Archive for the ‘akademiskt’ Category

h1

03 – Min favoritbokserie

februari 6, 2011

(Okej, nu fuskar jag lite. Eller egentligen är fusk ett alldeles för milt ord för det jag gör. Tove Janssons fantastiska muminböcker, sinsemellan så vitt skiftande, är egentligen inte riktigt vad jag skulle vilja kalla en bokserie. En bokserie ska enligt min mening ha mera gemensamt än sitt persongalleri.
jag försyndar mig alltså mot mina egna principer här, men jag gör det för att nästa dags tema ska bli mera meningsfullt att skriva om.)

Tove Janssons muminböcker har följt mig sedan barndomen. De tecknade serierna läste jag redan före skolåldern, men böckerna började jag låna hem från biblioteket när jag och min klass äntligen släpptes iväg dit.

(Som man fick vänta på sånt när jag började ettan. Först skulle vi vänja oss vid skolmiljön. Sedan skulle det tas hem papper som föräldrarna skulle fylla i, och så skulle det göras maskinskrivna lånekort i tjockt ljusblått papper åt oss. Sedan fick vi på nåder besöka biblioteket varannan vecka, medan alla andra klasser fick gå dit varje vecka. Mitt sjuåriga jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist, och var fullt och fast övertygad om att den här orättvisan baserade sig på att vi inte förväntades kunna läsa och alltså inte hade ett så stort behov av att låna böcker, vilket naturligtvis gjorde orättvisan så mycket större – bara för att de flesta av mina klasskamrater uppenbarligen var för dumma för att kunna läsa hela meningar betydde det ju inte att jag också var det. Inte nog med att jag höll på att ledas ihjäl av sidorna i läseboken med enstaka ord bestående av enstaka bokstäver, jag fick alltså inte ens stilla min läshunger i biblioteket oftare än varannan vecka. Återigen, mitt sjuåriga jag, som ännu inte hade greppat att man inte nödvändigtvis var dum bara för att man inte lärt sig läsa två år före skolstarten. Jag undrar ibland om mitt förhållande till det skrivna ordet hade sett annorlunda ut om tillgången till biblioteksböcker så länge jag kunnat minnas varit så överflödande fri att jag hade blivit blasé och tröttnat på hela fenomenet bibliotek och bokläsning.)

Den första jag minns är Muminpappans memoarer, som jag lånade första hösten i skolan, och som fick pappa att fråga mig om jag visste vad memoarer betydde. Det var någon sorts berättelse trodde jag, och sedan fick jag lära mig ett nytt ord. Pappan och havet var obegriplig och tråkig, men Trollkarlens hatt var ett fascinerande och skimrande sommaräventyr, och Kometen kommer hotfullt spännande. Jag lånade dem om och om igen, och sög i mig Tove Janssons språk så totalt att de första dagboksanteckningar jag skrev i åttaårsåldern är rena plagiat av hennes sätt att skriva, kompletta med i efterhand infogade ”författarens anmärkningar”.

Nu är ju inte Tove Janssons muminböcker bara ljuv barndomsnostalgi, utan den där sortens böcker man kan bära med sig genom livet för att hitta nya guldkorn i. Min första akademiska text var en berättarteknisk analys av Pappan och havet, och som den boken hade växt till sig i mina ögon när jag var tjugo fyllda och halvt ihjälskrämd av de litteraturvetenskapliga studierna. Därmed inte sagt att muminböckerna inte skulle inge sin läsare en känsla av trygghet – men det är tryggheten i att veta att när jag öppnar den här boken är jag i mycket goda händer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser
h1

Halvnostalgisk pappersgenomgång

september 18, 2008

Angrep ett av mina pappersberg igår kväll och slängde glatt bort en massa papper relaterade till mina studier i informationsförvaltning. Klassificeringsreglerna behöll jag faktiskt, men indexeringsanteckningarna skrattade jag bara rått åt och hivade i pappersinsamlingen. Jag begrep inte ett jota av indexering och tyckte att det var världens snårigaste, näst fysik, ända tills jag bibliotekspraktiserade förra sommaren och fick lära mig hur saker och ting egentligen ska göras. (Det är min övertygelse att det värsta man kan göra med biblioteksjobbet är att akademisera studierna av det in absurdum tills ingen kontakt med verkligheten längre återstår.)

