Filmisk musik

Jag är en sån där som är svag för filmmusik. Inte bara i filmerna, utan till och med som lösryckta musikstycken ur filmer jag inte ens har sett. Det har till och med gått så långt att en starkt bidragande orsak till att jag sett vissa filmer har varit vetskapen om vem som komponerat filmmusiken.

Yann Tiersens musik till Amélie och Good Bye Lenin! har länge varit långtidsfavoriter, likaså en skiva med blandad filmmusik av Björn Isfält (det är han som bland annat skrivit musiken till Resan till Melonia, Mitt liv som hund, Änglagård – andra sommaren och Ronja Rövardotter).
Snubblade över vetskapen om en motsvarande skiva med Stefan Nilssons filmmusik, och kunde inte låta bli att göra en liten biblioteksreservation. Satt sedan igår kväll och fascinerades vid upptäckten att jag utan att kolla med cd-omslaget omedelbart kände igen musiken från de filmer jag faktiskt sett (Jerusalem och Den ofrivillige golfaren). I synnerhet det avskalade flöjtintrot till Forsen ur Jerusalem stannade kvar länge efteråt.
Sedan gick det så där märkligt som det ibland går med musik man annars hör ganska sällan (bara så ofta som man ser om en favoritfilm): Den dyker upp överallt. Ett dygn efter första lyssningen på länge har jag både kommit på mig själv med att nynna flöjtintrot ett antal gånger, och dessutom till min stora förvåning mött det i senaste avsnittet av FST:s Boktid.

Nu skulle ni förstås gärna vilja ha en länk till Spotify eller Youtube? Jag också. Men både Stefan Nilssons och Björn Isfälts musik är väl undangömda pärlor. Fjärrlån eller fantastiska second hand-fynd verkar vara enda lagliga alternativet att komma över dem. (Själv håller jag mycket hårt i den Isfält-cd som jag råkade hitta på en stockholmsk skivbörs för flera år sedan.)

(Okej, nästa gång jag bloggar om musik ska jag vara mindre navelskådande och blogga om något som man kan lyssna på utan att vänta i flera dagar på biblioteksreservationer.)

Läs även andra bloggares åsikter om filmmusik, Stefan Nilsson, Björn Isfält, Yann Tiersen

Annons

Antingen eller

Hittade hos bland annat Bokbabbel, men listan härstammar från enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla? Definitivt.

Bibliotek eller bokhandel? Kanske ännu mera just nu när jag har levt mer eller mindre i kappsäck de senaste månaderna. Det är så skönt att upptäcka nya bibliotek, och så skönt att få lämna tillbaka böckerna innan man flyttar.

Adlibris eller Bokus? Bokus är inte så inne på att ha kunder i Finland.

Ljudbok eller e-bok? Om jag ändå ska läsa själv kan jag ju lika gärna göra det från papper.

Inbunden eller pocket? Egentligen ganska dött lopp, eftersom det beror så mycket på utgåvan. Läser gärna inbundet, om den inte är väldigt klumpig. Pocket funkar iofs också bra, om den inte är tryckt med hopklämd pyttestil.

Vampyrer eller zombies? Kan inte säga mig vara överdrivet förtjust i någondera, men vampyrer får mig att tänka på Stephenie Meyers sliskiga böcker och därmed väljer jag zombies i ren självbevarelsedrift.

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Pass. Har inte läst någondera, men inbillar mig ändå att Guillou har ett mera välfungerande språk.

En i taget eller slalomläsning? Om romaner i pappersform, ja. Sedan har jag ju oftast ett seriealbum och en ljudbok på gång också, för att inte tala om de evighetspausade novellsamlingarna.

Bokmärke eller hundöra?

Chips eller choklad?

Biografier eller memoarer? Har ingen större skillnad, men lutar mer åt memoarer just nu eftersom jag läser Knausgård igen.

Skräck eller chick litt? Dött lopp. Den sistnämnda börjar jag förstå att hålla mig ifrån, den förstnämnda börjar jag först nu nosa lite på.

Boken eller filmen?

Twitter eller Facebook? Nej, jag fattar fortfarande inte grejen med Twitter.

Strindberg eller Heidenstam? Iofs bara för att jag inte läst Heidenstam.

Kokbok eller bakbok? Mer användbart.

Te eller kaffe? Undantagslöst.

Rött eller vitt?

Boklördag eller ViLäser?

Man Booker Prize eller Augustpriset? Augustpriset är mer inarbetat i min omgivning.

Läs även andra bloggares åsikter om enkäter, litteratur, läsning, läsvanor

Jetlaggad, typ

Min lägenhet känns som en hel kontinent. Mängden steg man numera måste ta mellan skrivbordet och matbordet är i runda slängar oändlig. Golvet är halare än jag minns det, ekot tydligare utan alla anhopade högar kläder och grönskan utanför fönstret lummigare och grönare än jag minns den från de två senaste somrarna.
Jag går till en annan del av centrum för en intervju, och det känns absurt att jag kan gå dit på 20 minuter trots att jag ska till en annan del av centrum, att det är glest på trottoarerna och att trafiken är sporadisk hela vägen. Det känns som att vänta på att den här staden ska börja hända, men jag anar att den inte kommer att göra det.

Så jag försöker landa i den här nygamla tillvaron. Så här är det nu. Småstad, och tystnad utanför det öppna fönstret. Frilansjobb och sommarpackningen som står och väntar på mitt engagemang.
Går till biblioteket, strosar runt bland hyllorna och bär hem böcker till den grad att jag lär ha träningsvärk i morgon.

Bibliotek, alltid den där quick-fixen när man måste känna att man rotat sig lite. Jag kan inte leva utan hemlånade biblioteksböcker.

Läs även andra bloggares åsikter om flytt, nygammalt, bibliotek, småstadsliv

Helsingforsvandringar

Fick tillfälle att gå in och se mig omkring i Helsingfors domkyrka idag. Det var onekligen lite av en besvikelse. Så pampig som den är på utsidan hade jag väntat mig något mindre blekt och asketiskt på insidan. Ska jag vara riktigt ärlig tyckte jag att den var tråkig. Jag har förstås svårt att låta bli att jämföra den med Åbo domkyrka som var en del av min vardag i flera år, och som är oändligt mycket intressantare att titta på från insidan.

Hör kommer alltså ett litet Helsingforstips: Titta gärna på Domkyrkan från utsidan, men råkar kyrkan vara reserverad för förrättningar eller liknande behöver i inte sörja över missad interiör. Gå till Nationalbiblioteket på andra sidan gatan istället. Dit gick jag nämligen också idag, och det var det pampigaste jag har sett på länge. Både boksamlingarna och arkitekturen.

(Sedan gick jag bort mig i trakterna kring Rödbergen och Eira, men konstaterade att det var en ganska bra sommarkväll att gå bort sig i. Vackert väder, vackra omgivningar och en känsla av att jag nog kommer att hitta rätt till slut. Det gjorde jag också, efter att ha gått många långa omvägar. Kvällspromenad, kallas det av en del.)

Läs även andra bloggares åsikter om Helsingfors, kyrkor, bibliotek, Eira, Rödbergen

Övergångar och fil på fel ställen

Jag lämnade en vecka i Österbotten bakom mig och satte mig lite motvilligt på tåget söderut igår kväll. Farväl till nätter när man sover med fönstret öppet, farväl till de riktigt ljusa nätterna och farväl till ljuvliga kvällsdopp när allt är stilla och himmel och hav tycks flyta ihop med holmar som svävar däremellan.
Pratar om det med en kollega på väg på lunch idag. De här omställningarna som får en ur balans, detta att man borde hålla sig på samma ställe tre månader åt gången och inte hatta fram och tillbaka.

Nu väntar jag på att sommar-Helsingfors ska charma mig igen. Hittills har återgången till storstadsvardag inte varit alldeles strålande. Yoghurten jag skulle ha ätit till frukost hade genomgått en otrevlig förvandling, och den filburk jag köpte på väg till jobbet och sedan slängde ner i en kasse med blandat innehåll visade sig få ödesdigra följder. Frågan är om jag någonsin kommer att vilja äta Valios bär-råg-fil igen efter att ha tvättat bort den från cykelhjälm, tygkasse och biblioteksböcker. I morse hade det varit bra att vara skärpt nog för att komma ihåg att just filburkar med sina opålitliga lock inte ska resa tillsammans med biblioteksböcker. Nu kommer Esbos bibliotek att föräras ett splitternytt exemplar av The Walking Dead 1: Days Gone Bye istället.

Men: Lite tar den sig, dagen. Cyklar hem min cykel från järnvägsstationen ikväll och får se nya stränder av staden, de som jag bara anat genom spårvagnsfönstren tidigare. Kroppen gillar det här nygamla rörelsesättet, och själen gillar tanken på kommande utflykter.

