Archive for april, 2011

h1

Oplanerad lokalturism

april 29, 2011

Jag får se Malms tågstation idag, sådär oplanerat som det blir om man slöar till på tåget och missar sin egen station. Jag insåg att det var just det som hände när jag slängde ett öga ut genom fönstret och såg stationsskylten sakta sätta sig i rörelse utanför fönstret, och för en sekund drabbas jag av lätt panik, tills förnuftet hinner ikapp reflexerna. Det här är ett lokaltåg, och om inte allt för många minuter kommer vi att stanna igen, och jag kan gå av och invänta nästa tåg. Två minuter hann jag se på Malm innan nästa tåg rullade in. Vid det laget rycker jag redan på axlarna och påminner mig själv om nyttan av att välja fel väg och därmed se mer än det som snart blir invant. Jag gör det ofta, under de här dagarna när jag försöker vänja mig vid att inte vara turist utan faktiskt bofast. Jag skaffar lånekort och gör mina första Helsingforslån (och återvänder sedan mot järnvägsstationen och tåget hem längs mycket ovana och just oplanerade vägar). Jag betar av lunchrestauranger i sällskap med mina nya kollegor. Jag åker Helsingforsmetro för första gången, och fascineras som alltid av det här snabba resandet under jorden. Jag vandrar i strömmen av morgonresenärer där vi alla faller in i samma hastighet, som ett sillstim längs perrongen.

Och i morgon ska jag se på Havis Amanda medan hon får sin mössa. Det är tydligen sånt man gör på valborgsmässoaftonen i huvudstaden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Det overkliga

april 26, 2011

Jag hör den utanför det öppna fönstret mot den ljumma vårkvällen, rälstrafiken. Fjärr- och lokaltågen som passerar med täta mellanrum och ett metalliskt susande en bit nedanför backen.

Efter lunchen öppnar vi fönstren mot den sommarlika hettan, och resten av arbetsdagen har jag en ljudkuliss av annan rälstrafik i bakgrunden, ett dovt mullrande med enstaka skärande gnissel. Och även om ljuden och arbetsplatsen är nya finns det ändå arbetsuppgifter av bekant slag att falla in i, och en del nya kollegor som egentligen är gamla bekanta.
Det är när jag går hem för dagen – ”hem” – som världen kantrar omkring mig. Jag går nerför trapporna och kliver ut genom porten och plötsligt står jag i Helsingfors utan att huvudet hinner begripa hur det har gått till. Alla dessa människor, överallt! Och detta att jag kan gå hem från jobbet och kliva ut mitt i Helsingfors, mitt i myllret. Jag fattar inte riktigt än.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

h1

Det stora, och det vemodiga

april 24, 2011

Vi är drygt hundra personer. Vi är så mycket mer än enbart ett instrument i dirigentens hand – och ändå är det just det vi strävar efter att vara. Och det är mäktigt och omvälvande stort att vara så många som omfamnar samma mål. Det är mäktigt att se publiken strömma in och fylla stol efter stol. Det är mäktigt att känna laddningen av förväntan i atmosfären när musikerna intar scenens vänstra hörn, och det är mäktigt att höra preludiet börja, startsignalen för vårt tågande ner mot scenen.

Musik är en av de här stora sakerna vi inte har ord för, inte ens fast musikteorin nästan slår knut på sig själv. Den här påskdagen har jag ägnat åt den där stora sortens musikaliska upplevelser när man själv deltar bland många andra, inför ännu fler andra. Vi sjunger en modern påskpassion som kastar oss mellan känslor och musikaliska uttryck. Den känns och den lever, den får oss att sjunga oss svettiga men lyckliga. Vi njuter, som vi gjort redan under vinterns övningar, och vi njuter också av att se publiken strömma till, av att se det här stora projektet bli verklighet. Och efteråt – det tomma och vilsna. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra av oss när allt blivit efteråt, när vi sjungit färdigt, när vi inte längre har ett mål och ännu en konsert att förbereda oss för.
Går hem vemodig medan måsarna klagar vårskrik ovanför mig. Går hem till väntande packning och tänker att redan imorgon kväll går jag på en annan stads gator, ännu längre från de flesta av de andra deltagarna i passionen.

Tack alla underbara – vi gjorde det så bra tillsammans. När får jag sjunga med er igen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Valkval

april 13, 2011

Jag gjorde Yles valtest Valkompassen, och för en liten stund fick jag en sån där lugn och lycklig känsla av att bitarna faller på plats. Den känslan inföll sig vid fråga 34 när man fritt fick välja vilka partier man helst vill se i nästa regering. Notera att man alltså fick välja fler än ett.
Sedan nådde jag slutet på valtestet, och inte blev jag klokare för det. Jag har aldrig närmat mig ett riksdagsval med lika stor beslutsångest som den här gången. Mina värderingar har svårt att rymmas i ett enda parti, och jag tror faktiskt att det här landet styrs bättre av en regering där flera partier samverkar, än där ett parti regerar ensamt. Problemet är bara att jag ska rösta på en enda ynka kandidat, och frågan är om jag ska välja den enskilda människa som kommer någorlunda närmast mina egna åsikter eller om jag ska rösta på en kandidat från ett parti som har någorlunda rätt värderingar och dessutom har en rimlig chans att bli invald.

