Archive for the ‘film’ Category

h1

Filmisk musik

december 17, 2011

Jag är en sån där som är svag för filmmusik. Inte bara i filmerna, utan till och med som lösryckta musikstycken ur filmer jag inte ens har sett. Det har till och med gått så långt att en starkt bidragande orsak till att jag sett vissa filmer har varit vetskapen om vem som komponerat filmmusiken.

Yann Tiersens musik till Amélie och Good Bye Lenin! har länge varit långtidsfavoriter, likaså en skiva med blandad filmmusik av Björn Isfält (det är han som bland annat skrivit musiken till Resan till Melonia, Mitt liv som hund, Änglagård – andra sommaren och Ronja Rövardotter).
Snubblade över vetskapen om en motsvarande skiva med Stefan Nilssons filmmusik, och kunde inte låta bli att göra en liten biblioteksreservation. Satt sedan igår kväll och fascinerades vid upptäckten att jag utan att kolla med cd-omslaget omedelbart kände igen musiken från de filmer jag faktiskt sett (Jerusalem och Den ofrivillige golfaren). I synnerhet det avskalade flöjtintrot till Forsen ur Jerusalem stannade kvar länge efteråt.
Sedan gick det så där märkligt som det ibland går med musik man annars hör ganska sällan (bara så ofta som man ser om en favoritfilm): Den dyker upp överallt. Ett dygn efter första lyssningen på länge har jag både kommit på mig själv med att nynna flöjtintrot ett antal gånger, och dessutom till min stora förvåning mött det i senaste avsnittet av FST:s Boktid.

Nu skulle ni förstås gärna vilja ha en länk till Spotify eller Youtube? Jag också. Men både Stefan Nilssons och Björn Isfälts musik är väl undangömda pärlor. Fjärrlån eller fantastiska second hand-fynd verkar vara enda lagliga alternativet att komma över dem. (Själv håller jag mycket hårt i den Isfält-cd som jag råkade hitta på en stockholmsk skivbörs för flera år sedan.)

(Okej, nästa gång jag bloggar om musik ska jag vara mindre navelskådande och blogga om något som man kan lyssna på utan att vänta i flera dagar på biblioteksreservationer.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

En inte riktigt godkänd version

september 13, 2011

Häromveckan hittade jag filmatiseringen av Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru i bibliotekets dvd-hylla och kunde inte motstå frestelsen att se den. Olika framställningar av samma berättelse är ju alltid intressant.

Fast just i det här fallet var besvikelsen större än förtjusningen. I filmversionen blir den här berättelsen för sötklibbig och platt. Jag kom ofta på mig med att minnas detaljer i berättelsen från min lyssning, detaljer som jag tyckte så mycket om när jag lyssnade på boken. Det blev så lite kvar av berättelsen när den gjordes om till filmmanus, så lite kvar av den här berättelsen som jag levde med under flera veckor.

Dessutom har jag en del problem med Rachel McAdams i rollen som Clare. I min läsning av berättelsen hade Clare betydligt mera skinn på näsan, och var inte sådär hjälplöst gullig som McAdams. Jag fattar inte riktgt grejen med att vuxna kvinnor på film ska spelas av skådisar som ser flickaktigt söta ut, och som sedan ges ungefär lika lite handlings- och personlighetsutrymme som den klassiskt söta flickan. Clare var ju en egen person i boken, och inte enbart ett gulligt förälskat bihang till huvudpersonen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Spridda tankar på temat musik

januari 6, 2011

En söndagskväll före jul, jag och brorsan i bilen på väg från föräldrahemmet till stan. Jag säger: Vet du vad som irriterar mig med den nya versionen av spotify? Och innan jag hinner fortsätta säger han: Att den inte visar ens senaste sökningar – och det var exakt vad jag hade tänkt komma till.
Det irriterar mig fortfarande, måste jag säga. Spotify-teamet, hör ni mig? När ni ändå håller på kunde ni gärna lägga till en funktion som gör att man kan klicka på en låt och se i vilken av sina spellistor man har lagt till den.

Igår kväll såg jag Dome Karukoskis Förbjuden frukt (Kielletty hedelmä) som var ännu bättre än jag hade vågat hoppas på. Efteråt tänkte jag på hur många gropar man kan gräva åt sig själv om man gör en sån här film, och hur han lyckats med att inte falla i någon av dem.
Sedan pausade jag filmen under eftertexterna och letade filmlåtar på spotify, och blev frustrerad när Emma Salokoskis fina version av Katsele yössä inte fanns. Blev upplivad igen när jag upptäckte att den fanns på bibliotekets musikavdelning, stod i hyllan till och med – men sedan återigen frustrerad, för vad ska man med en sådan upptäckt till strax före två natten före helgdag?
Spotify om något har gjort mig till en här och nu och genast-människa när det gäller musiklyssnande. Allt, och det genast. Ibland är det nästan skrämmande.

