cover på den här Pekka Streng-låten. I min värld där pianot intar en särställning bland stränginstrumenten är Salokoski-versionen ändå finast.

Gå in på Youtube och lyssna! Jag tror inte att man nödvändigtvis behöver förstå vad hon sjunger för att uppleva det vackra (i synnerhet inte i skimrande Katsele yössä), även om det förstås ger en extra dimension.

Nu när jag bloggar så här lyriskt om finskspråkig musik känner jag att jag egentligen borde skicka en länk till mina forna finskalärare under rubriken ”Det trodde ni inte!”.

Läs även andra bloggares åsikter om Emma Salokoski, Emma Salokoski Ensamble, musik, finska, Aulikki Oksanen

11 – En bok jag hatade

Hata är ett starkt ord, och jag vet inte om jag känner så glödhet aversion mot böcker, hur irriterad de än kan göra mig. En bok som ändå kom nära när jag lyssnade på den för några är sedan är Paulo Coelhos Elva minuter. Sedan dess har jag inte öppnat fler av Coelhos verk, vare sig i mp3-spelaren eller i bokform. Det räcker nu, tänkte jag efter Elva minuter, och det räcker fortfarande. Det som gör mig så vansinnig med Coelho är hans sätt att lägga fram sina egna livsåskådningar och detaljer av dem som absoluta fakta. Jag får omedelbara kopplingar till de religiösa sammanhang som får mig lika vansinnig – de där någon annan har tänkt färdigt åt dig och förväntar sig att du inte bara ska ta till dig, utan också uppskatta.
Vik hädan ur mina bokhyllor, Coelho – jag föredrar att tänka själv.

Läs även andra bloggares åsikter om läsning, ljudböcker, Paulo Coelho, Elva minuter