Archive for the ‘film’ Category

h1

Fortfarande fantastisk

september 8, 2008

Har nyss sett Eternal Sunshine of the Spotless Mind för tredje gången. Sjukt bra film, fortfarande. Upphör inte att fascineras av hur bra den är, på så många olika sätt. För att den väcker så mycket tankar och känslor, för att både manus och regi använder sig av filmmediet på ett ytterst innovativt sätt, för att karaktärerna är så underbart mänskliga i allt från sina tillkortakommanden till sin relativa fulhet. För att musiken är fin. För att… Nä, jag vet inte. Kan ingen göra en lika bra film, fast på ett tillräckligt annorlunda sätt för att jag ska kunna se den och inte tycka att den är en kopia?

Andra bloggar om: ,

h1

Minsann!

juli 20, 2008

I am Elizabeth Bennet!

Take the Quiz here!

Nu väntar jag bara på att Mr Darcy ska dyka upp och gå mig på nerverna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Narnia på arbetstid

juni 30, 2008

Dagens definition av jobbförmån:
Man får göra något man ändå skulle ha gjort, på betald arbetstid. Som t.ex att se Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Att det var två dagar före premiären och att vi var under tio pers i salongen störde inte heller.

(Jag gillar det där med att bli insläppt gratis på muséer också, även om jag förstås inte har så stora påverkningsmöjligheter när det gäller vilka muséer och när jag får besöka dem.)

Att få lämna min egen verklighet och försvinna in i Narnias (om än rätt våldsamma) sagovärld i två och en halv timme är klart värt ett par timmars övertid och regn på vägen hem. Fast vad är det med alla insekter som vill tjuvåka med mig? Saldo ett kryp i varje öga på väg hem, en skalbagge i håret på väg till jobbet imorse – och då hade jag cykelhjälm. Hur gör krypen? Och hur kul kan det vara att dränkas i ett mänskligt öga?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Ibland är det en fröjd att läsa Husis

september 8, 2007

Idag, t.ex.

  • Förstasidesnyhet: Naze Aghais utvisning är bordlagd i väntan på förvaltningsdomstolens besvärsutredning.
  • Kultursidorna: Intressant artikel om filmfestivalen i Venedig, och om hur filmerna idag har fått överta en del av massmediernas funktion – att rapportera om vad som händer omkring oss, exempelvis på olika oroshärdar. Paul Haggis, amerikansk regissör (aktuell i Venedig med I Elahdalen):

I amerikanska medier publiceras bara de krigsnyheter som Pentagon vill se i tryck. Då måste det vara vår och andra konstnärers uppgift att ställa frågor och så  tvivel.

 Ännu en punkt att sätta upp på listan äver varför kulturen behövs, varför den är så viktig, varför den har ett värde som inte i första hand mäts i pengar. Jag kan för övrigt inte låta bli att dra en liten privat parallell till boken jag läste ut för tio minuter sedan – Karin Alfredssons 80 grader från Varmvattnet.

  • Veckoslutsmagasinet Volt: Singeltema med hejdlöst roliga, hjärtskärande och vansinniga citat ur verkligheten. Lite som Tjuvlyssnat, fast på finlandssvenska.

[…]
”Bli ihop med Jenny då.”
”Det sku va helt perfekt, hon vill det och jag vill det, men jag måste vänta tills jag blir kär i henne.”

”Oh shit, hör på det här messet: ‘Tänker du undvika mig i dag igen?’ Vad fan ska jag svara!?”
”Ingenting, månne hon inte märker.”

Kan vi inte få det här som ett återkommande inslag i Volt i höst, snälla redaktionen?

h1

Magdalenasystrarna

maj 19, 2007

Igår kväll tänkte jag att det är ju ändå fredag kväll, och dammsuga kan man göra imorgon också – nu ska det tittas film. Bytte alltså stol vid datorn och satte mig tillrätta framför Magdalenasystrarna. Jag fick låna den av en kompis förra veckan, hon hävdade att den var väldigt bra och inte alls för eländig. Eftersom jag sedan tidigare kände till att filmen handlar om någon form av tvätteri maskerat till uppfostringsanstalt för ”vanartiga” flickor har jag varit aningen ambivalent i min inställning. Ja, jag vill se den, men inte när som helst, det här kan i värsta fall bli rena frosseriet i elände.