Läs även andra bloggares åsikter om omställning, måndag, fil, sommar, Helsingfors

Lever farligt i databasen

Är hemma hos föräldrarna för en österbottnisk jobbvecka och lever ännu mer kappsäcksliv än vanligt den här sommaren. Så när jag läser om en intressant bok på bokhora och inte har med mig min Book Notes där jag brukar anteckna titlar att leta efter lever jag lite biblioteksfarligt och lägger in en reservation på den i Helsingforsbibliotekens databas.
Så här några hundra kilometer från min lilla (lyssna till ironin!) bibliotekshög är den så lätt att förminska i tanken, och så lätt att föreställa sig att jag kommer att ha läst ut både ett och annat, för att inte säga alltihop, av det jag släpat med mig hit upp i norr innan jag återvänder.

Tema: nobel (tydligen)

Jag har börjat den här sommaren med ett oplanerat nobelprojekt.

Under en utforskningsrunda på ett av Helsingfors många bibliotek hittade jag William Goldings Flugornas herre som ljudbok, lånade den med mig och lyssnade. Upplevelsen var inte så obehaglig som jag väntat mig under alla dessa år när jag bara hört talas om boken utan att läsa den, men visst är det en ganska otäck skildring. Ändå tänker jag att hade den skrivits idag hade den antagligen varit mera utstuderat detaljfrossande. Allra bäst blev den faktiskt när jag lyssnade på Peter Naroskins efterord, och litteraturvetaren i mig blev påmind om hur en text plötsligt kan öppnas på ett nytt sätt när man läser en text om texten.

Sedan läste jag en seriestrip i Hufvudstadsbladet och skrattade åt hänvisningen till John Steinecks Möss och människor trots att jag inte har läst boken. Men vänta – den boken kunde man ju också lyssna på. Så jag lyssnade. Och älskade. Den är så fin, Möss och människor. En så perfekt sammansatt berättelse utan onödiga sidospår, och en berättelse som går rakt in. Livets skönhet och tröstlöshet, allt det där.

Med Golding är det numera så att jag förstår varför han ansågs värd Nobelpriset, och med Flugornas herre så att jag inser dess storhet. Men när det gäller Möss och människor är det inte bara så att jag förstår, jag känner det i mig själv.

Sådär. Nu har jag outat det här oplanerade nobeltemat. Jag vet inte om jag jinxar det nu, och jag lovar inte att förbinda mig till ytterligare läsning på temat olästa nobelpristagare den här sommaren. men jag tror faktiskt att jag ska försöka, när det blev så här fint med de här två första.

Läs även andra bloggares åsikter om läsning, litteratur, nobelpristagare, klassiker, William Golding, Flugornas herre, John Steinbeck, Möss och människor

Bläddra skivor till livemusik

Man går till tians bibliotek en tidig tisdagskväll efter jobbet och gör upptäckten att en folk- och fantasyinspirerad grupp underhåller en med ljuv stråkmusik medan man bläddrar skivor i mjuka plastfodral.
Bara sådär, en vanlig tisdag. Nu hoppas jag att det här är normalt beteende för centralt belägna bibliotek i Helsingfors, och att det här i princip kan hända mig fler gånger i sommar.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, bibliotek, vardag, Helsingfors

Försiktigt verklighetsnära

De senaste dagarna har jag läst Märta Tikkanens Emma och Uno – visst var det kärlek. Jag håller Märta Tikkanens författarskap högt, men just Emma och Uno har jag haft lite problem med. Emma och Uno är berättelsen om Märta Tikkanens morföräldrar, om deras kärlekshistoria, deras barn och deras liv. Mycket är återskapat genom brev som har bevarats, men luckorna är naturligtvis många, och jag blir lite frustrerad.
Jag är kanske alltför inriktad på att få läsa en sammanhängande berättelse utan allt för många vaga spekulationer i hur det kan ha varit. Samtidigt avundas jag inte Märta Tikkanen den här uppgiften, och tänker själv att jag aldrig skulle vilja skriva en sån här bok med vad det egentligen innebär. Jag förstår att hon av respekt för morföräldrarna vill hålla sig så nära det hon faktiskt vet och har lyckats ta reda på genom brevläsning och arkivforskning – men samtidigt kan jag inte låta bli att önska att karaktärerna, i synnerhet Uno själv, var lite mer blodfylld och levande innanför bokens pärmar, och inte så mycket en uppräckning av alla sina projekt.
Det stör mig att jag får veta så lite, för i grunden är det här en ganska fängslande historia. Jag hade bara önskat lite mera fluff kring alltihop, så att jag kunnat luta mig bekvämt tillbaka i läsfåtöljen.
Sedan är det ju ingen nyhet vare sig för mig själv eller den som är bekant med min läsning och mina åsikter att jag har svårt för det som ska vara en Sann Historia. Det är inte riktigt mot den sortens Sanna Historia som Tikkanen strävar – tack och lov – men jag faller alltså ändå inte i fröjd.
(Biblioteksnörden i mig tycker att det är högst intressant att åtminstone biblioteket här i stan klassificerar Emma och Uno som en roman, och inte som en biografi, trots att det skönlitterära har en ganska undanskymd roll.)

