Litterära mellandagsbryderier

Ni vet hur vissa bokmalar brukar blogga om att de alltid packar fler böcker än de rimligtvis kan hinna läsa, i överdriven rädsla för att stå helt utan läsning innan man åter är hemma hos sina bokhyllor?
Något för mig att ta efter till nästa jul.
Den tjugotredje packade jag med mig julklappar och mat och värmebyxor och vem vet allt, däribland även en återhållsam liten bokpackning bestående av två romaner, en ljudbok i iPoden och två grafiska romaner.

Tanken var att jag skulle läsa ut det som återstod av Naomi Noviks Hans majestäts drake ganska omgående, och sedan läsa Sigrid Combüchens Spill – en damroman som jag hade på tvåveckorslån från bibliotekets nyhetshylla. Vid sidan av skulle jag läsa den redan påbörjade De förlorade sidornas bok av Ola Skogäng, och sedan Shaun Tans Ankomsten (en fascinerande berättelse helt utan skrivna ord).

Vi kan säga att den här läsplaneringen gick åt skogen. Det första som hände var att brodern praktiskt talet stal Skogängs serieroman av mig, och ända sedan han satte den i sig har ansatt mig med frågor om när jag tänker låna nästa. (Nu kan jag i min tur fråga: vet någon när Skogängs tredje kan tänkas komma ut?)
Därefter visade det sig ta ända till julannandagskvällen innan jag läst ut Noviks drakroman, vilket jag skyller dels på att mitt intresse föll av när det började handla betydligt mer om luftstridsscener per drake och betydligt mindre om förhållandet mellan draken Temeraire och hans skötare Laurence. (Arméer som slåss – hjälp så tråkigt det blir att läsa om.)
Sedan konsulterade jag bibliotekets kundsidor, och insåg att Spill måste återlämnas den 29, och att det inte är sannolikt att jag kommer att hinna läsa ut den innan dess. Därmed blev den helt obrukbar som mellandagsläsning. Shaun Tans Ankomsten lästes ut i en sittning ikväll, och nu har jag bara lite Skogäng kvar, och så pålitliga Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates som tuffar på i iPoden när jag röjer köket och pysslar med annat ostimulerande.

Men faktum kvarstår: Jag har ingenting att läsaaa. Eller: Jag längtar efter mina bokhyllor och bibliotekshögar hemma i stan, för de innehåller det jag vill läsa. Högarna av olästa böcker i flickrummet känns lite utdaterade, för även om det mesta i dem har tillkommit långt efter den period när Wahlströms var mitt favoritförlag finns det ju en anledning till att de fortfarande dräller runt i mitt gamla flickrum. Ack i-landsproblematik.

Läs även andra bloggares åsikter om mellandagsläsning, abibliofobi, Shaun Tan, Ola Skogäng, i-landsproblem, grafiska romaner, fantasy, drakar

Annons

Knausgård – visa vad du kan!

Tydligen ska jag läsa Knausgårds Min kamp nu, jag liksom många andra. Hittade ett snabbcirkulerande exemplar på biblioteket, och har två veckor på mig att ta till mig den här omtalade första delen.
Samtidigt innebär det att jag måste lägga Jette A Kaarsböls Din nästas hus åt sidan, just som jag började komma in i den på allvar. Blir påmind om bokläsarens i-landsproblem: lite tjockare böcker är så besvärliga eftersom man är bunden vid dem för längre tid. Jag som dessutom var klok nog att ta den med mig i söndags när jag var ute på ett frilansuppdrag med väntetid. fick en dryg halvtimme tid när jag inte kunde göra mycket annat än läsa, och därmed fick jag en bra skjuts in i Kaarsböls berättelse som kanske annars hade fått en lång och utdragen startsträcka.

Böcker, och längden på dem – detta i-landsproblem. Att vela framför bokhögen inför en stundande kort resa – ta en tunnis som jag hinner läsa ut före resan så att jag kan ta en oläst bok med att börja läsa under resan, eller ta en rejäl bok som förhoppningsvis räcker fram till dess att jag gett mig iväg och kommit hem igen?
Jag tycker dessutom inte om skarven mellan två böcker, att ta upp en ny samtidigt som jag lägger ifrån mig den föregående. I synnerhet inte om jag trivdes i den föregående, och nu ska kastas in ett nytt litterärt landskap som skaver av ovana. Låt oss hoppas att Knausgård är så värd det som folk verkar tycka. I så fall kommer jag dessutom att skratta förnöjt när biblioteket måste sträcka sig till att köpa in fler än de två svenska exemplar som finns i nuläget. Med reservationskö på det normalcirkulerande exemplaret blev frestelsen för stor att ta med snabblåne-exemplaret hem.

Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård, Min kamp, Jette A Kaarsböl, Din nästas hus, läsning, litteratur, bibliotek, i-landsproblem

Dagens i-landsproblem V

Eftersom jag efter tre havererade mp3-spelare av samma Creative-modell inte längre ville ha en fjärde utan istället pengarna tillbaka står jag nu i beråd att köpa en iPod.
Och om man ändå ska betala sådär mycket pengar för en mp3-spelare ska den vara i rätt färg, och kan alltså inte köpas från cdon:s rea. Och så vidare – vi kan snabbspola till nuläget, där jag allt mer lutar åt att beställa en från Apple Store, bland annat därför att man då kan gravera in valfritt budskap på baksidan. Det där tilltalar den sida av mig som samlar på både egna och andras ord. Problemet är bara att jag fortfarande inte har hittat den ultimata texten. Beslutet är oåterkalleligt, alltså måste det vara rätt. och jag befarar att när jag väl har gjort beställningen kommer jag naturligtvis inom det närmaste dygnet efteråt att inse vad det egentligen var jag ville ha för text på baksidan av min musikspelare. Så jag letar vidare, efter ett lagom kort citat ur en låt som jag gillar och som har med musik att göra rent textmässigt.

Det är bra synd att jag inte vill ha en illgrön iPod (i så fall skulle jag ändå beställa den ograverad från cdon, eftersom den för tillfället går att få tag på billigt där), för till den har jag redan den ultimata texten: Big bright green pleasure machine.

Jo, jag fattar det vansinniga i att ägna så här mycket tankekraft åt ytan på en musikspelare. Men det är kanske här min frizon finns, den som ska jämna ut det faktum att jag fortfarande använder en mobiltelefon som designades före millennieskiftet. Jag hoppas bara att ryktena om iPodarnas förträfflighet talar åtminstone lite sant.

Läs även andra bloggares åsikter om mp3-spelare, Creative, Apple, iPod, gravering, citat, musik, i-landsproblem

(går)dagens i-landsproblem IV

Igår befann jag mig i bil med brorsan under drygt två timmar av dagen. Jag hade glömt bort att bilen vi skulle använda inte är lika välutrustad som brorsans bil. I klartext: Det fanns ingen USB-port på bilstereon, och jag hade inte kommit ihåg det innan jag lämnade min lägenhet och mina skivhyllor. Alltså var vi utlämnade åt Radio X3m under hela resan. (För att den är på svenska och reklamfri och inte lika pensionärsmässig som Vega.) Jag kan tala om för er att det var ganska bittert. Den första riktigt lyssningsvärda låten spelades när vi nådde södra Närpes. Misär-känslan förstärktes förstås av att jag kvällen före avfärd lyssnat på 1 timme P3 Populär som innehöll tre låtfynd – tidigare nämnda Human med The Killers, Anna Ternheims nya (fast varför måste hon likt alla andra plötsligt låta så discoinfluerad?) och intressant soloprojekt av Jocke Berg. P3 kan ju. Hur kan det vara så svårt, X3m? Va? Hur?? Prata mindre (strunt) och spela bättre musik. Ska det vara så svårt?

Nästa gång tror jag att vi måste lyssna på finsk radio, det hjälps inte. Eller ta en annan bil.

Andra bloggar om: radio, p3, x3m, musik, i-landsproblem

Dagens i-landsproblem III

blogg.se har en längre tid dragits med någon form av spasmer i rss-funktionen. Med jämna mellanrum påstår nämligen Google Readern att jag har 25 olästa inlägg, som bokstavligt talat dykt upp över en natt, i den ena eller den andra blogg-se-bloggen. Till råga på allt är dessa inlägg, som påstås vara dagsfärska och alla tillkomna vid exakt samma klockslag, i själva verket så gamla att jag inte längre är säker på om jag har läst dem tidigare eller inte, och måste alltså åtminstone skumläsa inledningarna till allihop.

Om jag fick bestämma skulle ingen med en hyfsat läsvärd och bevakningsvärd blogg husera på blogg.se. I min lilla värld bloggar vi alla på wordpress.
(Jag kommer att få äta upp det här när wordpress får spatt.)

Andra bloggar om: blogg.se, Google Reader, rss

Nomadlivets baksidor

Jag tyckte ju att livet var kaotiskt på den materiella sidan redan för en vecka sedan när jag hade en del av prylarna i Åbolägenheten, en del i barndomshemmet och ytterligare en del i nerpackat tillstånd i det senare. och det hjälpte inte att jag kom ihåg att jag packat ner just de där jeansen eller den där boken när jag inte kunde komma på var dessa ting var nerpackade och var man således kunde vänta sig att återfinna dem.

Nu: nästa stadium. Ytterligare en del av ägodelarna har förpassats till mitt tillfälliga stadsboende. Första kvällen konstaterade jag att jag trots föresatser glömt att packa ner någon form av duschtvål. Igår återvände jag barndomshemmet för lite lantluft såhär under helgen, och konstaterade att duschtvålen minsann inte finns här heller.

Börjar misstänka att min dyra och underbart rosendoftande weleda-duschtvål har försvunnit i ett svart hål.

Dagens i-landsproblem II

Okej, så jag är en listnörd när det är mycket som ska fixas. Listorna fyller dubbla psykologiska funktioner – dels har deras existens en lugnande effekt på mig eftersom jag vet att jag har punkterna till pappers och inte måste hålla dem i huvudet, dels ger det en mycket njutbar känsla av tillfredsställelse över den egna effektiviteten när man får stryka över en eller flera punkter på listan. (Mitt sinne för organisation framträder bara på mycket avgränsade områden – skivhyllan och den här typen av listor.)

Nu när jag har berättat hur skönt det är att få dra streck över saker som finns på att-göra-listan föärstår ni säkert också hur frustrerande det är att utföra saker som står på listan utan att få dra några streck. ta det här med att återlämna biblioteksböcker. Idag efter jobbet lämnade jag in tredje lasset till universitetsbiblioteket, och tror ni att jag får dra något streck i listan? Nej, just det. För det finns fortfarande ett fjärde lass som ska bäras tillbaka.

Det är ju därför stadsbiblioteket har begränsningar på hur många lån man får ha hemma samtidigt. För att man inte ska behöva cykla så många varv fram och tillbaka när böckerna ska återlämnas.

Andra bloggar om: i-landsproblem, bibliotek, listor

påtvingade dofter

Okej, jag ger mig. Det finns något som är äckligare än parfymerade tvättmedel*. Parfymerade maskindiskmedel. Hur överäckligt som helst. Diskmaskinen på jobbet laddas med dylika, och all disk antar sedan en märkbar, otäck parfymdoft. Hur tänker tillverkarna och produktutvecklarna egentligen? Jag borde bjuda hem dem på cookies som har legat i en på-jobbet-diskad-plastlåda i ett par dygn, så får de se hur trevligt det är att äta cookies med bismak av diskmedelsparfym.

*Per definition är det väl egentligen inte äckligt med parfymerat tvättmedel, det är bara det att de stora tillverkarna dels använder dofter som är grymt obehagliga och att de dels använder dem i sådana mängder att man kan gissa folks tvättmedelsval på ett halvt kvarters avstånd. Jag vill själv bestämma vilka parfymer jag omger mig med, och därmed är alla parfymerade tvättmedel (bortsett från Ecovers milt lavendeldoftsatta) bannlysta i min tvättmaskin.

Andra bloggar om: tvättmedel, diskmedel, dofter

Kontakter jag ogillar

Det finns två kategorier av människor jag inte vill konfronteras med – telefonförsäljare och dörrknackande missionärer (i allmänhet representerande Jehovas vittnen).

I tisdags attackerade de mig samtidigt. Jag satt och åt frukost i lätt morgonbrådska när det ringde på dörren, och utanför stod en man med portfölj och svamlade något om att han deltig i en kurs om vänskap och kärlek till nästan. Samtidigt som han förklarade det här hörde jag min telefon ringa, och förklarade alltså raskt för honom att jag har bråttom, snart ska till jobbet och dessutom måste svara i telefon. Han lovade att komma tillbaka på fredag istället, och ja, det var ju dumt att jag inte tog honom ur villfarelsen att jag skulle vara mer positiv till hans budskap på fredag, men ibland gör man vad som helst för att bli av med dem.

Jag stängde dörren och svarade i telefonen – för att mötas av en ettrig telefonförsäljare som ville ha med mig i en strumpklubb. Jag förklarade min vana trogen att jag av princip aldrig köper något över telefon, och i vanliga fall brukar det fungera. Icke i tisdags (faktiskt inte heller i torsdags när jag på jobbet blev uppringd av extremt påstridig man med åsikter om mitt behov av nytt telefonabonnemang). Hon börjar fråga ut mig om orsakerna därtill, och förklarar sedan obekymrat hur himla bra strumpklubben ändå är, som om hon inte alls hört mina protester.

Där har man för att man inte svär åt dem eller trycker bort samtalet genast. Jag vet att Malinjohanna brukar bli av med de flesta genom att prata svenska med dem, men jag lyckas aldrig ha tillräcklig sinnesnärvaro. Jag är så miljöskadad att jag svarar på finska om jag blir tilltalad på finska, utan att hinna tänka efter om det verkligen är finska jag vill prata just nu.

Jehovarna är ändå, när jag tänker efter, snäppet uthärdligare. Mannen kom tillbaka i fredags morse, jag övervägde att inte öppna dörren, men det funkar ju inte så bra när man från positionen utanför ytterdörren kommer åt att se in genom köksfönstret och där kan betrakta mitt frukostätande. Och minsann, var han inte jehovare trots att han körde en fint om någon obestämd kurs i tisdags.

Hörni fridstörare – jag vill inte behöva ha med er att göra. Jag vill inte bli uppringd av telefonförsäljare som inte respekterar ett nej, inte heller vill jag ha hembesök av människor som vill värva mig till en eller annan religiös sammanslutning. Jag klarar utmärkt väl av att köpa mina strumpor själv, likaså klarar jag utmärkt väl av att ta reda på mer om Bibeln utan hjälp från Jehovas vittnen. Finns det ingen snabb och effektiv metod att bli av med de där ettriga rösterna i telefonen, bortsett från att trycka bort samtalet och känna sig extremt oartig? Har inte Jehovarna något register man kan anmäla sig till, en svart lista för hopplösa fall som trots ideliga hembesök fortfarande envist håller fast vid den lutherska kyrkan?

Andra bloggar om: irritationsmoment, telefonförsäljare, Jehovas vittnen