Tema: nobel (tydligen)

Jag har börjat den här sommaren med ett oplanerat nobelprojekt.

Under en utforskningsrunda på ett av Helsingfors många bibliotek hittade jag William Goldings Flugornas herre som ljudbok, lånade den med mig och lyssnade. Upplevelsen var inte så obehaglig som jag väntat mig under alla dessa år när jag bara hört talas om boken utan att läsa den, men visst är det en ganska otäck skildring. Ändå tänker jag att hade den skrivits idag hade den antagligen varit mera utstuderat detaljfrossande. Allra bäst blev den faktiskt när jag lyssnade på Peter Naroskins efterord, och litteraturvetaren i mig blev påmind om hur en text plötsligt kan öppnas på ett nytt sätt när man läser en text om texten.

Sedan läste jag en seriestrip i Hufvudstadsbladet och skrattade åt hänvisningen till John Steinecks Möss och människor trots att jag inte har läst boken. Men vänta – den boken kunde man ju också lyssna på. Så jag lyssnade. Och älskade. Den är så fin, Möss och människor. En så perfekt sammansatt berättelse utan onödiga sidospår, och en berättelse som går rakt in. Livets skönhet och tröstlöshet, allt det där.

Med Golding är det numera så att jag förstår varför han ansågs värd Nobelpriset, och med Flugornas herre så att jag inser dess storhet. Men när det gäller Möss och människor är det inte bara så att jag förstår, jag känner det i mig själv.

Sådär. Nu har jag outat det här oplanerade nobeltemat. Jag vet inte om jag jinxar det nu, och jag lovar inte att förbinda mig till ytterligare läsning på temat olästa nobelpristagare den här sommaren. men jag tror faktiskt att jag ska försöka, när det blev så här fint med de här två första.

Läs även andra bloggares åsikter om läsning, litteratur, nobelpristagare, klassiker, William Golding, Flugornas herre, John Steinbeck, Möss och människor

Annons

Att inte vända sig bort

I dag avslutade jag arbetsdagen genom att träffa en kvinna som jobbar för de mänskliga rättigheterna bland de kastlösa i Nepal. På väg tillbaka till redaktionen tänkte jag att mitt eget liv kändes så futtigt i jämförelse. Som om jag borde göra någonting.

Sedan tog jag en spårvagn hem, trängdes med andra människor och lyssnade på musik. Tills jag plockar ut hörlurarna ur öronen eftersom det pågår något längre fram i spårvagnen. En medelålders man har höjt rösten och talar högt och ljudligt om för alla i närheten vad han tycker om de somaliska kvinnor som sitter i närheten. Hur de har kommit hit för att stjäla av honom och hans fyra barn, och av oss allihop. Hur det redan finns hundratals här som skolas till terrorister. Hur de stjäl av oss varje gång de tar ut pengar i bankomaten.
Jag skäms och blir arg om vartannat, och letar mig fram till det ökande tumultet, för två andra män i närheten börjar också höja rösten, och säga åt den första att han ska hålla käft. Jag lutar mig fram mot en av kvinnorna och ber henne att inte tro att vi alla är sådär. För det är där det börjar – bara de inte tror att vi alla står här och håller med honom i tysthet. Bara inte. Och sedan, när han har åsikter om att jag pratar med dem vänder jag mig mot honom. Jag har inte alla ord till den här sortens samtal, i den här sortens sinnestillstånd. Inte på finska. Jag står där och önskar förtvivlat att jag visste hur man säger hets mot folkgrupp på finska när jag ska gå i försvar för att han börjar vifta med yttrandefrihetskortet.

Han gick förmodligen av spårvagnen med lika otäcka åsikter som när han gick på den, även om jag upplyste honom om att jag skämdes, och sa till honom att det inte pågår några stölder här.
Jag gick av arg och darrig av upphetsningen, men någonstans också lite glad över de andra som höjt rösten och protesterat. Över att jag var med i en folkmassa där alla inte försökte tiga ihjäl honom. Jag tror att vi har tigit alldeles tillräckligt.

