h1

Valkval

april 13, 2011

Jag gjorde Yles valtest Valkompassen, och för en liten stund fick jag en sån där lugn och lycklig känsla av att bitarna faller på plats. Den känslan inföll sig vid fråga 34 när man fritt fick välja vilka partier man helst vill se i nästa regering. Notera att man alltså fick välja fler än ett.
Sedan nådde jag slutet på valtestet, och inte blev jag klokare för det. Jag har aldrig närmat mig ett riksdagsval med lika stor beslutsångest som den här gången. Mina värderingar har svårt att rymmas i ett enda parti, och jag tror faktiskt att det här landet styrs bättre av en regering där flera partier samverkar, än där ett parti regerar ensamt. Problemet är bara att jag ska rösta på en enda ynka kandidat, och frågan är om jag ska välja den enskilda människa som kommer någorlunda närmast mina egna åsikter eller om jag ska rösta på en kandidat från ett parti som har någorlunda rätt värderingar och dessutom har en rimlig chans att bli invald.

I år är det ännu värre, mot bakgrund av pågående språkstridigheter och hot mot svenskan. Nu borde jag dessutom ännu mer än tidigare hitta en kandidat som är medveten om att hon (eller han) dessutom måste jobba för bevarandet av det tvåspråkiga Finland. Är det inte fler än jag som tycker att det är ganska problematiskt att dryga 5 % av befolkningen för att trygga sin grundlagsskyddade rätt att använda sitt modersmål trots allt måste rösta enligt språkfrågan i första hand, och enligt andra värderingar i andra hand? Är det inte lite orättvist att resten av landets befolkning glatt kan ägna sig åt värderingarna i första hand, trygga i förvissningen om att inget ändå hotar deras existens på modersmålet. Är inte en av poängerna med grundlagsskyddade rättigheter att vi inte ska behöva bråka om dem i varenda riksdagsval?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

19 kommentarer

  1. Jo. Det är jättefräckt! Och så frustrerande.


  2. Jag kanske inte förstår riktigt, eftersom jag är från Sverige. Men så vitt jag förstår, så hotas inte finlandssvenskarnas rättigheter. Utan handlar det inte om, att finsktalande inte ska behöva ha svenska som obligatoriskt ämne i skolan? Men rätta mig gärna, om jag har fel.


    • Det här med obligatorisk skolsvenska är lite invecklat. Det handlar inte bara om att finskspråika skolbarn ska slippa läsa svenska i skolan. Om man ser på det ur synvinkeln svenskans framtid i finland så behöver det ju finnas språkkunskaper även hos den finskspråkiga delen av befolkningen för att de lagstadgade kraven på t.ex. svensk myndighetsservice ska kunna uppfyllas. Redan nu försöker man luckra upp språkkraven t.ex. när det gäller läkartjänster i tvåspråkiga kommuner, med motiveringen att det är svårt att hitta behöriga läkare som uppfyller språkkraven. Om allt färre barn läser svenska i skolan kommer allt färre tjänstemän och läkare att kunna använda svenska i sitt yrke i framtiden.
      Svenskan är dessutom inte bara viktig för oss finlandssvenskar. om man ser det ur de finskspråkigas synvinkel öppnar svenskan också många dörrar för nordiskt samarbete. kan man någorlunda bra svenska kan man också klara sig i Norge, och delvis i Danmark (åtminstone vad gäller skriftspråket). Svenskan hjälper också när man ska lära sig andra germanska språk, exempelvis engelska och tyska.
      Den senaste tiden har man diskuterat ett förslag om att barn i de mest finskspråkiga delarna av landet skulle slippa läsa svenska i skolan. Kortsiktigt tänkt, tycker jag – för vilken ställning har de på arbetsmarknaden om de sedan flyttar till en tvåspråkig stad, där majoriteten av de andra behärskar åtminstone lite svenska?


      • Aha… Ja, jag tänkte att jag inte hade förstått hela saken. Tack för upplysningarna.


  3. Du är en fräck jävel som kräver att finnar ska lära sig svenska i skolan, i sitt eget land.


    • För det första är det redan existerande lagstiftning som kräver det här – jag argumenterar för att den ska bibehållas. För det andra kräver lagstiftningen och den praktiska situationen här i Finland också att vi svenskspråkiga finländare läser finska i skolan (dessutom med fyra år tidigare start än vad gäller för finskspråkiga elevers studier i svenska).


    • Det kanske verkar konstigt för den som inte är insatt, eftersom vi är en liten minoritet. Men där vi bor, längs kusten är vi ofta i majoritet. D.v.s. i flera städer bor det mer svenskspråkiga än finskspråkiga. Och som liten kan du ju aldrig veta var du kommer att bosätta dig.


    • Men… Finland är väl också finlandssvenskarnas land?


  4. Jag hyser en enorm fascination inför länder som är tvåspråkiga, och tycker att det vore tråkigt om dessa länder inte tog vara på detta. Finland och Kanada är två exempel som ligger mig nära, eftersom jag talar svenska och lever med en fransman.

    I hur stor utsträckning talar ni finlandssvenskar även finska?