Läs även andra bloggares åsikter om Märta Tikkanen, Emma och Uno, verklighetsbaserade böcker, biografier, romaner

03 – Min favoritbokserie

(Okej, nu fuskar jag lite. Eller egentligen är fusk ett alldeles för milt ord för det jag gör. Tove Janssons fantastiska muminböcker, sinsemellan så vitt skiftande, är egentligen inte riktigt vad jag skulle vilja kalla en bokserie. En bokserie ska enligt min mening ha mera gemensamt än sitt persongalleri.
jag försyndar mig alltså mot mina egna principer här, men jag gör det för att nästa dags tema ska bli mera meningsfullt att skriva om.)

Tove Janssons muminböcker har följt mig sedan barndomen. De tecknade serierna läste jag redan före skolåldern, men böckerna började jag låna hem från biblioteket när jag och min klass äntligen släpptes iväg dit.

(Som man fick vänta på sånt när jag började ettan. Först skulle vi vänja oss vid skolmiljön. Sedan skulle det tas hem papper som föräldrarna skulle fylla i, och så skulle det göras maskinskrivna lånekort i tjockt ljusblått papper åt oss. Sedan fick vi på nåder besöka biblioteket varannan vecka, medan alla andra klasser fick gå dit varje vecka. Mitt sjuåriga jag tyckte att det var fruktansvärt orättvist, och var fullt och fast övertygad om att den här orättvisan baserade sig på att vi inte förväntades kunna läsa och alltså inte hade ett så stort behov av att låna böcker, vilket naturligtvis gjorde orättvisan så mycket större – bara för att de flesta av mina klasskamrater uppenbarligen var för dumma för att kunna läsa hela meningar betydde det ju inte att jag också var det. Inte nog med att jag höll på att ledas ihjäl av sidorna i läseboken med enstaka ord bestående av enstaka bokstäver, jag fick alltså inte ens stilla min läshunger i biblioteket oftare än varannan vecka. Återigen, mitt sjuåriga jag, som ännu inte hade greppat att man inte nödvändigtvis var dum bara för att man inte lärt sig läsa två år före skolstarten. Jag undrar ibland om mitt förhållande till det skrivna ordet hade sett annorlunda ut om tillgången till biblioteksböcker så länge jag kunnat minnas varit så överflödande fri att jag hade blivit blasé och tröttnat på hela fenomenet bibliotek och bokläsning.)

Den första jag minns är Muminpappans memoarer, som jag lånade första hösten i skolan, och som fick pappa att fråga mig om jag visste vad memoarer betydde. Det var någon sorts berättelse trodde jag, och sedan fick jag lära mig ett nytt ord. Pappan och havet var obegriplig och tråkig, men Trollkarlens hatt var ett fascinerande och skimrande sommaräventyr, och Kometen kommer hotfullt spännande. Jag lånade dem om och om igen, och sög i mig Tove Janssons språk så totalt att de första dagboksanteckningar jag skrev i åttaårsåldern är rena plagiat av hennes sätt att skriva, kompletta med i efterhand infogade ”författarens anmärkningar”.

Nu är ju inte Tove Janssons muminböcker bara ljuv barndomsnostalgi, utan den där sortens böcker man kan bära med sig genom livet för att hitta nya guldkorn i. Min första akademiska text var en berättarteknisk analys av Pappan och havet, och som den boken hade växt till sig i mina ögon när jag var tjugo fyllda och halvt ihjälskrämd av de litteraturvetenskapliga studierna. Därmed inte sagt att muminböckerna inte skulle inge sin läsare en känsla av trygghet – men det är tryggheten i att veta att när jag öppnar den här boken är jag i mycket goda händer.

Läs även andra bloggares åsikter om bokserier, Mumin, muminböcker, Tove Jansson, Pappan och havet, Muminpappans memoarer, bibliotek, barndomsminnen, läsning