När jag åt frukost idag tänkte jag på hur annorlunda det hade varit att bli musikaliskt förälskad i en bit av filmsoundtracket för, säg, 15 år sedan. Ponera att jag hade gått på bio, och hört en ny låt i filmen. Inte bara det att det inte fanns något spotify att leta låtar i, utan också frågan om hur jag hade fått reda på vad låten över huvud taget hette.
Jag vet ju att folk levde alldeles lyckliga utan spotify, utan att pausa eftertexter, och utan att att googla utdrag ur en låttext för att hitta titeln och artisten. Jag undrar inte över hur de klarade sig. Jag undrar kanske mest vad de lade sin tid och energi på i stället. (Jag vill tro att det hade varit bokläsning i mitt fall.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

När det legala är oanvändbart

december 31, 2010

Vad jag inte begriper är hur det kan vara så fruktansvärt svårt att hyra film lagligt över nätet när det är så barnsligt enkelt att olagligen ladda ner en film. Rimligtvis finns det pengar att hämta i filmuthyrning över nätet, så varför i all världen kan man inte kanalisera lite investeringar till en tjänst som faktiskt fungerar ens lika smidigt som de olagliga alternativen?

För mig är det inte en kostnadsfråga när det gäller film. jag kan betala för att se de filmer jag inte köper på mig i fysisk form, alternativt lånar från biblioteket – men jag är inte så värst pigg på att ränna till och från uthyrningen med dvd:erna när filerna faktiskt kan komma direkt hem till min dator. Jag vet att det är illegalt att ladda ner film via piratkusten eller liknande, och att det även borde vara moraliskt förkastligt. Jag fattar bara inte – när tekniken uppenbarligen finns, varför kan man inte erbjuda betalande kunder en legal och ens lite smidig variant?

Nu har jag i och för sig bara testat cdon, men som jag har testat. Jag har testat att ladda ner filmen till min egen dator, vilket efter lång väntan ledde till att jag hade en licens som trilskades och en fil som förvisso gick att öppna, men som bara visade en kaskad av märkliga färger tillsammans med dansk textning. Jag har testat att se filmen direkt på cdon:s sidor, vilket inte fungerade över huvud taget.

Alltså jag vet inte – kan vi inte bara installera en sorts spargris på piratkusten som kan fyllas genom att man betalar in pengar via sin egen nätbank, och så betalar jag för mig där, eftersom de redan har uppfunnit ett sätt att länka mig till fungerande filmnedladdning. Eller finns det en filmuthyrning på nätet som faktiskt fungerar, och som inte kräver kreditkort?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

En gång bad guy, alltid bad guy?

november 6, 2010

Jomenvisst var det Hallvard Holmen som spelade prästen Hvoslef under de sista minuterna av Kautokeinoupproret. Jag hade mina aningar så fort han blev synlig i bild, eftersom jag omedelbart kände ett så starkt obehag för honom, ett obehag som härrör sig från Holmens rollfigur Tommie i De drabbade.

Det finns de här genuint obehagliga rollfigurerna som lever kvar inom mig åratal efter att jag har sett dem, och som präglar mitt sätt att se på skådespelaren bakom rollen. Framför tv:ns Vad blir det för mat? någon gång i somras satt jag och vred mig av obehag inför Per Morbergs uppenbarelse, och undrade vad i all världen det var hos mannen som fick mig att sätta igång all flyktberedskap. Det tog mig flera minuter att komma ihåg att han spelar Conny i Så som i himmelen. Nu läser jag dessutom på wikipedia-sidan att han under 90-talet spelade Viggo i Rederiet, och det får mig att undra – om man en gång etsar in bilden av sig själv som en riktigt ondsint rollfigur i de breda massornas medvetande, är man då dömd att spela monster resten av karriären? Hur många som har sett Hallvard Holmen spela Tommie och Per Morberg spela Conny kan betrakta dem utan misstänksamhet när de dyker upp i andra roller?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

h1

Omläsning och engelsk halv-aristokrati

mars 30, 2010

Mitt läsande hittills i år har drag av viss gnällighet och separationsångest. Jag har haft få recensionsexemplar att ta mig an, och man kunde ju tycka att det i stället skulle ha fått mig att gotta ner mig i en massa fri och egen läsning. I stället har det länge varit så att jag bara fångas av en viss typ av berättelser, och att jag när dessa väl är utlästa inte kan få mig att bli riktigt intresserad av något annat. I början av året läste jag om Annika Thors bokserie om systrarna Steffi och Nelli Steiner, ett överraskande ljuvt återseende. Jag läste böckerna när de var nyutgivna och jag var i tidiga tonåren, men hade glömt hur bra de egentligen är. Det finns en stämning i dem som jag vill flytta in i, trots krig och ovisshet. När serien var utläst tog jag i ren desperation till Annika Thors senaste, Fyren och stjärnorna, som hon skrivit tillsammans med maken Per Thor. (Lärdom inför framtiden: Gör inte så. Tro inte att ett annat verk av författaren ska kunna fylla tomrummet efter den nyss utlästa boken, om de inte ingår i samma serie.) Den ingav mig samma känsla som väldigt många böcker har ingett mig i år – jag ser att det här är rätt bra, att det borde beröra mig, att jag borde tycka om det – men jag betraktar det liksom genom en glasruta och det når aldrig riktigt fram. Det blir inte mer än en bok.

