Jetlaggad, typ

Min lägenhet känns som en hel kontinent. Mängden steg man numera måste ta mellan skrivbordet och matbordet är i runda slängar oändlig. Golvet är halare än jag minns det, ekot tydligare utan alla anhopade högar kläder och grönskan utanför fönstret lummigare och grönare än jag minns den från de två senaste somrarna.
Jag går till en annan del av centrum för en intervju, och det känns absurt att jag kan gå dit på 20 minuter trots att jag ska till en annan del av centrum, att det är glest på trottoarerna och att trafiken är sporadisk hela vägen. Det känns som att vänta på att den här staden ska börja hända, men jag anar att den inte kommer att göra det.

Så jag försöker landa i den här nygamla tillvaron. Så här är det nu. Småstad, och tystnad utanför det öppna fönstret. Frilansjobb och sommarpackningen som står och väntar på mitt engagemang.
Går till biblioteket, strosar runt bland hyllorna och bär hem böcker till den grad att jag lär ha träningsvärk i morgon.

Bibliotek, alltid den där quick-fixen när man måste känna att man rotat sig lite. Jag kan inte leva utan hemlånade biblioteksböcker.

Läs även andra bloggares åsikter om flytt, nygammalt, bibliotek, småstadsliv

Annons

Om en vecka är jag inte kvar

Sensommarkvällen balanserar på gränsen mellan svalt och ljummet och kvällsljuset ligger mjukt över centrum. Jag sätter mig på spårvagnen hem, iPoden spelar soundtracket till Goodbye Lenin!, och jag vet inte om det bara är för att musiken är så fin som jag tänker att jag kommer att sakna dem, alla de här människorna i en ganska välfylld tians spårvagn den här kvällen. Jag känner inte igen en enda av dem, även om det är möjligt att jag har suttit i tians spårvagn tillsammans med någon av dem förut.

Men jag kommer att sakna dem, precis som jag kommer att sakna det lite dova ljudet från spårvagnshjulen som möter skenorna och arkitekturen i centrum som framträder på ett nytt sätt en söndagskväll när trängseln på gatorna minskat och man har gott om tid att se sig om.
Och kanske bara för att nedräkningen har börjat, för att jag har en knapp vecka kvar att andas den här sommarens Helsingforsluft så får jag för mig att jag kanske till och med kommer att sakna det ständiga bakgrundsljudet av trafik i rörelse längs Mannerheimvägen, den där andningen av bussar, bilar och spårvagnar som bryts upp av enstaka motorcyklar och utryckningsfordon.

Läs även andra bloggares åsikter om Helsingfors, sommarkväll, vemod, spårvagnar, Mannerheimvägen, Yann Tiersen

Annat än solsken

Simstadion en gråmulen måndagskväll. Stillheten i duschrummet efteråt, den behagliga tröttheten i kroppen. Hud som doftar klor och ett lojt sinne.

Att simma blir bäst när omgivningarna är annat än klarblå himmel och sol som strålar ovanifrån. Den relativa frånvaron av trängsel en mulen kväll på simstadion – eller lördagsnattens ljuva ensamma nattbad i kallt havsvatten och månsken.

Läs även andra bloggares åsikter om simning, Simstadion, träning, väderlek, nattbad

2,5 timmar i Mattisborgen

Tar färjan över till Sveaborg efter jobbet (önskar att jag gjorde det oftare) och äntrar vad som känns som Mattisborgen (men som egentligen heter Det goda samvetets teater) för att se årets sommarteater Ronja Rövardotter. Sällan har en spelplats och en pjäs passat så absurt väl för varandra som de här båda. Och Ronja Rövardotter är fortfarande en av de där fulländade berättelserna som jag kan spegla mitt eget liv och mina egna tankar mot hur många gånger som helst. Varje gång jag återvänder till den väcker den något nytt i mig. I kväll tar jag den till mig med ögon för samvetsfrågor och fördomar, med tonvikt på personligt ansvar och utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om Ronja Rövardotter, berättelser, litteratur, Sveaborg