h1

Ljug för mig

oktober 14, 2011

För några minuter sedan lyssnade jag färdigt på Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött, en sån där ljudbok som jag lyssnade på för att den fanns på biblioteket och för att den dessutom inkluderade en mp3-skiva. (Det är skrämmande hur lätt man kan övertyga mig om att lyssna på snart sagt vilket litterärt verk som helst bara för att det kommer i mp3-form och för att jag därmed slipper mata in 15-20 cd-skivor för rippande en åt gången i datorn.)

Jag tänker medan jag lyssnar att jag så mycket hellre hade velat läsa den här sortens historia i romanform. Alla de här rakt-ur-livet-böckerna blir så oantastliga. Hur kan jag komma här och ha en åsikt om hur han upplever sina känslor för den så omtalade Amanda Widell?
Fast det gör jag, och det har jag. Ibland glimmar den till, den här korta lilla boken, men då handlar det oftast om när Alex beskriver situationer där Amanda inte är inblandad. För så fort hon kommer in i bilden är det i form av kvinnan på piedestal. henne som han avgudar, som han inte är värdig, hon som liksom fortsätter att vara hans ouppnåeliga idol hela tiden. Ta det här att han hela tiden skriver om henne med för- och efternamn. Vill han föra fram henne som någon form av varumärke?

Visst är hans fumlighet och nervositet under de första träffarna rörande, men också pinsam. Jag tycker att det är pinsamt att läsa om hur andra människor hänger ut sina liv i form av en roman som inte är någon roman, jag står där och sympatiskäms medan jag hör honom läsa och berätta.

Det är något som skaver i det självbiografiska, i att dessutom skriva om något som hände alldeles nyss medan man fortfarande minns det klart och måste förhålla sig till sanningen. Att skriva om människor under deras rätta namn, att återberätta händelserna som de skedde så att även den som betraktade skeendet från utsidan ska kunna känna igen sig.

Jag vill ha lite lögn i form av fiktion. Jag vill ha en författare som utgår från något – sin våldsamma nervositet och fumlighet under första träffen med kvinnan i sitt liv, och sedan sätter sig ner och funderar över hur han skulle kunna gestalta den känslan litterärt. Det är känslan jag vill åt, och inte det här självbiografiska och ”autentiska” som inspirerade texten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: