Teaterhög

Bland fantastiska upplevelser som får mig lycklig ut i tåspetsarna hittar man till exempel den där stunden när man får le och stråla mot skådespelarna som ler och strålar tillbaka mot publiken, klappa in dem en tredje gång och jubla inombords åt alla mirakel som kan utföras på en teaterscen.

Ikväll dessutom efter urpremiären på en pjäs som avslutades hisnande vackert med Shakespeare-recitation. Ängland på Wasa Teater – lite hysterisk i första akten, men oj så fint den lägger sig i den andra, bökar ner sig till de där lagren som börjar kännas på allvar. En sån där pjäs som får en att tänka att livet, vad jobbigt det är. Och vad vackert, ändå.
Det var så mycket allt det där att jag inte ens klarade av att lyssna på musik medan jag gick hem i den bitande kalla januarikvällen efteråt. Nu har jag hävt ur mig de första spontana utläggningarna i ett recensionsutkast, så nu kanske det går att göra något så prosaiskt som att diska.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Ann-Luise Bertell, Wasa Teater, kulturupplevelser

Annons

Spridda tankar på temat musik

En söndagskväll före jul, jag och brorsan i bilen på väg från föräldrahemmet till stan. Jag säger: Vet du vad som irriterar mig med den nya versionen av spotify? Och innan jag hinner fortsätta säger han: Att den inte visar ens senaste sökningar – och det var exakt vad jag hade tänkt komma till.
Det irriterar mig fortfarande, måste jag säga. Spotify-teamet, hör ni mig? När ni ändå håller på kunde ni gärna lägga till en funktion som gör att man kan klicka på en låt och se i vilken av sina spellistor man har lagt till den.

Igår kväll såg jag Dome Karukoskis Förbjuden frukt (Kielletty hedelmä) som var ännu bättre än jag hade vågat hoppas på. Efteråt tänkte jag på hur många gropar man kan gräva åt sig själv om man gör en sån här film, och hur han lyckats med att inte falla i någon av dem.
Sedan pausade jag filmen under eftertexterna och letade filmlåtar på spotify, och blev frustrerad när Emma Salokoskis fina version av Katsele yössä inte fanns. Blev upplivad igen när jag upptäckte att den fanns på bibliotekets musikavdelning, stod i hyllan till och med – men sedan återigen frustrerad, för vad ska man med en sådan upptäckt till strax före två natten före helgdag?
Spotify om något har gjort mig till en här och nu och genast-människa när det gäller musiklyssnande. Allt, och det genast. Ibland är det nästan skrämmande.

När jag åt frukost idag tänkte jag på hur annorlunda det hade varit att bli musikaliskt förälskad i en bit av filmsoundtracket för, säg, 15 år sedan. Ponera att jag hade gått på bio, och hört en ny låt i filmen. Inte bara det att det inte fanns något spotify att leta låtar i, utan också frågan om hur jag hade fått reda på vad låten över huvud taget hette.
Jag vet ju att folk levde alldeles lyckliga utan spotify, utan att pausa eftertexter, och utan att att googla utdrag ur en låttext för att hitta titeln och artisten. Jag undrar inte över hur de klarade sig. Jag undrar kanske mest vad de lade sin tid och energi på i stället. (Jag vill tro att det hade varit bokläsning i mitt fall.)

Läs även andra bloggares åsikter om musik, funderingar, internet, teknisk utveckling, spotify, Dome Karukoski, film, filmmusik

Anonym idioti

Dagens mest deprimerande: Kommentarerna på den här nyhetstexten.

Alltså, seriöst: Vad är det i det anonyma tyckandet på nätet som tar fram det absolut sämsta i människan? Det där intelligensbefriande, det där elaka, den där totala bristen på såväl respekt och förmåga att se sammanhang. Det är som när man var barn, när det allt för ofta fanns någon som gjorde sig rolig på andras bekostnad, skrek högst och elakast och tog varje chans att plocka poäng genom att säga något elakt om någon annan. ”Titta, tjejen gråter över en död fågel! Festligaste vi har sett på länge, eller hur? Hon måste vara dum i huvudet! Titta nu gråter hon ännu mera, hur roligt som helst!”
I vuxenlivet är vi lite mer sofistikerade, inte lika öppet dumelaka. Utom i den anonyma debatten på nätet där det tydligen går att göra sig precis hur korkad som helst så länge man inte behöver sätta sitt eget namn under åsikterna. Ärligt talat – borde inte vuxna människor ha vuxit ifrån det här?

Läs även andra bloggares åsikter om anonymitet, tyckande, internet

Kultur som de vuxnas lekande

Läser just nu den fascinerande Varför jag känner som du känner av Joachim Bauer, en populärvetenskaplig bok om spegelneuronerna i hjärnan. Dessa spegelneuroner gör det möjligt för oss att läsa av andra människors ansiktsuttryck, leva oss in i andras känslor och känna empati. Fungera socialt, helt enkelt. Befinner mig just nu i kapitlet om hur barn lär sig att använda spegelneuronerna genom att leka, och hittar följande passage som får mig engagerad:

Det är inte bara för barnet som leken, definierad som en möjlighet att öva sig i att handla och känna i kombination med att inta olika roller, är betydelsefull. Även vuxna behöver forum där de kan pröva och reflektera över uppfattningar, handlingsstilar och känslor. Teatern är ett sådant forum. ”Teatern”, skriver kulturskribenten Elisabeth Kiderlen, ”ägnar sig hela tiden åt att granska livskoncept. Teatern är ett möjligheternas rum, en försöksanstalt. Här kan allt hända, även misslyckanden. Teater är levande försökshandlingar”.

Teater, ja, men egentligen kultur i stort. Kanske är det här ett av de viktigaste skälen till att vi människor behöver kulturupplevelser – för att de hjälper oss att förstå oss själva och människorna omkring oss, även om vi kanske inte brukar reflektera över att vi trimmar funktionen hos våra spegelneuroner medan vi ägnar oss åt teater, litteratur eller film.

Läs även andra bloggares åsikter om spegelneuroner, empati, Joachim Bauer, Varför jag känner som du känner, teater, kultur, lek

Mycket Shakespeare-godis, på finska

Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.

Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.

I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.

Läs även andra bloggares åsikter om film, 8 dagar till premiären, Shakespeare, Romeo och Julia, intertextualitet

Höstkultur x 2

Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:

Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.

Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)

Läs även andra bloggares åsikter om Svinalängorna, Wasa Teater, teater, Se till mig som liten är, Kaj Korkea-aho, Österbotten

bildterapi

Beskådar folkgraffiti i Finlands banks före detta lokaler i centrum av Vasa, och konstaterar att min egen tes stämmer – om man ser tillräckligt många bilder vill man till slut skapa sin egen. Tänk vilken tur att man får det, att det finns färdigt grundade fanerskivor, färg, penslar och härligt kladdiga oljepastellkritor. Seriös behöver man inte vara, för oavsett hur oseriöst man går till väga lägrar sig ett stort lugn och en lika stor koncentration när man börjar arbeta.

Jag borde måla oftare, uppenbarligen. Effekten var närmast terapeutisk. (Och som ett litet tips: Folkgraffiti-utställningen pågår till och med den 14 augusti. Kom, se, inspireras och måla!)

Läs även andra bloggares åsikter om folkgraffiti, konst, målande

Märta och tvåspråkigheten

Märta Tikkanen under dagens paneldebatt på Vasa LittFest, när hon av misstag pratat finska:

Det är underbart med den här tvåspråkigheten när man inte ens märker vilket språk man pratar… Nå, jag märker det sen när jag börjar göra alltför mycket objektsfel.

En ljuvlig beskrivning av den där tvåspråkigheten som inte är medfödd! Och så den där gemenskapen kring de där objekten. Ibland blundar jag bara med öronen för att jag inte hinner och inte orkar tänka över om objekten blev rätt eller inte. Vardagliga filosofiska tankeexperiment i mitt liv kan t.ex. bestå i att sekundsnabbt behöva komma på om handlingen jag pratar om på finska ska räknas som avslutad eller inte. Eller så gör jag det där blunda med öronen-tricket. (Faktum är att jag fick höra att jag var tvåspråkig av en ny jobbkollega i början av veckan. Men jag är ju fortfarande miljöskadad av att vara finlandssvensk och fattar därmed inte automatiskt att man rent tekniskt måste kunna vara tvåspråkig utan att båda språken lärts in under tidigaste barndom, så jag tar det inte riktigt till mig.)

Idag har jag sett och hört Märta Tikkanen. Jag hade kunnat gå fram och prata med henne efteråt, men det är först nu jag inser vad jag borde ha sagt – att hennes uppenbarelse inte alls förstörde fantastiskheten i hennes böcker. Inte hade jag med mitt antikvariatsfyndade och superantecknade exemplar av Århundradets kärlekssaga för signering heller.

Få betalt för att gå på litteraturfestival är inte alls dumt, inte ens fast det innebär att jag efter sex avklarade arbetsdagar fortfarande har lika många kvar tills jag får ta helg. Vissa skulle kanske invända att det räcker ju inte att gå på litteraturfestivalen, man måste skriva om den också. Men det är väl just det som är det fina i kråksången, när man annars jobbar med så mycket som inte är lika givande som skrivandet.

Andra bloggar om: Märta Tikkanen, tvåspråkighet, Vasa LittFest

Nej tack!

Brodern är involverad i byggandet och rivandet av Diggiloo-scenen i Åminne, och konstaterade i morse att han skulle ha fått fribiljetter till gårdagskvällens show, men att han inte velat ha dem. Varvid jag konstaterade att jag hade kunnat få gå gratis jag också, om jag insisterat på att jag ville göra jobbgrej av det, men att jag inte brydde mig när jag läst artistlistan.

I min familj är vi kräsna kultursnobbar. I alla fall när det rör sig om schlagers…

Läs även andra bloggares åsikter om Diggiloo, Åminne, kultursnobbism

Biblioteksnörden har svarat

Som den biblioteksnörd jag är kunde jag förstås inte undvika den här kulturfyran med bibliotekstema.

1. Hur skaffar du de flesta av de böcker du läser? Köper eller lånar? Köper inbundna böcker eller pocket?
Får som recensionsexenplar, lånar från biblioteket och köper begagnat. Köper försvinnande lite ny, inbunden litteratur, och ganska sparsmakat med nya pocketböcker också. En period (typ i gymnasiet) köpte jag väldigt mycket böcker, men i takt med att bokhyllorna har blivit allt mer fyllda har jag insett fördelarna med biblioteksböcker – när man har läst ut dem får man lämna tillbaka dem igen.

2. Hur ofta går du på bibliotek?
Det varierar mycket beroende på hur mycket jag jobbar och på hur lång väg jag rent praktiskt har till biblioteket. I perioder med mindre jobb blir det minst en gång i veckan. Den här sommaren verkar frekvensen vara ungefär 3 gånger per månad. Tidigare somrar har jag jobbt på bibliotek och därmed vistats där dagligen. (Ja, jag brukade besöka biblioteket på fritiden då också, fast oftast nån annan filial än de jag jobbade på.)

3. På bibliotek finns ju ofta nuförtiden datorer att sätta sig vid och surfa och filmer att hyra också och en tidningshörna. Där brukar också arrangeras konstutställningar. Utnyttjar du bibliotek till något mer än låna böcker?
O ja! Jag lånar mycket film och tv-serier, likaså cd-skivor i mängd. Lånar också tidskrifter i perioder, lite beroende på utbud och intressen. Konstutställningar brukar jag titta på i förbifarten, om jag ändå är där i annat ärende.

4. Och ja: vilken bok läser du just nu?
Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri. Bibliotekslånad, faktiskt…

Läs även andra bloggares åsikter om kulturfyran, bibliotek