Sedan hittade jag min första akademiska text, den klassiska berättartekniska analysen av Pappan och havet (alla Åbo-litteraturvetare kommer att le nostalgiskt när de läser det här). Läste igenom den, och förundrades över att den var riktigt välskriven. Jag vet inte varför jag var så hysteriskt livrädd och nojig under mitt första studieår och trodde att alla andra alltid kunde allt mycket bättre än mig. Vilket slöseri med tid! (Eller varför en lärare i ett annat ämne fyra år senare fick mig att på riktigt bli ledsen och orolig när han påstod att jag skrev dålig svenska. Ha!)
Jag vet inte, kanske det här är det mognadsprov man egentligen borde genomgå – inte för att få ut examen utan för att släppas in i universitetsvärlden? Vi kanske inte borde få börja studera innan vi har skaffat oss tillräckligt mycket skinn på näsan för att inte ta åt oss för mycket av obefogad kritik från andra – och från oss själva!

Måste läsa om Pappan och havet, det var så länge sedan och den måste vara så utmärkt höstläsning.

Andra bloggar om: , , , ,

h1

Regelbundna återblickar

maj 22, 2008

Någonstans på nätet hittade jag ännu en sån här kronologisk utmaning.

För 20 år sedan:
Var jag nyss fyllda sju och nybliven storasyster. Det var inte fullt så roligt som jag föreställt mig – då. Jag gick i förskolan och hade enligt bilder en grå vinterhalare*. Vi hade vårfest i förskolan där vi skulle uppträda med Törnrosasången i dramatiserad form. Jag spelade häxan. Elin fick prinsessrollen, och prinsarna hoppade av sin roll på löpande band när det gick upp för dem att de måste pussa prinsessan på kind.
Det var också den här våren som jag läste min första Fem-bok (minns det som ett väldigt roligt men tidskrävande projekt). När jag och pappa sedan var på skolinskrivning och det framkom att jag redan kunde läsa var det just Fem-böcker som jag angav som favoritlitteraturen, vilket lär ha imponerat på skolföreståndaren.
På hösten började jag skolan och tyckte att det emellanåt var väldigt segdraget. Alla dessa uppgifter som man skulle göra! Men läseboken läste jag igenom första kvällen, och sedan fick jag dåligt samvete eftersom jag inte trodde att man fick göra så. Sedan satt jag i klassrummet och stirrade i evigheter på en gul sida där man skulle lära sig att ljuda ihop tre bokstäver. Jag fattade inte varför mina klasskamrater inte bara kunde läsa ihop bokstäverna nån gång så att vi fick ägna oss åt roligare saker. (Jag hoppas verkligen innerligt att dagens läskunniga förstaklassister får ägna sig åt något mer utmanande läsövningar än vad jag fick.)

För 15 år sedan:
Hade jag fyllt tolv år, gick i femman och ägnade mycket tid åt att lusläsa Min Häst samt skriva brev. Jag hade läst det mesta som fanns på barnavdelningen i hembyns bibliotek, och fått börja låna böcker från huvudbiblioteket inne i stan. Lyckan över detta var stundvis överväldigande. Jag hade också ett ganska färskt intresse för popmusik, och lyssnade på Trackslistan varje lördag. Ibland skrev jag brev samtidigt och refererade till Trackslistan i breven. Min bästis Johanna hade egen tv på rummet, och där kunde man titta på MTV, vilket var avundsvärt (tv:n) och fascinerade (MTV).

För 10 år sedan:
Gick jag i gymnasiet, trivdes tillsammans med klasskompisarna på konstlinjen men hade skoltrötta perioder och ett nyväckt ointresse för matte, fysik och kemi. Bildkonstlektionerna var ett paradis av kreativitet och evinnerligt babblande med klasskompisarna. Vi lärde oss bland annat att fota med systemkamera**, att framkalla film och bilder i mörkrum, och konstaterade att misslyckade bilder alltid borde fotas i svartvitt, för då var det minsann inte en misslyckade bild längre, utan Konst, ety alla svartvita fotografier per definition är Konst.
Jag började föra min första läsdagbok, och skrev fortfarande extremt många och långa brev, numera även på engelska. Flest och längst brev skrev jag till Åsa, där vi diskuterade böcker i kvadrat och planerade att ta över världen.

För fem år sedan:
Var jag tjugotvå år gammal, hemifrånflyttad och boende i Åbo. Jag läste litteraturvetenskap och hade gett upp informationsförvaltningen, tog en del kurser i kvinnovetenskap och var under en period extremt feministiskt medveten. De människor jag umgicks mest med (läs: mer eller mindre dagligen) bodde i varsin lägenhet på mitt bostadsområde, och det rändes flitigt mellan dessa tre lägenheter.
På kärleksfronten led jag av gravt grubbleri, helt ovetande om vilka verkliga känslostormar jag skulle möta under de kommande åren.