Tack och lov blev det inte det, trots att det säkert skulle ha gått att frossa ganska rejält. Visst är det upprörande att unga kvinnor spärras in hos nunnor med grymma metoder, i synnerhet när denna inspärrning sanktioneras av kvinnornas familjer, och när de ”brott” kvinnorna har begått består av att de fött barn utan att vara gifta, pratat med pojkar över skolgårdens stängsel eller blivit våldtagna. Förfarandet kring inspärrandet av flickorna ger uttryck för en omgivning med djuot rotad skräck för den kvinnliga sexualiteten, för att få familjens anseende befläckat och för den katolska kyrkan.

Jag får lite fånglägervibbar av filmen, och kan inte låta bli att associera till de koncentrationsläger jag så nyligen läst om. Sitter och begrundar nunnorna som iklär sig rollen av fångvaktare. Som en studie i hur religion kan missbrukas i syfte att få makt över människor är filmen väldigt talande. Och ändå är den inte lika djupt upprörande som exempelvis Jesus Camp. Jag tror att det handlar om att flickorna som spärrats in hos nunnorna inte är en helt igenom lättstyrd och mild fårflock. Det sjuder av uppror hos en del, även om det inte är lika tydligt genom hela filmen, och upproret tar sig ibland också konkreta uttryck. Flickorna är inte beredda att godta nunnornas version av saker och ting, åtminstone inte utan vidare. En del bryts ner och går under, men alla gör det inte, och det är väl därför det här inte blir så nattsvart eländigt som det hade kunnat bli.

Välgjord är filmen också, inte bara för att den undviker att falla i eländes-fällan. Jag gillar att se filmer där man märker att filmmakarna har satsat på de små detaljerna – bara en sådan sak som att man ser tidens gång genom de små moderniseringar som görs, genom frisyrer som växer ut igen och genom tygmönster som förändras i takt med modet. Kort sagt: sevärt och tänkvärt. Maktmissbruk följer samma mönster oavsett om det är nunnor eller SS-soldater som utövar makten.

h1

Trött, trött, trött

maj 5, 2007

Igår kväll satt jag och var mycket nära att somna till Det sjunde inseglet, trots att klockan bara var omkring midnatt. Och på väg från jobbet till körövningen höll jag först på att börja gråta för att skomakaren hade stängt, och sedan på att börja skrika åt folk som gick i vägen för mig. Lågt blodsocker i kombination med trötthet är minsann inte att leka med. Don’t push it, det kan hända att jag bits.

Bergmans mest kända film var intressant, men jag var nog för sömnig för att riktigt kunna ta den till mig.  Jag har sett första halvan av filmen för flera år sedan, och kände delvis igen det jag nu såg, även om jag inte mindes den som så här pass rolig. Rolig är kanske inte rätt ord, men bitvis är den så rappkäftat underhållande. Mycket är det ju riddarens väpnare som står för det rappkäftade, bland annat i uttrycket ”ond, bråd död och moraliska magknip”.

Annars jobbar jag om dagarna, därav tröttheten. Upp strax efter sju, och sedan iväg till en fortfarande ny arbetsplats med miljoner nya rutiner. Det går bra att vara där, jag trivs riktigt bra, men när jag kommer hem efteråt är jag helt färdig och orkar inte göra något som ens kommer i närheten av att vara konstruktivt. Matlagning känns ofta oroväckande motståndsväckande, så jag rotar i frysen efter tidigare kreationer. Det har slagit mig hur skönt det är att J flyttade ut för en vecka sedan, i den meningen att jag nu bor ensam. I min trötta slapphet efter jobbet kan jag alltså låta saker ligga där de fallit utan att besväras av petitesser som hänsyn och dåligt samvete. Jag tror egentligen att det handlar om mer än bara ren lathet och trötthet, mer än det att jag inte orkar plocka upp efter mig. Det handlar nog också om att det kan vara så befriande skönt att få leva i kaos utan dåligt samvete. Jag tror att det har en valiumliknande effekt.