Vi räddade inte världen idag, men vi tog ett steg bort från det värsta. Kanske med inspirationen från det tidigare mötet som påminde mig om att vi kan göra skillnad. Kanske också med inspiration från Tubbs, som har varit min idol sedan jag läste den här texten. (Läs den om ni förstår finska. Och tack Tubbs, för ryggraden och för inspirationen!)

Jag ger utmaningen vidare, till alla som möter den här sortens beteende och åsikter. Lite speciellt till mina landsmän, med tanke på att Sannfinländarna gör sitt bästa för att göra rasismen rumsren. Här ett uttryck som man tydligen behöver ha tillgängligt när man rör sig bland folk i det här landet: Kiihotus kansanryhmää vastaan.

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, hets mot folkgrupp, motstånd, civilkurage

Våt och rödbränd

Jag tycker uppenbarligen inte om de där skyddande hinnorna man har mellan sig själv och väderleken, allt det där som går bortom vanliga kläder.

I dag tar jag mig hem från jobbet görandes omvägar för ärenden och regnet tilltar så mycket att jag faktiskt tar fram det paraply jag hittills bara burit med mig på bottnen av väskan. Naturligtvis för att konstatera att paraply är en sjukt opraktisk tingest som trots tappra försök ändå inte håller en torr bortsett från huvud och överkropp.

Det finns annat på botten av väskan också. En tub solkräm, med utgångsdatum hösten 2009. Så länge har den inte hängt med i just den väskan, men oöppnad har den varit mycket länge.
Jag inser ju själv, med tanke på att jag inte bara är röd här och var utan dessutom ömhudad på ena axeln, att det hade varit bättre att använda den under gårdagens utflykt till Rönnskär. Fast solkräm är lite som paraplyer: sjukt irriterande. Kladdigt och bökigt, och antingen innehåller den ingredienser jag inte vill ha i närheten av min hud eller också efterlämnar den en vit hinna som min gör.
Fast jag är inte dummare än att jag medger att den där kladdigheten hade kunnat vara värt det, åtminstone just igår.

Det är nog tur att regn och kyligare väder drog in över oss igen, för det verkar vara fler än jag som har antagit en onödigt röd färgton under den gångna värmeböljan.

Läs även andra bloggares åsikter om regn, paraply, väderlek, solskydd, solsveda

En stund i fiktionen

Så fortsätter värmen, och jag firar lördag genom att stiga upp i vanlig tid och gå på loppisrunda i trevligt sällskap. Efteråt infaller sig ett ögonblick när man känner fiktionens närvaro, det där obeskrivliga som egentligen bara kan upplevas och inte förstås.
Vårt lilla sällskap vandrar iväg, K med en antik och nyfyndad kappsäck, N med en solhatt av gigantiska mått. Där kommer vi vandrande in på en cafégård och det känns plötsligt som om det här inte är på riktigt, utan som vore vi ett klipp ur en film, eller en grupp skådespelare som äntrar scenen.

Fiktivt eller inte – värmen är i alla fall på riktigt. Mestadels känner jag att jag skulle kunna vänja mig rätt bra, i alla fall dagar som den här när vindarna fläktar. Det där solröda på armar och i ansikte är tyvärr också på riktigt, fast jag tidigare i dag trodde att jag inte bränt mig alls.

Läs även andra bloggares åsikter om värme, sommar, solbränna, fiktion

Spårvagnsträngsel och alghot

Det har varit trångt på spårvagnarna den här veckans morgnar, och trångt lär det väl förbli tills semestrarna kommer igång kring midsommar och sommartidtabellerna börjar kännas motiverade på riktigt. Trots att jag har fått stå och trängas varje morgon på väg till jobbet har jag ändå framhärdat i mitt tidningsläsande, eftersom jag är för morgontrött och oorganiserad för att hinna läsa tidningen hemma vid frukostbordet.