* vad man i Sverige kallar vinteroverall.
** Detta hindrar förstås inte att jag sedan dess har glömt bort alltihop, och numera bekvämt använder mig av den digitala systemkamerans automatläge, med egna modifikationer.

h1

Listad barnlitteratur

augusti 31, 2007

Fetstil för böcker man läst
kursiv för de man vill läsa
överstuket för de man inte vill komma i närheten av
+ markerar de böcker man har i bokhyllan
* för de böcker man aldrig hört talas om.

1. H. C. Andersen – Sagor (I och för sig vet jag inte vilken utgåva man avser…)
2. + Christina Björk/Lena Anderson – Linnéa i målarens trädgård
3. Ivar Arosenius – Kattresan
4. Gunilla Bergström – Alfons Åberg (Knappast alla, men väldigt många)
5. Elsa Beskow – Bilderböckerna (En del av dem, Olles skidfärd har jag dessutom ett eget exemplar av)
6. Enid Blyton – Fem-böckerna (Har sannolikt läst alla, har dessutom några stycken i bokhyllan)
7. Jean de Brunhoff – Babar
8. Bröderna Grimm – Sagor
9. Lewis Carroll – Alice i Underlandet
10. Aidan Chambers – Dansa på min grav
11. James Fenimore Cooper – Den siste mohikanen
12. Richmal Crompton – Bill-böckerna (Nej, men jag katalogiserade dem i somras och lärde mig hur många de var!)
13. + Roald Dahl – Kalle och chokladfabriken
14. Roald Dahl – SVJ
15. Daniel Defoe – Robinson Crusoe
16. Charles Dickens – Oliver Twist (Fast jag såg den som musikal för ungefär tio år sedan)
17. Alexandre Dumas d.ä. – De tre musketörerna
18. Alexandre Dumas d.ä. – Greven av Monte Cristo
19. Michael Ende – Momo – eller kampen om tiden
20. + Kenneth Grahame – Det susar i säven (Har försökt läsa den två gånger, första gången när jag fick den som tioåring, andra gången tio år senare. Lyckades aldrig ta mig genom den.)
21. + Maria Gripe – Hugo och Josefin
22. Lennart Hellsing – Bananbok
23. + Tove Jansson – Mumintrollen
24. Rudyard Kipling – Djungelboken
25. Ole Lund Kirkegaard – Gummi-Tarzan
26. Gösta Knutsson – Pelle Svanslös
27. Erich Kästner – Emil och detektiverna
28. Selma Lagerlöf – Nils Holgersson
29. + C.S. Lewis – Sagan om Narnia
30. Astrid Lindgren – Bröderna Lejonhjärta
31. + Astrid Lindgren – Emil i Lönneberga
32. Astrid Lindgren – Mio min Mio
33. + Astrid Lindgren – Pippi Långstrump
34. + Astrid Lindgren – Ronja Rövardotter
35. + Barbro Lindgren – Loranga, Masarin och Dartanjang
36. Erik Linklater – Det blåser på månen
37. + Michelle Magorian – Godnatt, mister Tom
38. Egon Mathiesen – Misse med de blå ögonen
39. A.A. Milne – Nalle Puh
40. L.M. Montgomery – Anne på Grönkulla
41. Sven Nordqvist – Pettson-böckerna
42. Margaret Rey – Pricken
43. Antoine de Saint-Exupéry – Lille prinsen
44. Maurice Sendak – Till vildingarnas land (Alla bilderboksanalytikers favorit!)
45. Robert Louis Stevenson – Skattkammarön
46. Jonathan Swift – Gullivers resor
47. Lisa Tetzner – Sotarpojken
48. Mark Twain – Huckleberry Finn
49. Mark Twain – Tom Sawyer
50. Jules Verne – En världsomsegling under havet

Jaha, det var den boklistan det. Nu får jag ungefär samma känsla som när man har ätit för mycket godis av en sort som inte hör till favoriterna. Må vara att jag gillar listor, men den här var lite slarvigt gjord. Fast som en redogörelse över svensk och västerländsk barnlitterär kanon funkar den ju ganska långt. Här fanns väldigt mycket gammal kurslitteratur, räknade till minst femton titlar som har haft den funktionen i mitt bokläsarliv.

h1

vi leker hela dagarna

april 11, 2007

Påsken är över, vardagen är tillbaka, och med den cykelsäsongen. Det blir nog bra med tiden, när jag får tillbaka konditionen och kan ägna mig åt att njuta av friheten. Än så länge känns det som om alla mina resor in till centrum genomförs tack vare en kombination av envishet och ilska. Jag fattar inte riktigt det här med att man ska må bra efter fysisk ansträngning tack vare de endorfiner kroppen producerar. Just nu blir jag snarare arg, för att det är så jobbigt. Så där trampar jag fram och muttrar ilsket över att det dessutom blåser halv storm för andra dagen i rad.