h1

filmmånad

april 15, 2007

April har hittills varit filmtittandets månad. Inledde filmskådandet under påskhelgen, när jag avverkade tre filmer:

Känd från tv – en besvikelse. Det är ju för sjutton Fredrik Lindström, kan han inte bättre än så här? I och för sig borde jag kanske ha anat det här, jag var ju inte alls förtjust i Vad gör alla superokända människor hela dagarna? heller. Kanske borde jag hålla mig till de tv-program och de böcker han åstadkommit inom det språkliga området, och lämna fiktionen därhän, för den faller mig uppenbarligen inte i smaken.

Nunnan – väldigt intressant dokumentär. Jag tycker att Maud Nycander lyckades porträttera både Marta och hennes familj. Fascinerande om den unga nunnan, och faktiskt lika fascinerande om hennes familj.

Krama mig! – svensk film i genren ”det är så jobbigt att vara ung i en småstad”. Storyn var inte direkt originell, men rätt fint berättad. Viss igenkänningspotential, men inte tillräckligt mycket för att jag ska hylla filmen. Plus dock för huvudpersonen Minnas attityd, och för kompisens bitskt roliga kommentarer.

Även denna helg har gått i filmens tecken. Igår såg jag Sex, hopp och kärlek, som överraskade mig positivt. Titeln lät lite suspekt, och jag måste väl också erkänna att Ing-Marie Carlsson fick mig att bli ännu mer skeptisk. Jag tror att det är hennes medverkan i Tre kronor som får mig att bli lite tveksam till de filmer där hon medverkar. Tämligen grundlöst egentligen, för i Änglagård med uppföljare gör hon ju en riktigt bra insats. Sex, hopp och kärlek är hur som helst både intressant och tankeväckande. Mycket om vår längtan efter kärlek och bekräftelse. Jag vet inte vad regissören har haft för målsättning med filmen, men jag tolkar den i alla fall som en berättelse om hur jakten på kärleken har tagit religionens plats i det sekulariserade samhället.

Och så, kvällens film: holländska Twin Sisters. Även denna gång var jag lite skeptisk, filmtipset förutspådde inte mer än en trea i betyg. Jag tittade ändå, och blev genast fast. Mycket engagerande om två tyska tvillingflickor som skiljs åt under barndomen. Den ena växer upp i ett välbärgat hem i Holland, den andra i ett fattigt bondehem i Tyskland. Filmen kommer sedan att handla om andra världskrigets fasor, och hur kriget åsamkar dem liknande förluster, samtidigt som det skapar en avgrund mellan dem. Bland det mest intressanta är den åldrade Annas inpass i slutet av filmen – Det kunde ha varit jag som hamnade i Holland, och du i Tyskland, vi hade kunnat byta plats, och kanske hade du gjort samma val som mig. Vid sidan om berättelsen om Anna och Lotte, deras återföreningar och försök till återföreningar, tycker jag också att filmen lyfter fram hur människorna i grunden är likadana, hur alla ideologier, uppfattningar om raser och nationell tillhörighet är ett utanpåverk som får orimligt stor betydelse.

h1

ankskådning i salongen

mars 17, 2007

Jag ska sova nu, egentligen, ska bara dricka upp kvällschokladen först. Har sett vad som troligen är mitt livs första mexikanska film, Amores Perros. Intressant och välgjord, gillar filmer där olika historier har en massa stora och små beröringspunkter med varandra. Före filmskådandet hann jag med både körövning (inkluderande läskig premiär för solosång i mikrofon) och FN-inspektörenÅbo Svenska Teater. ÅST var ankdammarnas ankdamm, fast inte på det där österbottniska släktträffsviset, utan mera med en air av kändisskådande. Såg ett bekant ansikte från en blogg jag har läst stundvis (Åbos finlandssvenska kretsar är tillräckligt små för att man ska kunna vara säker på att springa på fellow bloggare förr eller senare), två före detta kurskamrater samt en klasskompis från gymnasiet var i personalen, och hela raden framför oss upptogs av vad som verkade vara SFP:s åboavdelning, komplett med minst två av tre riksdagskandidater. Naturligtvis utbröt det viss munterhet i den här raden när det visar sig att i publiken närvarande Stefan Wallin nämns i en replik på scen. Och tja, ÅST:s salong var lika tjusig som alltid, men nog har jag sett bättre och mer engagerande teater i mina dagar.

