I ett nafs

Jag och Åsa Larsson – det blir alltid så bra. Häromveckan lyssnade jag t.ex. på Guds starka arm, en liten deckarnovell till ljudbok. i vanliga fall brukar jag lyssna ljudbok medan jag gör något med händerna som inte kräver så mycket tankearbete, som exempelvis att diska, laga mat, städa, reparera cykelpunktering eller hänga tvätt. Drygt halva Guds starka arm gick åt i en lite längre kökssession, men sedan fanns det inte en chans i världen att jag skulle kunna lägga undan iPodens spellista för ljudböcker i väntan på nästa diskomgång. Det enda godtagbara var att ta med ljudboken i sängen och lyssna färdigt där.

När det gäller godis har jag i allmänhet inga problem med att inte äta upp hela påsen på en gång. När det gäller Åsa Larssons böcker kan inget sparas till senare tillfällen utan måste slukas så snabbt som möjligt. Läs, folk. Det må vara deckare, men det är ju egentligen inte för mordutredningarna man (jag) läser dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Larsson, ljudböcker, deckare, Guds starka arm

Annons

Nattreflektioner

Avslutar veckan genom att naturligtvis inte lägga mig i tid, utan istället sitta uppe med öppet fönster, vädra ut lukten av bränt socker efter att ha förkolnat innanmätet av en sista bit kladdkaka i mikron och dricka ljummet mintte. Det var väl på tiden att jag skulle förkolna något i mikron igen, eftersom det börjar vara bra många år sedan det hände förra gången. Veckogammal kladdkaka är uppenbarligen så torr att den behöver fuktas innan man vågar sig på att mikrovärma den, precis som färslimpa gjord på nötter visade sig vara, då för länge sedan.

Tio över ett på natten tycker någon att det är en god idé att motionera en liten hund där utanför, en hund av den där sorten som skäller i höga hesa toner, och mycket. Kanske de är mörkrädda också, de där små, eller så mötte just det här exemplaret en annan nattvandrare som såg ut att behöva en utskällning.

Läs även andra bloggares åsikter om natt, hundar, öppet fönster, bränt socker

Försiktigt verklighetsnära

De senaste dagarna har jag läst Märta Tikkanens Emma och Uno – visst var det kärlek. Jag håller Märta Tikkanens författarskap högt, men just Emma och Uno har jag haft lite problem med. Emma och Uno är berättelsen om Märta Tikkanens morföräldrar, om deras kärlekshistoria, deras barn och deras liv. Mycket är återskapat genom brev som har bevarats, men luckorna är naturligtvis många, och jag blir lite frustrerad.
Jag är kanske alltför inriktad på att få läsa en sammanhängande berättelse utan allt för många vaga spekulationer i hur det kan ha varit. Samtidigt avundas jag inte Märta Tikkanen den här uppgiften, och tänker själv att jag aldrig skulle vilja skriva en sån här bok med vad det egentligen innebär. Jag förstår att hon av respekt för morföräldrarna vill hålla sig så nära det hon faktiskt vet och har lyckats ta reda på genom brevläsning och arkivforskning – men samtidigt kan jag inte låta bli att önska att karaktärerna, i synnerhet Uno själv, var lite mer blodfylld och levande innanför bokens pärmar, och inte så mycket en uppräckning av alla sina projekt.
Det stör mig att jag får veta så lite, för i grunden är det här en ganska fängslande historia. Jag hade bara önskat lite mera fluff kring alltihop, så att jag kunnat luta mig bekvämt tillbaka i läsfåtöljen.
Sedan är det ju ingen nyhet vare sig för mig själv eller den som är bekant med min läsning och mina åsikter att jag har svårt för det som ska vara en Sann Historia. Det är inte riktigt mot den sortens Sanna Historia som Tikkanen strävar – tack och lov – men jag faller alltså ändå inte i fröjd.
(Biblioteksnörden i mig tycker att det är högst intressant att åtminstone biblioteket här i stan klassificerar Emma och Uno som en roman, och inte som en biografi, trots att det skönlitterära har en ganska undanskymd roll.)

Läs även andra bloggares åsikter om Märta Tikkanen, Emma och Uno, verklighetsbaserade böcker, biografier, romaner

Lite så här just nu:

Jag är plötsligt mycket tröttare än jag varit de två senaste veckorna. Måste vara någon form av uppskjutet sömnbehov efter alla festförberedelser.

Jag har körövning och blir sittande en timme efteråt i ett intensivt samtal om musik, skapande och annat som hör livet till.

Jag försöker lära mig att fota i råformat. För att precisera: min kamera vet hur man gör, och jag lärde mig mycket snabbt hur jag får den att göra det. Det är allt det där andra som tar musten ur mig.
Råformatet (RAW) är det här som alla verkar tycka är det enda rätta, och som jag alltid har känt mig skeptisk till – ”är inte det där väldigt invecklat?”. Jag hoppades att min inställning mest bara var en fördom, men efter de senaste tekniska problemen och mycket miserabla försöken att faktiskt göra något med bildfilerna efteråt känner jag att det här är mycket omständigare och ger mycket sämre resultat än jpeg-fotandet.
Jag blir så besviken – jag trodde att det skulle vara samma typ av upplevelse som att äntligen ta tag i att lära sig hantera lager i Photoshop: sist och slutligen ganska logiskt och inte så svårt att begripa, och som det har förändrat mitt sätt att jobba med bilder. (Och som det irriterar mig att jag inte började tidigare! Så trodde jag att det skulle vara med RAW också, en aha-upplevelse av stora mått.) Och nu det här – en massa tekniska problem och bilder som ändå inte ser bra ut.

