Archive for 14 februari, 2011

h1

Nygammal fokuskänsla

februari 14, 2011

Det är fortfarande så nytt att köra bil och så många saker att hålla i huvudet medan jag kör att jag nödvändigtvis måste hålla mig i nuet om det ska vara genomförbart. Före dagens körlektion fick jag ett telefonsamtal som stannade kvar lite för bra i huvudet – och det märktes ganska bra på min körning i början av lektionen, innan jag hunnit landa i det jag egentligen höll på med.

Jag hittade tillbaka till en gammal välbekant känsla också, även om det var först efter lektionen som jag kunde placera den (nuet, som sagt). Allt det här cirklandet i centrumkvarteren, nötandet av vänstersvängar in på esplanader, ett nytt varv runt kvarteret för att göra om och komma lite mera rätt. Känslan när jag får instruktioner att svänga in på samma gata igen, insikten om att det är samma eländeskorsning som väntar – den är en kopia av en annan känsla, från sista gymnasieåret. Då, för ett drygt decennium sedan, satt jag hos min privatlärare i finska och fick översätta meningar i stil med Juuso torde inte ha öppnat dörren*. Det är precis samma sak som händer nu som då – den där sekundsnabba våndan inför uppgiften, och sedan hur man skjuter undan den och fokuserar, för att man inte kan komma undan. Jag tror att det är det här som är poängen med privatundervisning – man kan aldrig någonsin maska, aldrig ta den där lättare vägen, huka sig i skydd bakom eleven i raden framför. Fokusera, och gör om tills det fungerar.

*Det var inte alltid Juuso, men namnet klingade så märkligt i mina öron att det fastnat för alltid. Och torde-formen verkar med tanke på hur mycket utrymme den får i gymnasiets finska grammatik vara en grundläggande del av det finska språket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

09 – En bok jag inte väntade mig att gilla, men älskade

februari 14, 2011

När jag gick i nian hade vi ett halvambitiöst litteraturprojekt på modersmålstimmarna där vår lärare valde ut en bok till varje elev, och vår insats sedan bestod i att läsa boken, presentera den inför klassen och berätta mer om författaren. Det kanske mest ambitiösa här var att vår lärare faktiskt satt ner och valde ut böcker åt oss, och att hon vid det laget kände oss så pass bra att hon lyckades riktigt bra med valen.
Jag fick mig tilldelad Vilhelm Mobergs Utvandrarna i en gulnad upplaga från 1950-talet, och jag suckade tungt åt bokens uppsyn och föreställde mig en krävande läsning. Jag minns att jag och en av mina klasskompisar tog en tidigare buss hem från stan den dagen, och satt och jämförde de böcker vi tilldelats, och att hon tyckte synd om mig.

Men all heder åt min modersmålslärare, för hon visste minsann vad hon gjorde. Jag var alldeles tagen av Utvandrarna, hade aldrig läst något liknande förr. Så engagerande! Så levande! Och så hemskt!

Jag har så småningom läst resten av Mobergs böcker om Karl-Oskar, Kristina och de andra, och är fortsättningsvis mycket förtjust i hans berättande som brukar fånga mig i ett järngrepp. Någon som har tips på vad man fortsätter med efter Utvandrar-eposet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,