06 – En bok som gör mig ledsen

Fem dagar tog det innan jag tappade greppet om en fråga om dagen-konceptet. Nu ska jag kanske inte skylla det på den sjätte frågan, även om jag tycker att den är svår. Jag gick till och med igenom läsdagboken från 2008 och framåt, och det enda som jag har läst under den tiden som kändes snyftigt på allvar var Godnatt, Mister Tom. Ja, jag läste Innan jag dör och Livet på en kylskåpsdörr också, men det är något med mig och böckerna jag på förhand har en snyftförväntan på. Mamma dör i cancer, ung huvudperson dör i cancer. Jag är så förberedd på hur hemskt det kommer att bli att jag glider igenom det hemska, snyftar lite och går sedan vidare, tänkandes ”jaha, inte värre än så?”.

Egentligen tror jag att de böcker som fått mig som mest ledsen också varit de böcker som gett mig en massa andra känslor. Ta Joyce Carol Oates Det var vi som var Mulvaneys till exempel – jag blev så ledsen av att läsa om familjen på väg mot en allt djupare undergång, men samtidigt också så arg över att de ställde till det så för sig. Allt var naturligtvis inte självförvållat, men sedan hade de mycket frustrerande förmåga att göra ont tiofalt värre. Jag vet att det inte hade blivit en lika bra berättelse om alla hade varit balanserade och förnuftiga och hanterat motgångarna så att de gått stärkta ur krisen – men åh, frustrationen. Och så tänkte jag på hur mycket det omgivande samhällets system och värderingar påverkar oss, och i hur stor grad vi kan välja att motstå denna påverkan – och sedan kom jag inte ihåg att jag egentligen var ledsen eftersom jag blev så arg och fundersam istället.
Låt mig säga så här: Jag vill gärna ha det så. Snyftiga böcker är inte riktigt min tekopp – jag har inget emot böcker som får mig att gråta, men de ska gärna tillföra något annat också. Det blir så tråkigt att befinna sig i samma känslotillstånd genom en hel bok.

Läs även andra bloggares åsikter om läsning, tårar, Joyce Carol Oates, Det var vi som var Mulvaneys, snyftare

Annons