Läste också Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet av Eva Rice. En tämligen charmerande skildring av en överklassfamilj med ett magnifikt hus och katastrofal ekonomi. (Fast det var ju det där emd att betrakta dem genom den omtalade glasrutan.)
Under läsningen insåg jag att det är något hos de här högreståndsfamiljerna i Storbritannien som fascinerar mig. De här godsen med familjeanor, livet som ligger ljusår från mitt eget och innehåller en hel del ideologier som jag inte alls sympatiserar med – ändå drar det mig till sig, och jag sitter och associerar till andra verk medan jag läser Rices roman.
Elizabeth Jane Howards Cazalet-serie som jag är skamlöst svag för, även om Cazalets inte var av fullt så fin familj och inte rörde sig i fullt så pampiga hus.
Ruby Fergusons böcker om hästtjejen Jill dyker flera gånger upp i minnet – inte för att Jill själv hörde till aristokratin, men för att hon rörde sig i utkanterna av den när hon deltog i gymkhanor och träffade vuxna med långa och märkliga efternamn. (Det lustiga är att Ruby Ferguson faktiskt hör till de författare som Eva Rice tackar i slutet av Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet.)

I samma veva som jag läste Rice såg jag också Försoning, en ur visuell synvinkel makalöst vacker film som tar mig till samma engelska miljöer, den här gången i ståndsmässigt skick. Något med sommarljuset i omgivningarna i Försoning får mig än en gång att tänka på familjen Cazalet och deras Home Place, i synnerhet i den första boken De ljusa åren.
En omläsning ter sig onekligen lockande, men å andra sidan är jag inte övertygad om att det här snuttefiltsstadiet av läsande blir bättre av att jag enbart gottar in mig i gamla sönderlästa favoriter. Det är just här problemet ligger – av någon anledning vill jag bo in mig i ett ständigt omläsande av böcker som jag redan på förhand vet att jag kommer att trivas med.
Det jag egentligen vill ha är en bok som drar mig in bakom den där glasskivan, med huvudpersoner som engagerar mig och känns på riktigt och får mig att dels leva mig in i deras liv och dels reflektera över mitt eget liv. Att det ska vara så svårt i vissa perioder!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Mycket Shakespeare-godis, på finska

november 22, 2009

Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.

Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.

I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Kvalar in på topp-20 konstiga arbetsdagar

augusti 21, 2009

Slutar jobba fem – sista dagen på sommaranställningen, men jag hinner inte bli vemodig. Går på fest våningen ovanför i en dryg timme innan jag påbörjar ett frilansuppdrag (för jobbet). Ser en knapp halvtimme Kaurismäkifilm – en mycket lovande halvtimme – innan jag får se film trassla sig och smälta av projektorlampans värme. Går tillbaka till jobbet, kan inte annat än skratta åt eländet och skriver en notis till morgondagens tidning innan jag inser att jag inte längre jobbar. Får godkännande för en halvtimmes övertid av nattchefen. Återvänder till jobbfesten där stämningen stigit avsevärt.
(Har sedan den där sortens diskussion som man bara kan skaka på huvudet åt efteråt. Jag bryr mig inte ens om att bli ledsen eller sårad eller arg på allvar, jag konstaterar bara att jag kunde bli bättre på att känna av personkemivibbar och därmed smita undan diskussioner av det där slaget i ett tidigt skede. Men kanske tillför också det här talandet förbi varandra något, på sikt.)

Officiellt har jag slutat på jobbet. Det känns inte så än, i synnerhet inte med tanke på att jag ska dit redan imorgon för att skriva en frilanstext. Men konstigt kommer det att bli att än en gång inte vara en del av vardagen där.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Twilight får mig att ålderskrisa

juli 10, 2009

Jag får någon sorts ålderskris av det här.
För min reaktion är inte i första hand att sucka över att någon kan tycka att de där sexistiska och klantigt skrivna böckerna (och naturligtvis den efterföljande filmen, som jag i ärlighetens namn inte har sett och därmed inte kan ha så mycket åsikt om – bortsett från att jag tycker att själva grundstoryn är riktigt, riktigt obehaglig) är värda en hyllning i den här formen. Nej, jag blir sådär mammigt upprörd. ”Men lilla vän, tänk efter”, skulle jag vilja säga. ”Men snälla någon, ska du ha en så där stor tatuering på ett så där synligt ställe, i resten av ditt liv?”

