Jag klagar inte på sommarvärmen, men…

… jag har lite cravings efter det där ljudet som uppstår när man bryter av en bit choklad. Den där känslan i fingrarna, vibrationen. Chokladen som bor i min lägenhet just nu är betydligt mera mjukseg än brytbar, och fastnar i omslaget på ett irriterande sätt.
Då tycker jag inte ens att det är ovanligt varmt i lägenheten idag. Men ändå: Fjärrkyla, ge mig!
Andra cravings jag har är nämligen att kunna sova under täcke och att kunna dricka te utan att behöva spola handlederna med kallt vatten efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om värme, hetta, sommar, choklad

Annons

De vi fortfarande kan rädda

Även om vi sitter fast i nyhetsflödet från Norge just nu vill jag lyfta upp en annan katastrof som skördar liv hela tiden medan vi läser om skräckens ögonblick på Utöya och försöker greppa det obegripliga.
Karin skapade en bloggutmaning i söndags. Den heter Blogga mot hunger, och är värd att delta i och sprida ordet om. (Underbara Clara startade en ungefär samtidigt, den kan man läsa mer om här.)

”Jag deltar i insamlingen Blogga mot hunger genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen. Kopiera den här texten i ett inlägg på din blogg om du också deltar i insamlingen. ”

När det gäller Utöya-offren är vi dessvärre maktlösa. Men när det gäller de drygt 11 miljonerna som svälter i Etiopien, Kenya och Somalia kan vi fortfarande göra skillnad. Egentligen borde ju det också vara obegripligt att människor dör av hunger medan det finns mat i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om hunger, svält, Afrikas horn, Blogga mot hunger

Fastnaglad i nyhetsflödet

Vi pratar om Norge idag, vi få som är i jobb. Hur obegripligt det är. Hur det hade kunnat hända utanför vårt fönster. Vad som kommer att hända nu – hur länge media kommer att snurra Norge som huvudnyheter och hur det här kommer att påverka de mer eller mindre högerextrema partierna.

Jag kommer på mig själv med att fortfarande kasta mig över alla relaterade nyheter. Tänker på en diskussion tidigare i dag, om varför vi trycker i oss hela det hör nyhetsflödet, går upp i det. Kanske är det just för att det fortfarande är så obegripligt. Jag läser för att försöka förstå hur det var möjligt.

Litteraturvetaren och kulturnörden i mig undrar när de första skönlitterära böckerna med koppling till Utöya-massakern kommer. Inte de dokumentära skildringarna av dem som var med, utan skönlitteraturen som sätter in händelsen i ett annat sammanhang. Vad vi kommer att göra av den här händelsen som naglat fast oss i nyhetsflödet, som fått oss att samlas för att tända ljus och begrunda det ofattbara i att en enda människa kan åstadkomma så mycket skada. Och om vi kommer att plocka något gott ur den också – nödvändiga diskussioner, kanske, eller en större omtanke om varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om Utöya, massaker, nyhetsflöde, mediabevakning, litteratur

Det där som kunde hända trots allt

Det händer såna där saker som man inte tror är möjliga. Det säger i och för sig mycket om hur den här världen funkar att jag inte blir överraskad av svältkatastrofen på Afrikas horn, men desto mer chockerad över fredagens händelser i Norge.
Norge, det är så nära. Det kunde ha varit här, snurrar det om och om i mitt huvud när jag ser skakiga tv-bilder från regeringskvarteren i Oslo gå på repeat. Det kunde ha varit i de här kvarteren där jag rör mig dagligen. Det kunde ha varit på ett tryggt och paradisiskt lägerområde där jag själv njutit av att få vistas, ett lägerområde som jag glatt mig över att andra ungdomar får ta över efter mig.
Norge. De pratar ju nästan som jag, blir jag påmind om när jag följer livesändningarna från norska tv 2 på nätet.

Nätkommentarerna till de första nyhetsartiklarna som kablar ut informationen om bombdådet i Oslo vet förstås genast hur det ligger till. Det var förstås muslimerna, och vi borde häva ut dem ur det här landet också innan det smäller här.
Vem är det vi ska göra oss av med nu? De kristna? De allt för ariskt blonda och blåögda? Var ska vi hitta den där kortsynta och drastiska lösningen när ondskan finns mitt ibland dem som vi räknar som våra egna?

Det är ofattbart, det här som hänt i Oslo och på Utöya. Det är sanslöst obegripligt att en enda individ plötsligt kan ha så många oskyldiga liv på sitt samvete. Samtidigt är det en påminnelse om att hotet och ondskan inte sitter i det som ter sig främmande på ytan.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Oslo, Utöya, ondska, sorg, främlingsfientlighet

De underbara pojkarna Movits!

