Archive for the ‘Helsingforsliv’ Category

h1

Med jord under naglarna och Centralparken i mitt hjärta

juni 8, 2012

Tror inte att det finns något vackrare än Centralparken i kvällsljus just nu. Inte ens havet kan vara mera magnifikt. Jag kan ha världens finaste väg till den odlingslott jag är delbrukare i, och jag cyklar hem i ett rus av konvaljdoft, syrenblom och röda knottbett.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Annonser
h1

En glimt vinter, en glimt sommar

januari 12, 2012

Fyra dagar var det vinter och det kändes som om jag hade förflyttats till en annan stad än vanliga Helsingfors med blanksvarta gator och små sjöar regnvatten. I jämförelse är Helsingfors i snötäcke och minusgrader nästan magiskt vackert även om spårvagnarna hade en tendens att köra fast i snön.

Sedan kom regnet tillbaka, och om det finns ett ljud jag mår illa av just nu är det ljudet av vatten som droppar metalliskt mot balkongen. Till och med öronen tyckte att snön var vackrare, och framför allt att omvärlden blev tystare.

Jag yogar under instruktion första gången på väldigt länge. Så fort jag öppnar dörren från trapphuset slår doften emot mig och får det att kännas som sommar trots mörkret utanför och hjärnan hittar soundtracket till sommaren som gick. Efteråt känns det konstigt att allt är mörkt och regnigt kallt utanför och att jag inte ska ta spårvagnen hem. Får nästan lust att vinka till sommarens hemkvarter när bussen passerar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Om en vecka är jag inte kvar

augusti 21, 2011

Sensommarkvällen balanserar på gränsen mellan svalt och ljummet och kvällsljuset ligger mjukt över centrum. Jag sätter mig på spårvagnen hem, iPoden spelar soundtracket till Goodbye Lenin!, och jag vet inte om det bara är för att musiken är så fin som jag tänker att jag kommer att sakna dem, alla de här människorna i en ganska välfylld tians spårvagn den här kvällen. Jag känner inte igen en enda av dem, även om det är möjligt att jag har suttit i tians spårvagn tillsammans med någon av dem förut.

Men jag kommer att sakna dem, precis som jag kommer att sakna det lite dova ljudet från spårvagnshjulen som möter skenorna och arkitekturen i centrum som framträder på ett nytt sätt en söndagskväll när trängseln på gatorna minskat och man har gott om tid att se sig om.
Och kanske bara för att nedräkningen har börjat, för att jag har en knapp vecka kvar att andas den här sommarens Helsingforsluft så får jag för mig att jag kanske till och med kommer att sakna det ständiga bakgrundsljudet av trafik i rörelse längs Mannerheimvägen, den där andningen av bussar, bilar och spårvagnar som bryts upp av enstaka motorcyklar och utryckningsfordon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

Annat än solsken

augusti 15, 2011

Simstadion en gråmulen måndagskväll. Stillheten i duschrummet efteråt, den behagliga tröttheten i kroppen. Hud som doftar klor och ett lojt sinne.

Att simma blir bäst när omgivningarna är annat än klarblå himmel och sol som strålar ovanifrån. Den relativa frånvaron av trängsel en mulen kväll på simstadion – eller lördagsnattens ljuva ensamma nattbad i kallt havsvatten och månsken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Helsingforsvandringar

juli 14, 2011

Fick tillfälle att gå in och se mig omkring i Helsingfors domkyrka idag. Det var onekligen lite av en besvikelse. Så pampig som den är på utsidan hade jag väntat mig något mindre blekt och asketiskt på insidan. Ska jag vara riktigt ärlig tyckte jag att den var tråkig. Jag har förstås svårt att låta bli att jämföra den med Åbo domkyrka som var en del av min vardag i flera år, och som är oändligt mycket intressantare att titta på från insidan.

Hör kommer alltså ett litet Helsingforstips: Titta gärna på Domkyrkan från utsidan, men råkar kyrkan vara reserverad för förrättningar eller liknande behöver i inte sörja över missad interiör. Gå till Nationalbiblioteket på andra sidan gatan istället. Dit gick jag nämligen också idag, och det var det pampigaste jag har sett på länge. Både boksamlingarna och arkitekturen.