Fast jo, det är ju klart att just ämnet för tatueringarna spökar i den här historien. Det var ju inte direkt igår som jag noterade att jag blivit så vuxen att det där med tatueringar inte alls lockar längre (skulle vara en mycket liten och diskret placerad i så fall) och att i synnerhet stora, synliga sådana sällan uppfattas som klädsamma av mig. I vanliga fall brukar jag dock tycka att det är andras problem och inte mitt hur de väljer att pryda sin hud. Ändå är det något med det här dyrkandet av Edward Cullen och hans mespropp till flickvän som får mig att vilja omyndigförklara fansen.

Nu känns det nästan skönt att jag blev sådär rabiat och obalanserat det-är-naturligtvis-bara-min-åsikt-som-är-den-rätta-upprörd. Plötsligt känner jag mig inte längre som om jag är i den där åldern när man har tonårsbarn.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Post till pastor Jakob

mars 17, 2009

Jag hör också till dem som nästan måste ha kniven mot strupen för att erkänna att man blivit väckt av telefonen. (Ärligt – kan vi sluta ställa frågan? Så slipper personen i andra ändan ljuga. Be om ursäkt om ni känner på er att ni ringer i tidigaste laget, men låt bli att dra den där lögnen ur folk. Med hänvisning till min dygnsrytm är det sällan jag som ringer och väcker och betydligt oftare jag som blir uppringd och uppväckt, men jag kan ändå solidariskt lova att försöka låta bli att fråga rent ut.)
I morse väcktes jag alltså av telefonen och erbjöds ett endagsvikariat under eftermiddagen och kvällen, men tackade nej för att jag hade bioplaner. I vanliga fall hade jag sannolikt varit snäll och sagt ja i alla fall, men när man erbjuds gratis bio och medföljande eftersnack med regissören, en regissör vars filmer man tidigare sett och gillat, så tackar man inte nej i första taget.

Och det var verkligen värt att prioritera Post till pastor Jakob framom jobbet – och det säger jag inte bara för att filmen var gratis och för att min lön inte hade varit den bästa. Post till pastor Jakob är sannolikt den långsammaste film jag någonsin har sett. Den är långsam på ett sätt som får hela biosalongen att sitta alldeles tyst, i kollektiv förundran vill jag gärna inbilla mig. Det är också en av de tystaste filmer jag har sett – i den mening att man plötsligt hör ljud som man inte alltid lägger märke till i film – klafsande, vattendropp och knarrande i ett gammalt hus, men också med tanke på att dialogerna och replikerna hade kokats ner till Kaurismäki-nivå.

Nu låter det här gäspigt och segt – men det är det inte alls. Det är ett fascinerande kammarspel som Klaus Härö har åstadkommit, sparsmakat men med desto större utrymme för eftertanke. Dessutom är det oerhört vilsamt och befriande att se en film om en kristen människa där filmen inte slår knut på sig i sina energiska strävanden att vara undervisande och upplysande. (Skräckexempel: The Passion of the Christ, därför att jag fann den både äcklig och övertydlig.) Så här: Vi får följa skeendena, men ingen skriver oss något på näsan. Se, berörs eller låt bli att beröras, men framför allt: tänk själv.
Inte underligt att man kände sig som en bättre människa efteråt – inte på det där självgoda sättet, utan snarare som om själen fått både näring och vila och som om medmänniskorna hade ett svagt skimmer omkring sig när man tittade närmare.

Jag vet att Heikki Nousiainen redan har fått en massa i och för sig välflrtjänt beröm för sin insats, men jag fascinerades fasktist ännu mera av Kaarina Hazard. Hennes tolkning av Leila är lysande. Det finns något nästan tonårstrotsigt över hennes motvilja mot situationen, och om jag får välja en höjdpunkt för hennes del i filmen är det när hon strax efter ankomsten ska dricka te tillsammans med pastorn och envist flyttar sig till den andra bordsändan, istället för att sitta där pastorn placerat henne, invid honom. En annan höjdpunkt är en scen som saknas. Leila genomgår aldrig någon dramatisk förändring. Vi slipper se hennes ansikte lysa upp i ett förklarat sken, vi slipper få se en ångerfull Leila som sedan blir en Ny och Bättre Leila.

Tack till Härö och filmteamet för en mycket intressant filmupplevelse som besparade oss väldigt många schablonbilder. Tack till skådespelarna, tack till Dani Strömbäck för fin filmmusik (när får vi tillgång till soundtracket från filmen, förresten?). Och tack till arrangörerna som bjöd på förhandsvisningen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,