Archive for 16 februari, 2011

h1

Musikbonus

februari 16, 2011

Jag hittade till Emma Salokoskis musik via filmen Förbjuden frukt där man kunde höra underbart vackra Katsele yössä. Eftersom den inte hittat till spotify än gick jag istället till biblioteket och lånade skivan Kaksi mannerta, enbart för Katsele yössäs skull. Resten av skivan kom liksom med på köpet, även om jag inte blev så salig på den till en början. Men Kaksi mannerta är en sån där skiva som växer om man ger sig tid att lyssna, och häromdagen slogs jag av hur vackert titelspåret är. Faktiskt så vackert att jag var tvungen att ta reda på dess ursprung. Till min förvåning upptäckte jag att det är en dikt skriven av Aulikki Oksanen, tonsatt av Emma Salokoski själv.
Nu ska ni veta att i min böcker har Aulikki Oksanen ända sedan hösten 2000 varit den där finska sångerskan vars politiska kampvisor brukade vara en inte vidare njutbar del av mina internatmorgnar i delat sovrum. Hon den där som lät så arg och bestämd när hon sjöng, som en Lilla My i musikform. Allt sedan dess har hennes namn fått mig att minnas min plågsamt morgonpigga rumskamrat och den kalla morgonluften genom mellanblå gardiner.
Jag skulle inte ha trott det här om vare sig Aulikki Oksanen eller mig själv, men det visar sig alltså att även hennes ord växer med tiden, även om jag ännu inte är helt övertygad om att detsamma gäller för hennes sång.

Katsele yössä är inte Salokoskis egna låt, för övrigt, utan en cover på den här Pekka Streng-låten. I min värld där pianot intar en särställning bland stränginstrumenten är Salokoski-versionen ändå finast.

Gå in på Youtube och lyssna! Jag tror inte att man nödvändigtvis behöver förstå vad hon sjunger för att uppleva det vackra (i synnerhet inte i skimrande Katsele yössä), även om det förstås ger en extra dimension.

Nu när jag bloggar så här lyriskt om finskspråkig musik känner jag att jag egentligen borde skicka en länk till mina forna finskalärare under rubriken ”Det trodde ni inte!”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

11 – En bok jag hatade

februari 16, 2011

Hata är ett starkt ord, och jag vet inte om jag känner så glödhet aversion mot böcker, hur irriterad de än kan göra mig. En bok som ändå kom nära när jag lyssnade på den för några är sedan är Paulo Coelhos Elva minuter. Sedan dess har jag inte öppnat fler av Coelhos verk, vare sig i mp3-spelaren eller i bokform. Det räcker nu, tänkte jag efter Elva minuter, och det räcker fortfarande. Det som gör mig så vansinnig med Coelho är hans sätt att lägga fram sina egna livsåskådningar och detaljer av dem som absoluta fakta. Jag får omedelbara kopplingar till de religiösa sammanhang som får mig lika vansinnig – de där någon annan har tänkt färdigt åt dig och förväntar sig att du inte bara ska ta till dig, utan också uppskatta.
Vik hädan ur mina bokhyllor, Coelho – jag föredrar att tänka själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,