Om man ser mig på gatan och jag plötsligt ler är det mycket möjligt att det beror på att iPoden slumpat fram lite Movits! i lurarna. Igår morse log jag brett redan vid introt till Balaclavaboogie.
Inte ens jag kan undgå att tokälska hiphop när den kommer så här ljuvligt kombinerad med jazz och en massa sköna blåsinstrument (och banjo!). Och dessutom: texterna! Så sinnrika, och så späckade med referenser härs och tvärs, och ofta med ett bitskt och politiskt budskap.
Just bland budskapen är nog Balaclavaboogie kung i mina böcker för tillfället:

En bankrånare är inte en som rånar en bank, en bankrånare är en bank som rånar ett land. Det är inte längre Charles-Ingvar eller bröderna Dalton, ”vi tar och vi tar” är direktörernas allsång.

In på grooveshark och lyssna!

Läs även andra bloggares åsikter om Movits, musik, Balaclavaboogie, hiphop, jazz

Helsingforsvandringar

Fick tillfälle att gå in och se mig omkring i Helsingfors domkyrka idag. Det var onekligen lite av en besvikelse. Så pampig som den är på utsidan hade jag väntat mig något mindre blekt och asketiskt på insidan. Ska jag vara riktigt ärlig tyckte jag att den var tråkig. Jag har förstås svårt att låta bli att jämföra den med Åbo domkyrka som var en del av min vardag i flera år, och som är oändligt mycket intressantare att titta på från insidan.

Hör kommer alltså ett litet Helsingforstips: Titta gärna på Domkyrkan från utsidan, men råkar kyrkan vara reserverad för förrättningar eller liknande behöver i inte sörja över missad interiör. Gå till Nationalbiblioteket på andra sidan gatan istället. Dit gick jag nämligen också idag, och det var det pampigaste jag har sett på länge. Både boksamlingarna och arkitekturen.

(Sedan gick jag bort mig i trakterna kring Rödbergen och Eira, men konstaterade att det var en ganska bra sommarkväll att gå bort sig i. Vackert väder, vackra omgivningar och en känsla av att jag nog kommer att hitta rätt till slut. Det gjorde jag också, efter att ha gått många långa omvägar. Kvällspromenad, kallas det av en del.)

Läs även andra bloggares åsikter om Helsingfors, kyrkor, bibliotek, Eira, Rödbergen

Övergångar och fil på fel ställen

Jag lämnade en vecka i Österbotten bakom mig och satte mig lite motvilligt på tåget söderut igår kväll. Farväl till nätter när man sover med fönstret öppet, farväl till de riktigt ljusa nätterna och farväl till ljuvliga kvällsdopp när allt är stilla och himmel och hav tycks flyta ihop med holmar som svävar däremellan.
Pratar om det med en kollega på väg på lunch idag. De här omställningarna som får en ur balans, detta att man borde hålla sig på samma ställe tre månader åt gången och inte hatta fram och tillbaka.

Nu väntar jag på att sommar-Helsingfors ska charma mig igen. Hittills har återgången till storstadsvardag inte varit alldeles strålande. Yoghurten jag skulle ha ätit till frukost hade genomgått en otrevlig förvandling, och den filburk jag köpte på väg till jobbet och sedan slängde ner i en kasse med blandat innehåll visade sig få ödesdigra följder. Frågan är om jag någonsin kommer att vilja äta Valios bär-råg-fil igen efter att ha tvättat bort den från cykelhjälm, tygkasse och biblioteksböcker. I morse hade det varit bra att vara skärpt nog för att komma ihåg att just filburkar med sina opålitliga lock inte ska resa tillsammans med biblioteksböcker. Nu kommer Esbos bibliotek att föräras ett splitternytt exemplar av The Walking Dead 1: Days Gone Bye istället.

Men: Lite tar den sig, dagen. Cyklar hem min cykel från järnvägsstationen ikväll och får se nya stränder av staden, de som jag bara anat genom spårvagnsfönstren tidigare. Kroppen gillar det här nygamla rörelsesättet, och själen gillar tanken på kommande utflykter.

Läs även andra bloggares åsikter om omställning, måndag, fil, sommar, Helsingfors

Lever farligt i databasen

Är hemma hos föräldrarna för en österbottnisk jobbvecka och lever ännu mer kappsäcksliv än vanligt den här sommaren. Så när jag läser om en intressant bok på bokhora och inte har med mig min Book Notes där jag brukar anteckna titlar att leta efter lever jag lite biblioteksfarligt och lägger in en reservation på den i Helsingforsbibliotekens databas.
Så här några hundra kilometer från min lilla (lyssna till ironin!) bibliotekshög är den så lätt att förminska i tanken, och så lätt att föreställa sig att jag kommer att ha läst ut både ett och annat, för att inte säga alltihop, av det jag släpat med mig hit upp i norr innan jag återvänder.