h1

Boring!

januari 7, 2012

Triumfen i att äntligen ha lyssnat färdigt på Brobyggarna!
Under veckorna kring flytten när jag ständigt hade praktiskt fixande att ta itu med lyssnade jag mig genom nästan en bok i veckan, men mötet med Guillous historieskrivning saktade ner farten rejält.

Låt mig säga så här: ja, jag vill veta hur det ska gå för huvudpersonerna i boken men nej, jag vill egentligen inte läsa vidare eftersom Guillous framställan är så mördande tråkig. I fortsättningen hoppas jag att någon skriver en spoilerspäckad resumé av de följande delarna.

Brobyggarna är en berättelse om två (plus en försvunnen) norska bröder vid 1900-talets början. De faderlösa bröderna visar sig vara häpnadsväckande begåvade och beger sig efter ingenjörsstudier i Dresden ut i världen för att bygga broar. Sedan urartar det hela till någon form av förvuxen pojkbok med långa och mycket ingående skildringar av extrema väderfenomen i Norge, brokonstruerande och storviltsjakt i Afrika. Bröderna är närmast äckligt präktiga och välartade, framför allt när det gäller synen på arbetares och kvinnors rättigheter och afrikanernas människovärde. Må vara att andra individer och andra nationaliteter beter sig illa i kolonierna, men se inte Guillous skapelser, icke. Inte så fullmatade med det tidiga 2000-talets moraluppfattningar som de är.

När jag vill ha historiska skeden framställda i romanform håller jag mig fortfarande hundra gånger hellre till Vibeke Olsson än till Jan Guillou. Hennes karaktärer känns mänskliga, de förändras och utvecklas. Hans karaktärer är figurer i en pojkbok som förblir märkligt schablonmässiga boken igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Advertisements

7 kommentarer

  1. Nu har jag inte läst ”Brobyggarna” ännu, men jag tycker i alla fall att Jan Guillou hade historiskt realistiska figurer i ”Arn”-trilogin. Och när det gäller Vibeke Olsson, så måste jag nästan säga att hon för realistisk. Det känns som att hon måste avsluta varje bok med att huvudpersonens liv slås i spillror. Visst finns det undantag. ”En plats att vila på” har flera olika huvudpersoner, och de flesta av dem verkar vara nöjda med sina liv på slutet. Och i ”Molnfri bombnatt” fick Hedwig leva ett bra liv efter att hon kom till Sverige efter krigets slut. Men jag skulle vilja att fler av Vibeke Olssons böcker, som annars är så bra, kunde sluta med att huvudpersonen lever lycklig med man/fru och barn, åtminstone för just den stunden. För så jädra orealistiskt kan det väl inte vara? Men jag vill åter förtydliga att jag ändå tycker mycket om hennes böcker, och jag håller just nu på med att översätta ”Hedningarnas förgård” till engelska.


  2. Oj… Jag kom nästan på stt sidospår där. Egentligen skulle jag ha kommenterat om figurena i Vibeke Olsson böcker, inte hur böckerna slutar. Men ja, även där är realismen nästan för stor. Callistrate blir kristen, men kan aldrig förstå varför det är fel att fria män utnyttjar slavinnor sexuellt. Och hennes dotter Sabina är om möjligt ännu värre. Hon förkastar kristendomen, trots att hon räddades som liten av att en kristen fri kvinna ammade henne, och bråkar med sin styvdotter när hon blir kristen. Då föredrar jag faktiskt figurer, som är ”före sin tid”, även om andra författare, som t ex Elisabet Nemert, kan gå för långt åt det andra hållet i stället.


    • Det är intressant det du skriver om Olssons böcker. Jag märker att det inte är berättelsernas slut som har fastnat tydligast i mitt minne, utan mera känslan i dem och hur de aktiverat mina egna tankegångar medan jag läste dem. just det här att hon gör sina personer så levande och att de kommer en så nära, som om man träffat dem i verkligheten. Allra bäst tycker jag att hon gör det i böckerna om 1930- och 1940-talets Tyskland när hon lyckas få fram det här vi helst inte vill tänka på: att många tyskar uppskattade Hitler och varför det var möjligt.
      Jag tycker att det gör mycket för realismen att karaktärerna inte är före sin tid, att de inte har förstått det som vi har sett i ljuset av historien. Det är så lätt för oss att döma ut Hitler – vi har ju facit på hand och vet hur det gick.

      När det gäller Guillou har jag faktiskt inte läst några av hans andra böcker, så jag kan bara uttala mig om Brobyggarna – som jag hade väntat mig mycket mera av med tanke på hur populära hans böcker verkar vara.


  3. Mja, Hedwig i ”Molnfri bombnatt” var väl aldrig övertygad nazist.
    Däremot var Ulrike i ”Ulrike och kriget” det, och det till en sådan grad att man verkligen blir mörkrädd. Visst är det bra att man får förstå hur kunde bli så, hur Hitler kunde få makten i Tyskland, fast folk ”borde ha vetat bättre”. Men jag gillar inte när jag tycker att huvudpersonen i en bok är osympatisk. Jag vill kunna tycka om hjälten eller hjältinnan, inte vara arg på honom eller henne. Vibeke Olsson kompenserar dock detta mycket bra genom att skickligt beskriva miljöerna. Man känner verkligen som om man har hamnat i 200-talets Rom, när man läser ”Hedningarnas förgård”, ”Kvarnen och korset” och alla de andra. Ja, du skrev ju själv om känslan i böckerna, även om du tycker ännu bättre om hennes andra världskrigs-böcker.

    När det gäller Jan Guillou, så rekommenderar jag verkligen ”Arn”-trilogin. Men även ”Ondskan” är väldigt bra.


    • Visst var Hedwig nazist. Men kanske inte lika starkt som Ulrike. En bok som påminner lite om Ulrike och kriget är Irina Korschunows Han hette Jan, om en sjuttonårig flicka, medlem i BDM, som träffar en polsk tvångsarbetare och så småningom tänker om. Den tar också upp frågan om hur så många kunde lockas av nazisternas budskap.


      • Okej, det var tio år sedan nu, som jag läste ”Molnfri bombnatt”, så jag kan ha glömt saker. Men nog var det skillnad mellan Hedwig och Ulrike? Var inte Hedwig mest nazist ”för syns skull”, för att hon var tvungen till det (och ändå hamnade hon i ett läger), medan Ulrike dyrkade Hitler även efter hans död?


  4. Ja, den triumfen! Den upplevde jag häromdagen när jag äntligen hade lyssnat mig igenom Herta Müllers ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv”. Den var intressant, den var ju faktiskt det, men jag blev innerligt glad när den tog slut. Ibland tyckte jag inte om huvudpersonen, ibland tyckte jag om henne, men fattade inte när och var i berättelsen vi befann oss. Kan ha berott på att jag lyssnade på boken i bilen – till största delen ganska korta snuttar…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: