Rädda julen!

Ni vet de där filmerna där någon oväntad hjälte räddar julen? Där åskådarna ser förskräckta ut och pratar om att ifall det här inte lyckas blir det ingen jul i år?

Jag hade den sortens eftermiddag på jobbet idag. Bevisligen gör de sig bättre på film än i verkliga livet. I verkligheten var det väldigt mycket mera panikartat än det var spännande. Tror jag kan klara mig bra utan fler upplevelser av att upptäcka värsta sortens mer eller mindre oåterkalleliga misstag som man misstänker sig själv vara skyldig till, även om upplevelsen sedan vändes i stor lättnad när det sakta men säkert visade sig att det inte var hos oss felet låg. Nån annan fick sin eftermiddag fördärvad i stället.

Men: Det är ingen som har dött. Och alla prenumeranter får en tidning med rätt innehåll till jul. Och jag fick uppleva det mycket surrealistiska ögonblicket när någon från redaktionen ringer tryckeriet för att mer eller mindre ropa: Stoppa pressarna!”.

Julen är räddad.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, panik, misstag, lättnad

Annons

Om att inte morgonsimma

Tidigare i veckan konstaterade jag och en kollega att ingen av oss hör till gruppen av människor som antingen går och simmar sextiden på morgonen före jobbet, alternativt kunde börja höra till den hör grupperingen. Inte riktigt vår grej, så att säga.
Igår, när jag vandrade hem från Simstadion i det där nästan smålulliga tillståndet som fysisk ansträngning kan ge upphov till tänkte jag att bortsett från att jag inte är någon morgonmänniska finns det andra faktorer som hindrar mig från att bli en av de där som går och simmar före jobbet. Det känns nämligen inte riktigt smart att försätta sig själv i den sortens tillstånd av avslappnad trötthet före man infinner sig på jobbet.

Nu kan man kanske simma på annat sätt än att bränna av femton längder i uppvärmt bassängvatten efter ett simuppehåll sedan förra sommaren. Där och då var jag mest bara förnöjd över att det faktiskt gick, trots att jag inte ens cyklar regelbundet för tillfället, storstadsbo som jag blivit. Inte helt utan motstånd, skulle det visa sig, för benen var överraskande stumma under mig när jag kom upp på land igen, och träningsvärken som satte in idag känns ny i det här sammanhanget. Tydligen brukar jag tvingas vänja mig lite långsammare när simningen sker i havet, där vågor och låg vattentemperatur tvingar den ohärdade att ge upp innan rörelsen börjar komma åt musklerna på allvar.

Fast: I en idealisk tillvaro där arbetsdagen inte börjar så tidigt och där havet finns i min omedelbara närhet skulle jag kunna föreställa mig naturupplevelsen av ett morgondopp före jag inleder arbetsdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om simning, Simstadion, Helsingfors, morgontrötthet, morgondopp

Jobb och musik

Jag får en hastig inblick i hur jag kanske skulle ha det om jag skulle jobba med musik. Efter sex timmars körsjungande kommer jag hem, och kan fortfarande inte förmå mig att lyssna på musik eftersom huvudet är alldeles fullt av påskpassion som virvlar runt i blandade slingor. Kanske är det tur att jag inte vistas i det där på heltid i alla fall.

Men på ett helt annat sätt hinner jag tänka där jag står på min plats och fokuserar på dirigentens anvisningar samtidigt som jag lyssnar in resten av kören och min egen stämma i synnerhet: så här borde arbetslivet vara också.
Sådär att man drar åt samma håll för ett gemensamt stort projekt, sådär att man sporras av stämningen att göra sitt bästa och känner sig mycket motiverad. Och sådär att man har en chef som klarar av att hålla i alla trådar så att man själv kan koncentrera sig på sin egen uppgift till fullo.
Det är stort, det här att sjunga tillsammans med hundra andra. Det är mäktigt att uppleva helheten som man är med om att skapa. Och jag tänker att när det går att göra såna här storverk med människor som du och jag som ingredienser i körsammanhang, nog måste det väl också gå att föra ut samma inspiration och samverkan i arbetslivet också? För inte kan det väl enbart handla om att alla vi hundra deltar frivilligt?

Läs även andra bloggares åsikter om musik, körsång, körliv, samarbete, motivation, arbetsklimat, inspiration

Året som gick

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Såg en opera live, åkte berg-och-dalbana, jobbade som webredaktör, klippte ljud och skaffade glasögon.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade ett (bättre skämmas idag än harmas imorgon), och jag höll det bättre i vissa perioder, sämre i andra. Det ska följa med mig till 2011 också.

3. Fick någon du känner barn?
Många, känns det som. Jag är i den där barnafödande åldern nu, och även om det inte på minsta sätt är aktuellt i mitt eget liv märks det väldigt bra i bekantskapskretsen.

4. Dog någon som stod dig nära?
Min lilla mormor dog den 15 november, och nästan på dagen en månad senare dog hennes tvillingsyster. Nu finns det inte längre någon som håller reda på våra namnsdagar.

5. Vilka länder besökte du?
Inga.

6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Lite mera stabilitet i tillvaron, lite mindre av ”undrar vad jag ska göra nästa månad”.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Jag är inte bra på att memorera datum, även om jag minns händelserna de hör ihop med väldigt bra.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Vårterminen på folkhögskolan, tror jag att jag kom fram till under nyårsnatten.

9. Vilket var ditt största misstag?
Att inte efterleva nyårslöftet alla dagar.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
Objektivet som jag köpte i början av året, och kameran som jag köpte i slutet av året.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom oundvikligheter som mat och boende tror jag att optik är ett ganska bra samlingsnamn på de större utgiftsposterna. Nya glasögon, nytt objektiv, ny kamera.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Mina vänner. Riktigt bra kulturupplevelser. Sommarvärmen och sommarljuset. Känslan i huvudet när jag formar text.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Min inte alldeles väl omhändertagna kropp straffade mig med mitt livs första tonsillit i augusti. Först hade jag halsont som jag aldrig haft ont i halsen förut, lämnade svalgprov och slapp äta antibiotika eftersom inga streptokock c visade sig i provet. Sedan hann jag jobba en dag efter sjukskrivningen innan jag tappade rösten, och fick kommunicera med vårdpersonalen med hjälp av papper och penna.

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Det här brukar bli så omfattande att jag sparar det till ett eget inlägg.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
Det beror på vilka år man jämför med. Jag har sannerligen haft bättre år, men också sämre.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Att skriva, och att vara lite mera spontan.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Att slösurfa på nätet.

18. Hur var din julafton?
Traditionell och mysig.

19. Blev du kär?
Jag trodde kanske att jag blev det.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
2010 var året när jag faktiskt började följa dokusåpor, sådär tio år efter alla andra. Bonde söker fru och Ung & bortskämd fastnade jag i.
Annars blev Grey’s Anatomy en stor favorit i samband med att jag var sjuk i augusti, och Grey’s har varit det jag tittat allra mest på sedan dess. How I Met Your Mother innehade den positionen under första halvan av året.

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Jag hatar egentligen ingenting, det är bara något jag kan få för mig om morgnarna.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Ondvinter och Eldbärare av Anders Björkelid, Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde, Underfors av Maria Turtschaninoff och Min kamp av Karl Ove Knausgård.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Laura Marling, Lisa Mitchell, Mumford & Sons (fast jag antar att jag lyssnade på dem redan i slutet av 2009 även om det verkliga genombrottet hos mig kom 2010), Marina & the Diamonds, Kate Havnevik och Duffy.

24. Önskade du dig något som du fick?
Sommarjobb på tidningsredaktion.

25. Önskade du dig något som du inte fick?
Någon sorts uppgift i tillvaron och karriär efter sommaren.

26. Vilken var årets bästa film?
Nyckeln till frihet, Maria Larssons eviga ögonblick, Mammut och Försoning. Detta alltså enligt vilka filmer jag har sett 2010, inte enligt vilka som hade biopremiär 2010.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Sjöng i Taizémässa, blev sjungen för av hela skolan och hade besök.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Folkhögskolekompisarna, fast de träffade jag ju redan hösten 2009. Bästa annars har nog varit människor som funnits i mitt liv sedan tidigare, men som jag har haft precis rätt samtal med just när det behövdes som mest.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
2010 var året när klänningarna blev en del av min stil. Fast allra mest gick jag nog i jeans och tunika, eller kjol och topp.

30. Vad fick dig att må bra?
Sommarljuset, att skratta tillsammans med folk, att sova ikapp och att skapa.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Kändisar, schmändisar.

32. Vem saknade du?
Någon som bodde för långt från min vardag.

33. Vilken var din bästa månad?
Maj och september, skulle jag tro. Maj för ljuset och den fantastiska värmen, för vårens dofter (minns en majkväll när jag harvat färdigt för dagen och satt i traktorn med dörren öppen och drog in den ljuvliga vårluften i näsan, varm, fuktig och med starka undertoner av jord och grönska) och för energin och förväntningarna. Maj var förstås lite sorglig också, eftersom mitt folkhögskoleår tog slut och eftersom vi skingrades för vinden.
September för att jag fick rå mig själv efter en sommar av intensivt jobbande, för att den tidiga hösten var så fin i skärgården och för att min härliga kusin med familj var på besök.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Jag hade kunnat oroa mig mindre, och vara bättre på att ta tag i saker.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Just nu har jag ingen aning, men jag hoppas att det kommer att skilja sig. 2010 har väl inte varit något katastrofår, men efter alla upptäckter 2009 och 2008 har 2010 känts frustrerande i jämförelse.

Läs även andra bloggares åsikter om 2010, årssammanfattningar, listor

Frustration

Jag upphör aldrig att förvånas över hur just det som man så enträget missat i genomläsningen av sin text på skärmen är det absolut första man ser när texten har gått i tryck.
Fast i dag kom den här förvåningen i ett sent skede. Först skrek jag några sekunder i ren frustration över att det var så fel och över att det var så onödigt att det var så fel och över att det var alldeles för sent att göra något åt att det var så fel.

Den som inte gör några misstag gör inget annat heller, brukar det heta. Fast ibland önskar jag att jag skulle ha en dragning åt lite andra yrken där mina misstag inte behöver bli fullt så uppenbara för fullt så många människor, där jag får vara lite mera ensam om att notera dem.

Läs även andra bloggares åsikter om misstag, frustration, skrivande

Tre bra

Jag är inte på något vis alls ute och roar mig lördagskvällen till trots, utan sitter hemma och försöker få undan en del på jobbfronten, och tröstar mig med att det nog lär komma dagar när jag får ta igen den ledighet jag blir utan just nu.

Tre andra bra saker jag tycker om att tänka på just nu:

Jag behöver inte vistas i det våta snöfallet fler gånger idag.
Jag har lagat höstens första potatismos och det var med bred marginal godare än jag mindes att det kunde vara.
Jag har fixat de mystiska problemen med grafiken på datorn genom att helt på egen hand räkna ut att om inte en ominstallation av flash hjälper så måste jag antagligen ladda ner nya drivrutiner till grafikkortet.

Nu ska jag andas djupt och försöka få lite rätsida på mina mängder text i form av datorskrift och anteckningar igen.

Läs även andra bloggares åsikter om snö, lördag, datorstrul, potatismos

Natten är min egen igen

Sommaren är definitivt över. September är här och jag har jobbat sista dagen på sommarkontraktet. Lite vemodigt var det att logga ut för sista gången den här sommaren och lämna människorna omkring mig. Nu ska jag inte vara först på plats om morgnarna längre och se andra droppa in en efter en, nu ska jag inte ha dem omkring mig. Ringer morgonens samtal till bekanta namn och röster vars ansikten jag inte känner och får nästan lust att säga att jag jobbar sista dagen idag, att det kommer att vara någon annan som ringer dem nästa gång de jobbar.

Men tiden har blivit min egen igen. Natten har blivit min egen att använda som jag vill. Jag har mina projekt, jag har deadlines att efterleva, men frihetskänslan är ändå överväldigande den här kvällen när jag övar mig i konsten att leva spontant. För att vara begynnande höst känns det här ovanligt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om höst, avsked, spontanitet, ledighet

hej fina torsdag!

Mmm, så nöjd. Jag har i princip inte ont i halsen alls, även om den fortfarande är kittlig och irriterad. Jag kan prata och till och med sjunga, om än med lite lagom whiskeyhes röst. Har varit tillbaka på jobbet för andra gången under den här förkylningen, och rösten har hållit hela dagen. Jag borde antagligen inte sjunga, men kan naturligtvis inte låta bli bara för att det är så befriande att kunna göra det igen. Det känns som att inte längre vara instängd i sig själv.

För att toppa det hela såg jag ett sanslöst bra avsnitt av Grey’s när jag kom hem. Läser efteråtpå wikipediasidan att avsnittet skrevs för att avsluta första säsongen, och det förklarar antagligen varför jag upplevde det som så extraordinärt bra. Naturkrafter och extrema situationer och schamaner och olika sätt att hantera smärta… Jag är så förtjust i den här serien just nu, i den medicinska dramatiken och i de där människorna. Jag hör rykten om att den kommer att spåra ur så småningom, men så här i början av andra säsongen är den bara njutbar rakt av.

Läs även andra bloggares åsikter om torsdag, röst, halsont, Greys Anatomy, tv-serier

Om framtiden…

… vet vi egentligen mycket lite, men jag går ändå och tänker på hur vi kommer att formulera oss om den här sommaren i framtiden. Om värmen som aldrig verkade ta slut och om hur vi lärde oss vad en fallvind är för något. Om havet som drog sig tillbaka under en himmel som var röd.

Vissa saker kan man nästan säga sig veta om framtiden. Två morgnar den här veckan har jag formulerat rubriker i huvudet redan under vandringen mellan sängen och duschen. En av dessa morgnar visste jag dessutom att min redan rubriksatta text skulle bli dagens mest lästa innan jag ens skrivit den. Inte konstigt då att jag när jag väl skrivit texten och lagt ut den kände att arbetsdagen på något sätt var slut, trots att det återstod sju timmar av den.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, framtiden

Det effektiva sportfiltret

Jag är uppvuxen i ett hem där man tar sportsidorna som en klump och bläddrar sig förbi dem utan att ens läsa rubrikerna och byter kanal redan när man hör signaturen till sportsändningarna.
Jag har med åren utvecklat ett väldigt effektivt filter för att kunna glida förbi fenomenet sport och organiserat idrottande med så lite närkontakt som möjligt. Jag kan inte ens säga att jag brukar tycka illa om sport, snarare är det så att den inte bekommer mig. Jag har försökt se Finland spela Viktig Match i ishockey-VM och gäspat efter en kvart eftersom det i mitt tycke ”inte hände något”. Jag har inte den där förmågan att engageras av folk som idrottar. Kul för dem, liksom, men jag riktar min energi åt annat håll.

Nu visar det sig att det där filtret är ganska opraktiskt den här jobbsommaren när jag förväntas få ut snabba nyheter om sånt som händer och när det dessutom verkar hända en massa i idrottsväg som är jättestort för dem som inte går runt med min typ av filter. Plötsligt går det inte att vara likgiltig längre, det enda som återstår är att bli superstressad för att jag förväntas vidarebefordra information som jag inte över huvud taget begriper.
I dag lyckas jag placera en lokal idrottare i fel gren. Jättebra där. Drabbas vid insikten om detta av ett smärre sammanbrott, och inser efteråt att jag måste lära mig att jag inte kan hantera stress över huvud taget om jag låter blodsockret gå i botten.

EM i Friidrott – väldigt mycket stress och obehag. Däremellan tycker jag lite synd om idrottarna som är så beroende av vad de kan få kroppen att prestera under ett givet ögonblick. Går hem och yogar, för att bli bättre kompis med min egen kropp som tycker att jag sitter lite för mycket om dagarna, och tänker att det är skönt att jag kan vara okej med att ägna mig åt fysiska aktiviteter utan att behöva hetsa över dagsformen och utan att all världens journalister undrar efteråt hur det känns.

Läs även andra bloggares åsikter om sport, idrott, stress, yoga, EM