Archive for the ‘katter’ Category

h1

Tillbaka i stan

december 29, 2009

Senare än tänkt återvänder jag från julkoman i föräldrahemmet till min egen lägenhet. Här finns inga katter med ålderskrämpor, de facto inga katter alls, men däremot mitt eget liv, min egen tystnad och min egen musik, ett uppdämt pre-jul-kaos, ett skrivbord med utsikt mot himlen och en dator med mina egna inställningar. Och Spotify.

Julkoman, ja. Den inföll som allra mest under juldagen när allt jag gjorde var att gå i julottan, återvända till sängen för ytterligare några timmars sömn och därefter vandra runt översoven och sockerslö. Vandra och vandra – mestadels satt jag rotad framför teven med en konfektask inom räckhåll och en katt i famnen. Det är allt jag behöver av en juldag.
Tids nog blir det tid att hälsa på släktingar i varierande ålder, och tids nog kommer halvvardagen emot mig i form av ett återvändande till stadslivet och med ambitionen att uträtta saker och ting.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

o-mjau

oktober 19, 2009

Höstrusk och nederbörd i blandade former utanför. Tappad mat på golvet. Det är nu det skulle vara guldläge att släppa in den där katten jag inte har.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

h1

Vaktande av döv katt

mars 12, 2009

Har kattvaktat familjens katter de senaste dagarna, eftersom föräldrarna varit ute och rest. Till uppgiften hör även att hantera the grand old cat, som fyllt sjutton i dagarna och numera är helt döv. Sin egen dövhet är han inte riktigt medveten om, vilket ständigt försätter oss i märkliga situationer. Nervöst lagd är han dessutom, och tycker alltså inte om att man smyger sig på honom. Numera behöver man dock inte bemöda sig om att röra sig tyst – man räknas som smygare ändå. Knepigast är det att släppa in honom om han inte har ögonen på ytterdörren när man öppnar den – för han hör ju inte när man ropar.

Förra veckan när jag lyfte upp honom utan att väcka honom först hade jag plötsligt en fräsande katt med klorna utspärrade i vild panik i famnen. Lesson learned.
Gamla katter brukar bli smartare med åren, och den här sjuttonåringen har dessutom alltid varit begiven på fuffens. Jag vet att man inte kan uppfostra katter, man kan på sin höjd kompromissa med dem, alternativt tävla om vem som är envisast.
( – Jag lyfter ner dig ur soffan, för du får inte vara där.
– Jaha, men nu lägger jag mig här igen.
Upprepa tills du eller katten tröttnar.)
Sjuttonåringen har dock visat sig vara född ouppfostringsbar. Förutom sofforna är matbord och köksbänkar förbjudet område. De båda yngre katterna har fattat det här, och brukar oftast hålla sig nedanför. Sjuttonåringen har fattat, men tänker inte bry sig – i synnerhet inte om han lämnas obevakad ett ögonblick och det på någon av dessa förbjudna höjder finns något som med lite god vilja kan definieras ätbart. (Vi har blivit osedvanligt bra på att ställa undan smöret under årens lopp.)
Så när jag här mystiska små skrapljud från köket anar jag naturligtvis oråd, även om jag inte kan komma på vad det är som har tilldragit sig kattskurkens intresse den här gången. Det visar sig vara ett bakplåtspapper på vilket det gräddats en pizza med intressanta ingredienser.) När katten var i yngre år hörde han oftast att någon närmade sig köket, och själv hann man bara höra honom hoppa ner – men tog honom sällan på bar gärning. Numera är det så enkelt att det inte längre kan kallas utmaning. Katten har inte ens noterat mig innan jag greppat honom, utan hickar till i förfäran.

Nu ska vi se om katten så småningom kan dra sina slutsatser om sin nuvarande avsaknad av hörsel. Jag har för min del räknat ut att man inte ska lyfta honom i sömnen om man inte vill bemötas som ett dödshot. Han för sin del kunde ju tänkas räkna ut att man inte längre kan försvinna oupptäckt från brottsplatsen när man uppnått den ålder när hörseln överger en.

Läs även andra bloggares åsikter om

h1

kattmöte

september 24, 2008

Ledsen kvällspromenad igår kväll. Ibland blir jag så uppgiven över människorna. Hur vi sviker och sårar varandra, hur vi har ihjäl varandra på de mest fruktansvärda sätt. Och bortsett från Kauhajoki-katastrofen hade jag egna sorger och bedrövelser att tampas med.
Träffade en för mig okänd katt. Inte världens vackraste, utan lite småtjock, med sönderrivna öron och pälsen sträv av damm. Däremot var det en väldigt vänligt sinnad katt som njöt av att bli klappad och kliad under hakan. Av mig, en okänd människa, som ju lika gärna hade kunnat vara ute efter att kasta sten på den eller bura in den. Jag kanske slutar som en sån där galen tant med femtio katter jag också. Ibland inser jag hur lätt det skulle kunna gå så. Det är så lätt att förstå katter jämfört med människor, och det är så mycket lättare att låta tårarna rinna inför en främmande katt än inför en okänd människa.

Andra bloggar om: ,

h1

Vind

oktober 28, 2007

Blåsten är inne på tredje dagen och börjar kännas episk. Kanske är det för att jag är ovan med det öppna landskapet som jag allt mer får känslan av att befinna mig alldeles i början av en roman. Det känns som om någon snart kommer att inleda berättelsen genom att referera till vinden, till hur den har farit fram över landskapet i tre dagar med oförminskad styrka, eller till hur vinden lade sig på den fjärde dagen. (Vilket jag inte vet något om, och dessutom tar jag tåget till andra trakter i eftermiddag.)

Vinden är så mycket mera närvarande här. Den omger mig hela tiden, får huset att
knäppa, knaka, viska och pipa.
Letar sig in genom väggarna, kyler mitt sovrum och får mig att krypa längre ner under
filtarna och ångra att jag inte behöll katten i sängen.
På kvällarna när jag kommer hem i mörkret och ställer mig med ansiktet rakt mot vinden känns det som att plötsligt vara i världens mitt med en kraftig vind som blåser rakt in i mig.

h1

Äckligt härdad

augusti 24, 2007

Katterna istoppades maskmedel igår och i förrgår, och sådär lämpligt någon dag efteråt kan man roas av att jämföra vem som äcklas och förfäras mest av att höra att Amadeus spydde upp en rejäl hög döda maskar framför trappan idag.

Jag tror jag kommer bland de sista i jämförelsen. Jag menar, hallå, det var inte ens i någons säng, det var ju utomhus, och maskarna var döda och tja, det var ju liksom ganska väntat, eller hur? Eller också är jag bara gruvligt härdad av Livet På Landet och av de senaste dagarnas jobbinhopp bland korna som förvisso inte hostar upp döda maskar på en, men ändå utsätter en för diverse före detta kroppsinnehåll. Städa upp, skölj av, gå i duschen och fortsätt leva, det är min filosofi. Picknickade med vänner igår, och av en nybliven mamma fick jag lära mig att spädbarnsvård sänker äckeltröskeln rejält. Eller tillräckligt intensivt djurumgänge, skulle jag vilja tillägga.

h1

Katter som jobbar

mars 12, 2007

Mamma har varit på bokrean och fyndat Katter som jobbar med tanke på mig och brodern. Jag passade på att läsa den medan jag var hemma för att umgås med katter och människor.

Jag är sedan späd ålder storligt fascinerad av katter, och sedan något högre ålder även fascinerad av böcker om katter, gärna skönlitterära. Katter som jobbar är skriven av Ragnhild Solvika, och boken placerar sig i ett gränsland mellan skönlitteratur och facklitteratur. Solvika har samlat egna texter om jobbande katter, och blandat dem med ett par utdrag ur skönlitterära texter och en mängd mestadels fina fotografier av Eivor Rasehorn. Solvika berättar om stallkatter och cirkuskatter, om antikvariatskatten Fjodor, om kontroversiella fängelsekatter och om katterna i den engelska premiärministerbostaden. Bokens inledning tar upp tamkattens tidiga historia och spridning, fokuserat på nytta-och-nöje-förhållandet mellan människa och katt. Mest engagerande är berättelsen om terapikatten Majsan som jobbar på ett demensboende och kan ligga i timmar hos sjuka och döende. De olika fotomodell- och reklamkatterna väcker inte lika stort intresse hos mig.

Ragnhild Solvika har tidigare gett ut kattkulturtidskriften MJAU, och enligt texten på skyddsomslaget är Katter som jobbar ett resultat av den mängd material hon samlade på sig under åren med tidskriften. Jag misstänker att en del av texterna har skrivits åtminstone med tanke på publicering i tidskriften, eftersom de verkar ha tillkommit under en ganska lång tidsperiod. En del av texterna är tyvärr också ganska slarvigt skrivna och korrekturlästa, vilket drar ner helhetsintrycket. Ändå tror jag att kattvänner uppskattar boken. Det är svårt att inte gilla en bok som belyser vilka fascinerande djur katterna är, och hur de kan samarbeta med människan på de mest skiftande sätt. Det är svårt att inte ryckas med av denna hyllning till djuret som inte domesticerades av människan, utan som frivilligt flyttade in och skapade sig ett nytt hem i människans närvaro.

Ragnhild Solvika och Eivor Rasehorn: Katter som jobbar. Bilda förlag 2002, 144 sidor.