Äter lunch i trevligt sällskap, och dagens sanning konstateras vara den att man blir allt mer bångstyrig med åren. I synnerhet vad det gäller de akademiska studierna. När man dessutom kombinerar denna bångstyrighet med den erfarenhet som gör att man genomskådar systemet kommer man till insikten om att tjatet om att man ska studera snabbt egentligen inte handlar om att göra universiteten till löpande band-fabriker, utan om att vi ska ta oss genom utbildningen innan vi drabbas av bångstyrighet till följd av att vi genomskådat systemet.

Fast i allmänhet utvecklar man ju också diverse metoder för att inför personer med makt dölja hur pass man genomskådat systemet. Igår satt jag av en för min egen del synnerligen improduktiv dubbel övningstimme. Det förelästes samtidigt som vi skulle göra våra övningar, och efter lite fruktlösa försök att ägna mig åt något av alternativen lyssna eller jobba hemföll jag åt ett tredje. Föreläsandet var för ointressant, övningarna krävde en koncentration som jag inte kunde uppbåda eftersom det förelästes samtidigt. Jag skrev mail istället, för att få tiden att gå. Antog att jag skulle få jobba med övningarna på egen tid istället, och frågade läraren om det var meningen att vi skulle lämna in dem i en eller annan form. Nejdå, det behövde vi inte, men vi fick så gärna maila henne om vi fick problem med dem. Jag log ett leende som förhoppningsvis såg tacksamt ut, och så gick jag ut och tänkte att där kom jag kanske för lätt undan.

Graduskrivandet känns trots allt mer motiverande än de kurser jag går för tillfället. Det har fortfarande kvar någon sorts mål och mening. I övrigt känner jag att informationsförvaltningen är något som jag tragglar mig igenom i en kombination av uppgivenhet och skådespelartalanger. En daglig övning i självbehärskning för att inte låta personerna i maktposition få veta exakt hur illa jag tycker om deras ämne. Jag blir så trött på det här lekandet, detta utförande av övningar som vi ska låtsas har en betydelse. Får lite flashbacks till min gymnasietid när jag periodvis var massivt skoltrött och upproriskt brukade säga att jag skulle hoppa av gymnasiet och bli krukmakarlärling på Stundars istället. Bara för att få göra något konkret, något med början och slut, något som gav resultat. Inte det eviga vridandet på finska temaformer, mattetal och texter som skulle skrivas bara för att de skulle skrivas – inte för att vare sig själva skrivandet gav mig något, eller för att läsandet av dem gav läraren något. Bara för att vi liksom skulle ha något att göra om dagarna.

Man kunde ju tro att jag är en nitisk motståndare till allt vad inlärning heter. Det är jag inte, snarare tvärtom. Däremot har jag lite svårt att göra saker jag inte upplever meningsfulla. Förmodligen skulle denna egenskap göra mig till en synnerligen olämplig telefonförsäljare också.

Nu ska jag äta torgfyndad mango och läsa 14 sidor text till kvällens seminarium, lyckligtvis ett seminarium där möjligheten att jag slipper leka intresserad är hyfsat stor.

h1

föreläsningsmätt

mars 27, 2007

Föreläsning om en halvtimme. Gäää-ää-äsp. Ett tydligt tecken på att jag borde se till att bli färdig med mina studier är att jag inte längre klarar av att sitta på föreläsningar. Det är så fruktansvärt tråkigt att sitta still och lyssna på någon som pratar om ett ämne som någon annan tycker att jag ska lära mig något om. Man tycker ju att jag borde ha utvecklat en viss vana efter snart tjugo års skol- och universitetsundervisning. Det gjorde jag kanske också, under många år, men plötsligt är det stopp. Plötsligt känns det som ett slöseri med tid att sitta på föreläsning. Plötsligt går det inte alls att koncentrera sig längre.

Anyway – off till bussen. Hej och hå.

h1

Balans i tillvaron

mars 13, 2007

Bara för att jag efter dagens lunch träffat handledaren och haft tämligen givande samtal och efter detta känt att projekt G som i gradu för tillfället faktiskt känns möjligt att genomföra. Till och med så pass att jag drabbades av viss skrivlust. Jag, när det gäller en akademisk text? Undrens tid är inte förbi.

Men bara därför, för att uppehålla en balans mellan gott och ont, positivt och negativt, i min lilla värld, bara därför kom jag hem och rensade lite i mailboxen och kom till insikt om att jag missat en annan sorts skrivdeadline som jag verkligen inte vill missa, i synnerhet inte just nu. Bara för att jag i min aningslöshet tagit för givet att den låg två veckor längre fram i månaden, så som den brukar göra. Och för att något ju måste balansera det faktum att projekt G plötsligt kändes ovanligt genomförbart.