    • Belgien och Schweiz är också två flerspråkiga länder, där ett av språken är franska.

      De svensktalande talar nog finska mer än vad de finsktalande talar svenska. Men jag låter en finlandssvensk svara på frågan.


      • Jo, det stämmer – generellt sett talar de flesta finlandssvenskar mer finska än vad de finskspråkiga talar svenska, även om det förstås varier på individnivå, och delvis beroende på var man bor. Jag har också vänner som är uppvuxna i tvåspråkiga miljöer och som växlar obehindrat mellan språken. Själv har jag lärt mig finska i mer eller mindre vuxen ålder, och i de perioder när jag använder språket mycket och kommer in i den riktiga smidigheten händer det att jag när jag tänker tillbaka på något jag sagt eller hört att jag inte kan komma ihåg vilket språk som användes.


      • Ja, självklart Belgien och Schweiz. Min franska svärmor växte upp i Schweiz. Även Spanien är väl tvåspråkigt med sin katalanska?


    • Det är ganska varierande. Mina far- och morföräldrar talar/talade i princip ingen finska alls, eftersom de kom från svenskspråkiga byar. Numera, när folk är mer rörliga, klarar man sig inte längre utan att kunna finska – i synnerhet inte på arbetsmarknaden. Sedan beror det mycket på var man bor, och hur den språkliga situationen såg ut hemma när man växte upp. i tvåspråkiga områden är det väldigt vanligt att man gifter sig över språkgränsen, och då blir hemmet ofta tvåspråkigt. På samma sätt är det många som blir tvåspråkiga utanför hemmet, om man bor på en plats där det andra språket är starkt, eller om man helt enkelt rör sig i finskspråkiga kretsar på grund av jobb, studier eller fritidsintressen.
      Det finns påtagliga regionala skillnader, om man generaliserar lite. Åland är näst intill helt svenskspråkigt, och de flesta ålänningarna kan inte speciellt mycket finska. Österbotten är också ett område där många finlandssvenskar långt kan leva sitt liv på svenska. I Helsingfors med omnejd är finskan däremot stark, dels märks det på att finlandssvenskarna ofta lär sig finska tidigt, dels på att de plockar in mer finska lånord. Faktiskt diskuterar lärare och språkvårdare det här en del, att finlandssvenskar i Helsingfors och Nyland oftare har en påverkning från finskan i sitt svenska språk, t.ex. i form av lånord eller förfinskad ordföljd.


      • Spännande! Tack för redogörelsen 🙂


  5. Sol: Nu är ju inte alla länder med språkliga minoriteter officiellt tvåspråkiga (eller flerspråkiga), men en bra sak att komma ihåg är att åtminstone Europa är ett lapptäcke av olika språk – också inom länderna. Om jag inte minns fel har jag läst någonstans att Island är det enda europeiska landet som saknar språkliga minoriteter. med andra ord tycker man att vi borde vara ganska färdiga att för tid och evighet begrava de där föreställningarna om en nation, ett språk och ett folk, och istället se mångfalden som den tillgång den faktiskt är.


    • Men i de flesta länder i Europa är ett språk helt dominerande (Belgien och Schweiz är två undantag, som jag också har nämnt). Så visst gäller fortfarande ”en nation = ett språk = ett folk”. Men det betyder inte, att minoriteter inte ska ha sina rättigheter. Jag tycker synd om er finlandssvenskar, för ni kanske inte ens längre finns som folkgrupp om hundra år.


  6. Man kan leva ganska svenskt i Helsingfors också, men om man inte vill bli utsatt för en massa skit så blir det lätt så att man hukar. Det kommer knappast att minska nu 😦

    Jag har aldrig riktigt förstått resonemanget med ”tvångssvenska”, alla skolämnen är ju mer eller mindre tvång, vilket väl är nödvändigt. Jag tror inte alls att högstadieelever i gemen är så mogna att de på riktigt kan fatta beslut om vad de ska lära sig. Språk är viktigt att kunna och jag tror inte att det är lättare att lära sig dem i vuxen ålder. Det är klart att man kan säga att man inte ”behöver” svenskan, det kan t.o.m. vara sant, men slopa svenskan är att göra sig av med en hel kulturhistoria och vända sig helt bort från det nordiska. Är det faktiskt så att så många finländare hellre orienterar sig österut? Eller bara inåt?

    Men Sannfinländarnas valframgång skrämmer mig på många andra plan än språkfrågan 😦


    • Även om jag känner för finlandssvenskarnas situation, så förstår jag också, att svenska känns onödigt för de flesta finska studenter. Jag har till och med sett någon säga på internet, att han (eller hon) aldrig hade träffat en svensktalande finländare. De lär sig hellre engelska eller andra språk, som de klarar sig bättre på utomlands. Finland är nog också det enda landet i Europa, där 95 % av landets befolkning måste lära sig ett språk, som bara 5 % av befolkningar talar.


      • Ja det stämmer nog, i de flesta andra Europeiska länder tvingas ju 100% av befolkningen lära sig ett språk som talas av mindre än någon promille av befolkningen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: