De 30 dagarna börjar med lite skåpmat – i princip har jag redan svarat på det här i lite olika varianter av årssammanfattningar, men vi kan ju ta en lite ordrikare variant på temat.
Ondvinter och Eldbärare av Anders Björkelid.
Underbar svensk fantasy, suggestiv vinterläsning. Välskrivet, levande och övertygande, och med intressanta underströmmar.
Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde
Feelgood-litteratur kallar folk det här – jag vet inte om det var för att jag lyssnade istället för att läsa, eller om jag bara inte förstår mig på feelgood-böcker – men jag tyckte att den här stundvis var riktigt, riktigt obehaglig, på ett bra sätt. Resten av serien nådde inte riktigt upp till samma nivå, och när jag hade läst sista delen var jag rentav arg för att författaren smiter undan sitt ansvar på det här sättet. men Berlinerpopplar – åh, som jag gillade.
Underfors av Maria Turtschaninoff
Mera bra, ny, nordisk fantasy – den här gången i form av ett möte mellan moderna Helsingfors och den nordiska folktron. Och så är det bevisat – jag läser mycket hellre om tonårstjejer som förälskar sig i troll kompletta med håriga svansar och allt än om tonårstjejer som förälskar sig i kallt polerade vampyrer.
Min kamp av Karl Ove Knausgård
Sådär bra som folk sa – jag läste och fastnade. Ibland hade jag lite moraliska funderingar kring om det är okej att göra litteratur på det här sättet, att hänga ut sina närmaste i alla dessa nakna detaljer – men sedan sveptes jag med av hur njutbar berättelsen var, och struntade i den moraliska aspekten. Är det kanske det här som kallas omoralisk läsning?
Läs även andra bloggares åsikter om läsning, böcker, Anders Björkelid, Karl Ove Knausgård, Berlinerpopplarna, Maria Turtschaninoff
Ikas ord 2.0 