h1

03 – Min favoritbokserie

februari 6, 2011

(Okej, nu fuskar jag lite. Eller egentligen är fusk ett alldeles för milt ord för det jag gör. Tove Janssons fantastiska muminböcker, sinsemellan så vitt skiftande, är egentligen inte riktigt vad jag skulle vilja kalla en bokserie. En bokserie ska enligt min mening ha mera gemensamt än sitt persongalleri.
jag försyndar mig alltså mot mina egna principer här, men jag gör det för att nästa dags tema ska bli mera meningsfullt att skriva om.)

Tove Janssons muminböcker har följt mig sedan barndomen. De tecknade serierna läste jag redan före skolåldern, men böckerna började jag låna hem från biblioteket när jag och min klass äntligen släpptes iväg dit.

(Som man fick vänta på sånt när jag började ettan. Först skulle vi vänja oss vid skolmiljön. Sedan skulle det tas hem papper som föräldrarna skulle fylla i, och så skulle det göras maskinskrivna lånekort i tjockt ljusblått papper åt oss. Sedan fick vi på nåder besöka biblioteket varannan vecka, medan alla andra klasser fick gå dit varje vecka. Mitt sjuåriga jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist, och var fullt och fast övertygad om att den här orättvisan baserade sig på att vi inte förväntades kunna läsa och alltså inte hade ett så stort behov av att låna böcker, vilket naturligtvis gjorde orättvisan så mycket större – bara för att de flesta av mina klasskamrater uppenbarligen var för dumma för att kunna läsa hela meningar betydde det ju inte att jag också var det. Inte nog med att jag höll på att ledas ihjäl av sidorna i läseboken med enstaka ord bestående av enstaka bokstäver, jag fick alltså inte ens stilla min läshunger i biblioteket oftare än varannan vecka. Återigen, mitt sjuåriga jag, som ännu inte hade greppat att man inte nödvändigtvis var dum bara för att man inte lärt sig läsa två år före skolstarten. Jag undrar ibland om mitt förhållande till det skrivna ordet hade sett annorlunda ut om tillgången till biblioteksböcker så länge jag kunnat minnas varit så överflödande fri att jag hade blivit blasé och tröttnat på hela fenomenet bibliotek och bokläsning.)

Den första jag minns är Muminpappans memoarer, som jag lånade första hösten i skolan, och som fick pappa att fråga mig om jag visste vad memoarer betydde. Det var någon sorts berättelse trodde jag, och sedan fick jag lära mig ett nytt ord. Pappan och havet var obegriplig och tråkig, men Trollkarlens hatt var ett fascinerande och skimrande sommaräventyr, och Kometen kommer hotfullt spännande. Jag lånade dem om och om igen, och sög i mig Tove Janssons språk så totalt att de första dagboksanteckningar jag skrev i åttaårsåldern är rena plagiat av hennes sätt att skriva, kompletta med i efterhand infogade ”författarens anmärkningar”.

Nu är ju inte Tove Janssons muminböcker bara ljuv barndomsnostalgi, utan den där sortens böcker man kan bära med sig genom livet för att hitta nya guldkorn i. Min första akademiska text var en berättarteknisk analys av Pappan och havet, och som den boken hade växt till sig i mina ögon när jag var tjugo fyllda och halvt ihjälskrämd av de litteraturvetenskapliga studierna. Därmed inte sagt att muminböckerna inte skulle inge sin läsare en känsla av trygghet – men det är tryggheten i att veta att när jag öppnar den här boken är jag i mycket goda händer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

5 kommentarer

  1. Hejsan ! Jag kände igen mig på många sätt i ditt inlägg…Drabbades av nostalgi 😉 Tack för det…
    Sattes ibland vid katedern för att läsa texterna till de diapositiv som användes vid undervisningen…JUST för att inte långledas till döds…
    Lärde mig läsa som sexåring och då ” Ängel i svart ” slutade i Allers låg jag sjuk i mässling – och kröp under täcket och grät…Undrar vilket år det var..TROR jag var sju då = 1956-57 …Måste kolla nån gång …
    Hälsar Marianne


    • Jag började skolan 1988, och jag hoppas att utvecklingen har gått framåt sedan dess. Redan en så enkel sak som att jag hade fått läsa en ”riktig bok” (alltså en med fler ord än tio per sida) medan klasskamraterna försökte bekanta sig med skriftspråket hade gjort livet som etta betydligt mera inspirerande.


  2. Fin tolkning. Jag lärde mig också läsa långt före skolåldern, men kan inte alls föreställa mig (annat än med iskall fasa) hur det skulle vara att få sitt utbud inskränkt på det där viset. Jag överöstes av böcker och återberättade historier där hemma och jag var en flitig gäst på biblioteket och bokbussen, när vi väl flyttade till ett ställe som hade sånt. Varför begränsa besöken, så egendomligt?


  3. Nej Ika, jag tror inte att du hade varit annorlunda även om du hade haft fri tillgång till biblioteket och böckerna redan från ettan… 🙂 Det där med att läsa sitter i benmärgen och är fullkomligt ofrånkomligt. Jag liknar mitt förhållande till böckerna och läsningen vid beroendet av en drog… Mitt beroende har funnits så länge jag kan minnas – fast jag inte kunde läsa särskilt bra när jag började läsa på ettan, min mamma läste o läste och jag låg i hennes armhåla o njöt, lat som en liten frass.
    Min morfar var, min mor och nu även min dotter är (förhoppningsvis snart även min son) är exakt likadana – bokmalar.


  4. […] om jag utgår från muminböckerna (som Ika mycket riktigt påpekar kanske inte platsar inom de ramar som vanligtvis brukar ställas upp för bokserier), trots allt. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: