Tror inte att det finns något vackrare än Centralparken i kvällsljus just nu. Inte ens havet kan vara mera magnifikt. Jag kan ha världens finaste väg till den odlingslott jag är delbrukare i, och jag cyklar hem i ett rus av konvaljdoft, syrenblom och röda knottbett.
Läs även andra bloggares åsikter om sommarkvällar, odling
Fyra dagar var det vinter och det kändes som om jag hade förflyttats till en annan stad än vanliga Helsingfors med blanksvarta gator och små sjöar regnvatten. I jämförelse är Helsingfors i snötäcke och minusgrader nästan magiskt vackert även om spårvagnarna hade en tendens att köra fast i snön.
Sedan kom regnet tillbaka, och om det finns ett ljud jag mår illa av just nu är det ljudet av vatten som droppar metalliskt mot balkongen. Till och med öronen tyckte att snön var vackrare, och framför allt att omvärlden blev tystare.
Jag yogar under instruktion första gången på väldigt länge. Så fort jag öppnar dörren från trapphuset slår doften emot mig och får det att kännas som sommar trots mörkret utanför och hjärnan hittar soundtracket till sommaren som gick. Efteråt känns det konstigt att allt är mörkt och regnigt kallt utanför och att jag inte ska ta spårvagnen hem. Får nästan lust att vinka till sommarens hemkvarter när bussen passerar dem.
Läs även andra bloggares åsikter om Helsingfors, vinter, snö, regn, mörker, doftminnen, sommarminnen, spårvagnar
Sensommarkvällen balanserar på gränsen mellan svalt och ljummet och kvällsljuset ligger mjukt över centrum. Jag sätter mig på spårvagnen hem, iPoden spelar soundtracket till Goodbye Lenin!, och jag vet inte om det bara är för att musiken är så fin som jag tänker att jag kommer att sakna dem, alla de här människorna i en ganska välfylld tians spårvagn den här kvällen. Jag känner inte igen en enda av dem, även om det är möjligt att jag har suttit i tians spårvagn tillsammans med någon av dem förut.
Men jag kommer att sakna dem, precis som jag kommer att sakna det lite dova ljudet från spårvagnshjulen som möter skenorna och arkitekturen i centrum som framträder på ett nytt sätt en söndagskväll när trängseln på gatorna minskat och man har gott om tid att se sig om.
Och kanske bara för att nedräkningen har börjat, för att jag har en knapp vecka kvar att andas den här sommarens Helsingforsluft så får jag för mig att jag kanske till och med kommer att sakna det ständiga bakgrundsljudet av trafik i rörelse längs Mannerheimvägen, den där andningen av bussar, bilar och spårvagnar som bryts upp av enstaka motorcyklar och utryckningsfordon.
Läs även andra bloggares åsikter om Helsingfors, sommarkväll, vemod, spårvagnar, Mannerheimvägen, Yann Tiersen
Simstadion en gråmulen måndagskväll. Stillheten i duschrummet efteråt, den behagliga tröttheten i kroppen. Hud som doftar klor och ett lojt sinne.
Att simma blir bäst när omgivningarna är annat än klarblå himmel och sol som strålar ovanifrån. Den relativa frånvaron av trängsel en mulen kväll på simstadion – eller lördagsnattens ljuva ensamma nattbad i kallt havsvatten och månsken.
Läs även andra bloggares åsikter om simning, Simstadion, träning, väderlek, nattbad
Fick tillfälle att gå in och se mig omkring i Helsingfors domkyrka idag. Det var onekligen lite av en besvikelse. Så pampig som den är på utsidan hade jag väntat mig något mindre blekt och asketiskt på insidan. Ska jag vara riktigt ärlig tyckte jag att den var tråkig. Jag har förstås svårt att låta bli att jämföra den med Åbo domkyrka som var en del av min vardag i flera år, och som är oändligt mycket intressantare att titta på från insidan.
Hör kommer alltså ett litet Helsingforstips: Titta gärna på Domkyrkan från utsidan, men råkar kyrkan vara reserverad för förrättningar eller liknande behöver i inte sörja över missad interiör. Gå till Nationalbiblioteket på andra sidan gatan istället. Dit gick jag nämligen också idag, och det var det pampigaste jag har sett på länge. Både boksamlingarna och arkitekturen.
(Sedan gick jag bort mig i trakterna kring Rödbergen och Eira, men konstaterade att det var en ganska bra sommarkväll att gå bort sig i. Vackert väder, vackra omgivningar och en känsla av att jag nog kommer att hitta rätt till slut. Det gjorde jag också, efter att ha gått många långa omvägar. Kvällspromenad, kallas det av en del.)
Läs även andra bloggares åsikter om Helsingfors, kyrkor, bibliotek, Eira, Rödbergen
Jag lämnade en vecka i Österbotten bakom mig och satte mig lite motvilligt på tåget söderut igår kväll. Farväl till nätter när man sover med fönstret öppet, farväl till de riktigt ljusa nätterna och farväl till ljuvliga kvällsdopp när allt är stilla och himmel och hav tycks flyta ihop med holmar som svävar däremellan.
Pratar om det med en kollega på väg på lunch idag. De här omställningarna som får en ur balans, detta att man borde hålla sig på samma ställe tre månader åt gången och inte hatta fram och tillbaka.
Nu väntar jag på att sommar-Helsingfors ska charma mig igen. Hittills har återgången till storstadsvardag inte varit alldeles strålande. Yoghurten jag skulle ha ätit till frukost hade genomgått en otrevlig förvandling, och den filburk jag köpte på väg till jobbet och sedan slängde ner i en kasse med blandat innehåll visade sig få ödesdigra följder. Frågan är om jag någonsin kommer att vilja äta Valios bär-råg-fil igen efter att ha tvättat bort den från cykelhjälm, tygkasse och biblioteksböcker. I morse hade det varit bra att vara skärpt nog för att komma ihåg att just filburkar med sina opålitliga lock inte ska resa tillsammans med biblioteksböcker. Nu kommer Esbos bibliotek att föräras ett splitternytt exemplar av The Walking Dead 1: Days Gone Bye istället.
Men: Lite tar den sig, dagen. Cyklar hem min cykel från järnvägsstationen ikväll och får se nya stränder av staden, de som jag bara anat genom spårvagnsfönstren tidigare. Kroppen gillar det här nygamla rörelsesättet, och själen gillar tanken på kommande utflykter.
Läs även andra bloggares åsikter om omställning, måndag, fil, sommar, Helsingfors
I dag avslutade jag arbetsdagen genom att träffa en kvinna som jobbar för de mänskliga rättigheterna bland de kastlösa i Nepal. På väg tillbaka till redaktionen tänkte jag att mitt eget liv kändes så futtigt i jämförelse. Som om jag borde göra någonting.
Sedan tog jag en spårvagn hem, trängdes med andra människor och lyssnade på musik. Tills jag plockar ut hörlurarna ur öronen eftersom det pågår något längre fram i spårvagnen. En medelålders man har höjt rösten och talar högt och ljudligt om för alla i närheten vad han tycker om de somaliska kvinnor som sitter i närheten. Hur de har kommit hit för att stjäla av honom och hans fyra barn, och av oss allihop. Hur det redan finns hundratals här som skolas till terrorister. Hur de stjäl av oss varje gång de tar ut pengar i bankomaten.
Jag skäms och blir arg om vartannat, och letar mig fram till det ökande tumultet, för två andra män i närheten börjar också höja rösten, och säga åt den första att han ska hålla käft. Jag lutar mig fram mot en av kvinnorna och ber henne att inte tro att vi alla är sådär. För det är där det börjar – bara de inte tror att vi alla står här och håller med honom i tysthet. Bara inte. Och sedan, när han har åsikter om att jag pratar med dem vänder jag mig mot honom. Jag har inte alla ord till den här sortens samtal, i den här sortens sinnestillstånd. Inte på finska. Jag står där och önskar förtvivlat att jag visste hur man säger hets mot folkgrupp på finska när jag ska gå i försvar för att han börjar vifta med yttrandefrihetskortet.
Han gick förmodligen av spårvagnen med lika otäcka åsikter som när han gick på den, även om jag upplyste honom om att jag skämdes, och sa till honom att det inte pågår några stölder här.
Jag gick av arg och darrig av upphetsningen, men någonstans också lite glad över de andra som höjt rösten och protesterat. Över att jag var med i en folkmassa där alla inte försökte tiga ihjäl honom. Jag tror att vi har tigit alldeles tillräckligt.
Vi räddade inte världen idag, men vi tog ett steg bort från det värsta. Kanske med inspirationen från det tidigare mötet som påminde mig om att vi kan göra skillnad. Kanske också med inspiration från Tubbs, som har varit min idol sedan jag läste den här texten. (Läs den om ni förstår finska. Och tack Tubbs, för ryggraden och för inspirationen!)
Jag ger utmaningen vidare, till alla som möter den här sortens beteende och åsikter. Lite speciellt till mina landsmän, med tanke på att Sannfinländarna gör sitt bästa för att göra rasismen rumsren. Här ett uttryck som man tydligen behöver ha tillgängligt när man rör sig bland folk i det här landet: Kiihotus kansanryhmää vastaan.
Läs även andra bloggares åsikter om rasism, hets mot folkgrupp, motstånd, civilkurage
Så fortsätter värmen, och jag firar lördag genom att stiga upp i vanlig tid och gå på loppisrunda i trevligt sällskap. Efteråt infaller sig ett ögonblick när man känner fiktionens närvaro, det där obeskrivliga som egentligen bara kan upplevas och inte förstås.
Vårt lilla sällskap vandrar iväg, K med en antik och nyfyndad kappsäck, N med en solhatt av gigantiska mått. Där kommer vi vandrande in på en cafégård och det känns plötsligt som om det här inte är på riktigt, utan som vore vi ett klipp ur en film, eller en grupp skådespelare som äntrar scenen.
Fiktivt eller inte – värmen är i alla fall på riktigt. Mestadels känner jag att jag skulle kunna vänja mig rätt bra, i alla fall dagar som den här när vindarna fläktar. Det där solröda på armar och i ansikte är tyvärr också på riktigt, fast jag tidigare i dag trodde att jag inte bränt mig alls.
Läs även andra bloggares åsikter om värme, sommar, solbränna, fiktion
Det har varit trångt på spårvagnarna den här veckans morgnar, och trångt lär det väl förbli tills semestrarna kommer igång kring midsommar och sommartidtabellerna börjar kännas motiverade på riktigt. Trots att jag har fått stå och trängas varje morgon på väg till jobbet har jag ändå framhärdat i mitt tidningsläsande, eftersom jag är för morgontrött och oorganiserad för att hinna läsa tidningen hemma vid frukostbordet.
I morse läste jag om väntande algblomningar och hann få lite hemlängtan efter hav där man simmar glatt och obekymrat hela sommaren utan skymten av blågröna alger.
Det är så mycket som finns i den här staden. Havet finns också, nära på många ställen. Ändå stressar det mig lite att havsbaden inte går att genomföra lika smidigt från nuvarande bostad, och att det dessutom inte är lång tid kvar innan algerna väntas slå ut i blom igen.
Sedan ser jag mig omkring på trängseln omkring mig, och tänker att just den här morgonen gör åtminstone alla de här människorna en liten insats mot framtida algblomningar genom att trängas i kollektivtrafiken.
Läs även andra bloggares åsikter om spårvagnar, kollektivtrafik, algblomning, Östersjön, trängsel
Jag hör tornsvalorna utanför mitt öppna fönster, och det är faktiskt mycket mer än jag vågat hoppas på. Det där ljudet som är så mycket sommar – tänk att det finns här också.
En av alla de saker som fascinerar mig med den här staden är all natur som finns här. inte bara de planerade grönområdena (som helst får vara ganska vildvuxna för att riktigt falla mig i smaken), utan allt det här som lever mitt bland människomängderna och trafiken. Igelkotten som jag mötte en natt i Åggelby. Berguvarna som föder upp ungar på Forums tak, och citykaninerna som enligt vissa rykten siktats till och med på lokaltågen. (Det där sistnämnda tror jag inte på även om jag annars köper citykaninernas existens utan att ha sett dem). Näktergalarna som kom till sist och som tillsammans med koltrastarna förgyller kvällspromenader i parkerna.
Jag är medveten om att jag är ganska mycket lantis i stan, i en stad som med internationella mått mätt dessutom är ganska liten. Men det här att se saker med nya och ovana ögon, det är ett tillstånd som inte är evigt. Det finns redan så mycket i den här helsingforstillvaron som helt obemärkt har blivit vardagsmat. Man orkar inte förundras (eller för den delen förfäras) hela tiden. Kanske just därför har jag nu skapat en egen kategori för mina Helsingfors-relaterade bloggtexter. För min egen del, när jag nostalgiskt ska blicka tillbaka, men också för folk som hittar in via google och har intresse av hur man kan uppfatta Helsingfors.
Läs även andra bloggares åsikter om stadsliv, natur, tornseglare, citykaniner, berguvar, Helsingfors, storstadssommar
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin Helsingforsliv.
 | Furienna om Nygammal upptäckt: |
 | Maria om Just nu |
| Furienna om Men så gör något! |
 | lottabrinck om Förra veckans in & ut |
 | Anders Björkelid om Bokgodis |
Bloggar som länkar hit
Ikas ord 2.0 