I morse läste jag om väntande algblomningar och hann få lite hemlängtan efter hav där man simmar glatt och obekymrat hela sommaren utan skymten av blågröna alger.
Det är så mycket som finns i den här staden. Havet finns också, nära på många ställen. Ändå stressar det mig lite att havsbaden inte går att genomföra lika smidigt från nuvarande bostad, och att det dessutom inte är lång tid kvar innan algerna väntas slå ut i blom igen.
Sedan ser jag mig omkring på trängseln omkring mig, och tänker att just den här morgonen gör åtminstone alla de här människorna en liten insats mot framtida algblomningar genom att trängas i kollektivtrafiken.

Läs även andra bloggares åsikter om spårvagnar, kollektivtrafik, algblomning, Östersjön, trängsel

Urbant djurliv

Jag hör tornsvalorna utanför mitt öppna fönster, och det är faktiskt mycket mer än jag vågat hoppas på. Det där ljudet som är så mycket sommar – tänk att det finns här också.

En av alla de saker som fascinerar mig med den här staden är all natur som finns här. inte bara de planerade grönområdena (som helst får vara ganska vildvuxna för att riktigt falla mig i smaken), utan allt det här som lever mitt bland människomängderna och trafiken. Igelkotten som jag mötte en natt i Åggelby. Berguvarna som föder upp ungar på Forums tak, och citykaninerna som enligt vissa rykten siktats till och med på lokaltågen. (Det där sistnämnda tror jag inte på även om jag annars köper citykaninernas existens utan att ha sett dem). Näktergalarna som kom till sist och som tillsammans med koltrastarna förgyller kvällspromenader i parkerna.

Jag är medveten om att jag är ganska mycket lantis i stan, i en stad som med internationella mått mätt dessutom är ganska liten. Men det här att se saker med nya och ovana ögon, det är ett tillstånd som inte är evigt. Det finns redan så mycket i den här helsingforstillvaron som helt obemärkt har blivit vardagsmat. Man orkar inte förundras (eller för den delen förfäras) hela tiden. Kanske just därför har jag nu skapat en egen kategori för mina Helsingfors-relaterade bloggtexter. För min egen del, när jag nostalgiskt ska blicka tillbaka, men också för folk som hittar in via google och har intresse av hur man kan uppfatta Helsingfors.

Läs även andra bloggares åsikter om stadsliv, natur, tornseglare, citykaniner, berguvar, Helsingfors, storstadssommar

Om att inte morgonsimma

Tidigare i veckan konstaterade jag och en kollega att ingen av oss hör till gruppen av människor som antingen går och simmar sextiden på morgonen före jobbet, alternativt kunde börja höra till den hör grupperingen. Inte riktigt vår grej, så att säga.
Igår, när jag vandrade hem från Simstadion i det där nästan smålulliga tillståndet som fysisk ansträngning kan ge upphov till tänkte jag att bortsett från att jag inte är någon morgonmänniska finns det andra faktorer som hindrar mig från att bli en av de där som går och simmar före jobbet. Det känns nämligen inte riktigt smart att försätta sig själv i den sortens tillstånd av avslappnad trötthet före man infinner sig på jobbet.

Nu kan man kanske simma på annat sätt än att bränna av femton längder i uppvärmt bassängvatten efter ett simuppehåll sedan förra sommaren. Där och då var jag mest bara förnöjd över att det faktiskt gick, trots att jag inte ens cyklar regelbundet för tillfället, storstadsbo som jag blivit. Inte helt utan motstånd, skulle det visa sig, för benen var överraskande stumma under mig när jag kom upp på land igen, och träningsvärken som satte in idag känns ny i det här sammanhanget. Tydligen brukar jag tvingas vänja mig lite långsammare när simningen sker i havet, där vågor och låg vattentemperatur tvingar den ohärdade att ge upp innan rörelsen börjar komma åt musklerna på allvar.

Fast: I en idealisk tillvaro där arbetsdagen inte börjar så tidigt och där havet finns i min omedelbara närhet skulle jag kunna föreställa mig naturupplevelsen av ett morgondopp före jag inleder arbetsdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om simning, Simstadion, Helsingfors, morgontrötthet, morgondopp