Finns det någon i läsekretsen som fotar i råformat? Hur länge tog det innan det slutade kännas som en vandring i motvind och uppförsbacke, och tills ni började känna att ni fick ut något i positiv bemärkelse?
Jag har tydligen helt fel programvara för det här, eller helt fel hjärna för det här, eller behöver gå en dyr intensivkurs någonstans. Frustrationen!

Läs även andra bloggares åsikter om frustration, råformat, fotografering, RAW, bildbehandling

Bara baler och maskerader

Folk har frågat mig hur det känns att vara 30, och jag måste säga att hittills har livet som 30-åring varit ljuvt, mycket ljuvt. Födelsedagen gick förvisso i städandets, mathandladets och festförberedandets tecken, men därefter har det varit det ljuva livet. Födelsedagsfest hemma hos mig i fredags – det här kan jag varmt rekommendera. Det bästa man kan göra av en trettioårsdag är att så snart som möjligt ordna fest och bjuda in en massa härliga människor. Tack alla fina!
Lördagen bjöd på vad jag befarar är en once-in-a-lifetime-upplevelse – jag och brodern körde till en för oss ny kyrka för att ta del av en vigsel, och blev hastigt och lustigt inbjudna på världens mysigaste bröllopsfest. Mer trevliga människor, mer festmat, mer bubbel, vitt och rött vin. Och ett underbart fint brudpar! Klart att man ställer upp med kort varsel när någon man har känt nästan sedan tiden före hennes födelse går och gifter sig.
Snälla, säg att det är så här det är att vara 30 – idel festligheter vart man än vänder sig. Jag känner mig nämligen inte alls pigg på att återgå till vardagslivet. Om inget drastiskt händer kommer jag inte ens att ha någon överbliven cheesecake med passionsfruktstäcke att äta till frukost imorgon.

(Och rubriken, den är ett citat som jag redan i barndomen plockade upp under läsningen av Merri Viks Lottaböcker. Enligt Google är det i själva verket ett Shakespearecitat som yttras av Andreas Blek af Nosen i Trettondagsafton.)

Läs även andra bloggares åsikter om 30 år, födelsedag, fest, bröllop, Shakespeare, Merri Vik

Humorfritt

Nu borde jag ju egentligen inte uttala mig om saker som jag inte är insatt i.
Hur oinsatt jag är kan kanske bäst beskrivas genom att jag berättar att det var i förrgår jag insåg att det tydligen är VM i skidåkning på gång, och att det är därför det är så mycket skidsport i tidningen just nu. Det börjar vara ganska många månader sedan jag jobbade som webbredaktör och försökte skala av mitt sportfilter, och jag kan konstatera att det sitter där lika bergfast och effektivt som tidigare.
Så jag borde inte uttala mig alls, men det här med Petter Northugs segergest och det rabalder som den tydligen har orsakat, det får mig att bli ännu mer förbryllad än vanligt inför organiserad idrott. Det anses av vissa inte vara fair play att göra så. Svenska kvällstidningar har kallat honom gris.
Alltså, får man inte ha någon humor alls i de här mästerskapen? Showa lite? Jag tänkte i min sportsmässiga enfald att även om man tydligen tar idrottandet på blodigt allvar måste man väl kunna släppa loss lite åtminstone när man kommer i mål? Och att de andra som deltagit på samma villkor skulle kunna ha förståelse för det? Eller är det bara åskådarna och kommentatorerna som saknar humor?

Läs även andra bloggares åsikter om Petter Northug, VM, skidåkning, sport

Till februaris försvar

Nu när årets kortaste månad är över noterar jag en mängd lättade suckar från bloggare omkring mig. Så skönt att februari är över, tycker vissa, och någon dristar sig till och med till att kalla den årets värsta månad.
Jag bara skakar på huvudet och tänker på slaskgråa november när mörkret rullar över en utomhus och inombords, och så ser jag inte alls vad man i jämförelse skulle ha att invända mot februari. En vecka in, och så är ljusnivån äntligen, äntligen på acceptabel nivå igen. Så fort man sticker ut näsan i solen och den bländande solen har ljusterapin närmast chockeffekt. Här kommer livet, här kommer energin, och allt ljusare blir det!

Februari var månaden att börja köra bil, att boka loppisbord och sortera ut, att spika sommarens jobb och börja planera inför kommande förändringar. Att jag sedan börjar vara ganska trött på vintern vid det här laget är sedan en annan sak. Jag övningskör och drömmer om en tid när man ser vägbanans målade markeringar och slipper se sikthinder i form av snövallar. Jag klär stressat på mig lager efter lager av ytterplagg och drömmer om en tid när man bara kan stiga i sandalerna, öppna dörren och kliva rakt ut.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, vårvinter, februari, dagsljus, snö