(Sedan gick jag bort mig i trakterna kring Rödbergen och Eira, men konstaterade att det var en ganska bra sommarkväll att gå bort sig i. Vackert väder, vackra omgivningar och en känsla av att jag nog kommer att hitta rätt till slut. Det gjorde jag också, efter att ha gått många långa omvägar. Kvällspromenad, kallas det av en del.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Övergångar och fil på fel ställen

juli 11, 2011

Jag lämnade en vecka i Österbotten bakom mig och satte mig lite motvilligt på tåget söderut igår kväll. Farväl till nätter när man sover med fönstret öppet, farväl till de riktigt ljusa nätterna och farväl till ljuvliga kvällsdopp när allt är stilla och himmel och hav tycks flyta ihop med holmar som svävar däremellan.
Pratar om det med en kollega på väg på lunch idag. De här omställningarna som får en ur balans, detta att man borde hålla sig på samma ställe tre månader åt gången och inte hatta fram och tillbaka.

Nu väntar jag på att sommar-Helsingfors ska charma mig igen. Hittills har återgången till storstadsvardag inte varit alldeles strålande. Yoghurten jag skulle ha ätit till frukost hade genomgått en otrevlig förvandling, och den filburk jag köpte på väg till jobbet och sedan slängde ner i en kasse med blandat innehåll visade sig få ödesdigra följder. Frågan är om jag någonsin kommer att vilja äta Valios bär-råg-fil igen efter att ha tvättat bort den från cykelhjälm, tygkasse och biblioteksböcker. I morse hade det varit bra att vara skärpt nog för att komma ihåg att just filburkar med sina opålitliga lock inte ska resa tillsammans med biblioteksböcker. Nu kommer Esbos bibliotek att föräras ett splitternytt exemplar av The Walking Dead 1: Days Gone Bye istället.

Men: Lite tar den sig, dagen. Cyklar hem min cykel från järnvägsstationen ikväll och får se nya stränder av staden, de som jag bara anat genom spårvagnsfönstren tidigare. Kroppen gillar det här nygamla rörelsesättet, och själen gillar tanken på kommande utflykter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Att inte vända sig bort

juni 14, 2011

I dag avslutade jag arbetsdagen genom att träffa en kvinna som jobbar för de mänskliga rättigheterna bland de kastlösa i Nepal. På väg tillbaka till redaktionen tänkte jag att mitt eget liv kändes så futtigt i jämförelse. Som om jag borde göra någonting.

Sedan tog jag en spårvagn hem, trängdes med andra människor och lyssnade på musik. Tills jag plockar ut hörlurarna ur öronen eftersom det pågår något längre fram i spårvagnen. En medelålders man har höjt rösten och talar högt och ljudligt om för alla i närheten vad han tycker om de somaliska kvinnor som sitter i närheten. Hur de har kommit hit för att stjäla av honom och hans fyra barn, och av oss allihop. Hur det redan finns hundratals här som skolas till terrorister. Hur de stjäl av oss varje gång de tar ut pengar i bankomaten.
Jag skäms och blir arg om vartannat, och letar mig fram till det ökande tumultet, för två andra män i närheten börjar också höja rösten, och säga åt den första att han ska hålla käft. Jag lutar mig fram mot en av kvinnorna och ber henne att inte tro att vi alla är sådär. För det är där det börjar – bara de inte tror att vi alla står här och håller med honom i tysthet. Bara inte. Och sedan, när han har åsikter om att jag pratar med dem vänder jag mig mot honom. Jag har inte alla ord till den här sortens samtal, i den här sortens sinnestillstånd. Inte på finska. Jag står där och önskar förtvivlat att jag visste hur man säger hets mot folkgrupp på finska när jag ska gå i försvar för att han börjar vifta med yttrandefrihetskortet.

Han gick förmodligen av spårvagnen med lika otäcka åsikter som när han gick på den, även om jag upplyste honom om att jag skämdes, och sa till honom att det inte pågår några stölder här.
Jag gick av arg och darrig av upphetsningen, men någonstans också lite glad över de andra som höjt rösten och protesterat. Över att jag var med i en folkmassa där alla inte försökte tiga ihjäl honom. Jag tror att vi har tigit alldeles tillräckligt.

Vi räddade inte världen idag, men vi tog ett steg bort från det värsta. Kanske med inspirationen från det tidigare mötet som påminde mig om att vi kan göra skillnad. Kanske också med inspiration från Tubbs, som har varit min idol sedan jag läste den här texten. (Läs den om ni förstår finska. Och tack Tubbs, för ryggraden och för inspirationen!)

Jag ger utmaningen vidare, till alla som möter den här sortens beteende och åsikter. Lite speciellt till mina landsmän, med tanke på att Sannfinländarna gör sitt bästa för att göra rasismen rumsren. Här ett uttryck som man tydligen behöver ha tillgängligt när man rör sig bland folk i det här landet: Kiihotus kansanryhmää vastaan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,