h1

Jesus Camp får mig att rysa

mars 7, 2007

Jag sitter med en obehaglig känsla i kroppen efter att ha sett dokumentären Jesus Camp. Ändå var det faktiskt inte fullt så hemskt som jag föreställt mig – men tillräckligt hemskt för att jag ska ha svårt att skaka obehaget av mig.

Dokumentären handlar främst om ett veckolångt sommarläger för barn, där barnen undervisas enligt indoktrinerande metoder. Filmarna följer i synnerhet tre barn mellan nio och tolv år, och man får också följa med delar av barnens vardagsliv, bland annat med evangelisering på gatan och skolundervisning i hemmet. Och ja, det är läskigt. Dels för att man lägger in en dimension som jag inte är så van att konfronteras med, den att USA har Gud på just sin sida, att indoktrinerandet av barn närmast är ett vapen i kriget mot den muslimska världen. Dels därför att jag känner igen drag av den här undervisningen, jag har upplevt besläktade saker, och det får mig att må illa.

Redan i början av filmen får vi se en bönekonferens för barn. Kameran zoomar in en mamma som sitter tillsammans med två små barn. Mötesledaren Becky uppmanar den som tror att Gud kan göra vad som helst att räcka upp handen. Modern tar tag i barnens händer och höjer dem. Jag mår illa. Den där detaljen följer mig genom resten av filmen, och blir ett slags ledmotiv. I den där korta sekvensen ryms mycket av det som under resten av filmen gör mig upprörd.

Sedan fortsätter det i samma stil. Jag skulle vilja kalla det man får se i filmen hjärntvätt. Det är ledande frågor på ledande frågor, och barnen har egentligen aldrig ett val. De skräms till att bekänna en tro många av dem knappast kan vara mogna att förstå. Under sommarlägret får vi se ett möte där Becky talar inför barnen, där hon skuldbelägger dem, där hon får dem att gråtande bekänna sina synder.Väldigt mycket handlar om att hinna indoktrinera barnen medan de är i en formbar ålder, innan de hinner ta till sig att världen eventuellt inte är enbart svart och vit. Det handlar om att ta över deras hjärnor, att utöva makt. Ofta får vi höra barnen bekänna sin tro, eller uttala sig om tron, och i de allra flesta fall låter det de säger som en utantilläxa. En tolvårig pojke berättar att han blev frälst vid fem års ålder, och att han före sin frälsning upplevde att något saknades i hans liv. En nioårig flicka förklarar att Gud inte finns i alla kyrkor, att vissa kyrkor är döda kyrkor. De döda kyrkorna kännetecknas enligt henne av att besökarna är mycket stillsamma, att de inte står upp, hoppar och skriker ut sitt halleluja.

Jag tycker så fruktansvärt synd om barnen i filmen, precis som jag känner med alla individer som drabbas av liknande manipulativ undervisning. Ändå blir det ännu värre i det här fallet, eftersom det handlar om barn. Barn som aldrig getts chansen att se en annan verklighet, barn som saknar verktyg att kunna bedöma den undervisning de ges. Barn som skräms till lydnad.

h1

reklamhumor

mars 4, 2007

Dokumentärfilmen Jesus Camp som svt visade igår kväll tycks vara ett hett bloggämnne just nu. Jag vill verkligen se den här filmen, även om jag redan nu har en föraning om vad jag kommer att tycka om den. Anlitade en torrent-sökmotor, och deras annonser blev plötsligt mer humoristiska än vad de var tänkta att vara: Looking for Jesus? Find Jesus and more at Lycos Search. No clutter, just answers. Lycos – Go Get It!

Jag gillar speciellt den här no clutter, just answers-biten… 🙂 Till min stora glädje håller filmen dessutom sakta men säkert på att ta sig in i min dator, så räkna med att jag bidrar till åsiktsstormen inom några dagar.