I år är det ännu värre, mot bakgrund av pågående språkstridigheter och hot mot svenskan. Nu borde jag dessutom ännu mer än tidigare hitta en kandidat som är medveten om att hon (eller han) dessutom måste jobba för bevarandet av det tvåspråkiga Finland. Är det inte fler än jag som tycker att det är ganska problematiskt att dryga 5 % av befolkningen för att trygga sin grundlagsskyddade rätt att använda sitt modersmål trots allt måste rösta enligt språkfrågan i första hand, och enligt andra värderingar i andra hand? Är det inte lite orättvist att resten av landets befolkning glatt kan ägna sig åt värderingarna i första hand, trygga i förvissningen om att inget ändå hotar deras existens på modersmålet. Är inte en av poängerna med grundlagsskyddade rättigheter att vi inte ska behöva bråka om dem i varenda riksdagsval?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Morgondagens soppa

april 11, 2011

Imorgon är det världspremiär för linssoppans dag. Om den kan man läsa mera exempelvis hos Lotta Brinck, som har avancerade planer för morgondagens soppkok. I alla fall jämfört med mig som tänker vardagslinssoppa med förhållandevis mycket morötter.
För mig är linssoppan framför allt en vardagsräddare. Den är billig, relativt snabb och lätt att laga, den är mättande, god och näringsrik, och den kan dessutom varieras i det oändliga. Röda linser är en självklarhet i min soppa – jag vet att man kan använda gröna eller bruna linser också, men i mitt kök har de snabbkokta röda en hedersplats – och sedan brukar jag vilja ha i åtminstone lök, vitlök, potatis och något tomatbaserat också. Att jag förutspår ett stort morotsinnehåll kommer sig av rent praktiska skäl – det finns mer morötter i mitt kylskåp än vad jag kommer att få i mig utan planering innan jag flyttar söderut efter påsk. Den här tiden när morötterna har hängt med ända sedan förra hösten är de ingen fröjd att knapra råa, så jag misstänker att linssoppan så småningom kommer att följas av en indonesisk morotssoppa hämtad ur den här boken (och faktiskt förstärkt med lite röda linser hemma hos mig för att öka proteininnehållet, så är man lite vidsynt kan man sortera in även den under kategorin linssoppa).

Har du redan planerat vad morgondagens linssoppa ska innehålla?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Jobb och musik

april 10, 2011

Jag får en hastig inblick i hur jag kanske skulle ha det om jag skulle jobba med musik. Efter sex timmars körsjungande kommer jag hem, och kan fortfarande inte förmå mig att lyssna på musik eftersom huvudet är alldeles fullt av påskpassion som virvlar runt i blandade slingor. Kanske är det tur att jag inte vistas i det där på heltid i alla fall.

Men på ett helt annat sätt hinner jag tänka där jag står på min plats och fokuserar på dirigentens anvisningar samtidigt som jag lyssnar in resten av kören och min egen stämma i synnerhet: så här borde arbetslivet vara också.
Sådär att man drar åt samma håll för ett gemensamt stort projekt, sådär att man sporras av stämningen att göra sitt bästa och känner sig mycket motiverad. Och sådär att man har en chef som klarar av att hålla i alla trådar så att man själv kan koncentrera sig på sin egen uppgift till fullo.
Det är stort, det här att sjunga tillsammans med hundra andra. Det är mäktigt att uppleva helheten som man är med om att skapa. Och jag tänker att när det går att göra såna här storverk med människor som du och jag som ingredienser i körsammanhang, nog måste det väl också gå att föra ut samma inspiration och samverkan i arbetslivet också? För inte kan det väl enbart handla om att alla vi hundra deltar frivilligt?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

h1

För lite får i mitt liv

april 6, 2011

Bondbloggen har fått nya bloggare, och en av dem presenterade nyss en både fascinerande och rörande historia om hur man räddar små svaga lamm. Jag som har en latent svaghet för får läser med en stigande känsla av att jag egentligen borde vara i ett fårhus on a daily basis.
Så jag vet inte, det här med nya bloggare på bondbloggen. Det var lugnare så länge de förra bondbloggarna inte skrev om får. Nu blir jag lite rädd att jag ska sitta i storstaden i sommar och ha fårcravings, även om min barndomsvän med fårerfarenhet brukar påpeka att de egentligen är ganska korkade, de där fåren.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,