Archive for the ‘kultur’ Category

h1

Teaterhög

januari 15, 2011

Bland fantastiska upplevelser som får mig lycklig ut i tåspetsarna hittar man till exempel den där stunden när man får le och stråla mot skådespelarna som ler och strålar tillbaka mot publiken, klappa in dem en tredje gång och jubla inombords åt alla mirakel som kan utföras på en teaterscen.

Ikväll dessutom efter urpremiären på en pjäs som avslutades hisnande vackert med Shakespeare-recitation. Ängland på Wasa Teater – lite hysterisk i första akten, men oj så fint den lägger sig i den andra, bökar ner sig till de där lagren som börjar kännas på allvar. En sån där pjäs som får en att tänka att livet, vad jobbigt det är. Och vad vackert, ändå.
Det var så mycket allt det där att jag inte ens klarade av att lyssna på musik medan jag gick hem i den bitande kalla januarikvällen efteråt. Nu har jag hävt ur mig de första spontana utläggningarna i ett recensionsutkast, så nu kanske det går att göra något så prosaiskt som att diska.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
h1

Spridda tankar på temat musik

januari 6, 2011

En söndagskväll före jul, jag och brorsan i bilen på väg från föräldrahemmet till stan. Jag säger: Vet du vad som irriterar mig med den nya versionen av spotify? Och innan jag hinner fortsätta säger han: Att den inte visar ens senaste sökningar – och det var exakt vad jag hade tänkt komma till.
Det irriterar mig fortfarande, måste jag säga. Spotify-teamet, hör ni mig? När ni ändå håller på kunde ni gärna lägga till en funktion som gör att man kan klicka på en låt och se i vilken av sina spellistor man har lagt till den.

Igår kväll såg jag Dome Karukoskis Förbjuden frukt (Kielletty hedelmä) som var ännu bättre än jag hade vågat hoppas på. Efteråt tänkte jag på hur många gropar man kan gräva åt sig själv om man gör en sån här film, och hur han lyckats med att inte falla i någon av dem.
Sedan pausade jag filmen under eftertexterna och letade filmlåtar på spotify, och blev frustrerad när Emma Salokoskis fina version av Katsele yössä inte fanns. Blev upplivad igen när jag upptäckte att den fanns på bibliotekets musikavdelning, stod i hyllan till och med – men sedan återigen frustrerad, för vad ska man med en sådan upptäckt till strax före två natten före helgdag?
Spotify om något har gjort mig till en här och nu och genast-människa när det gäller musiklyssnande. Allt, och det genast. Ibland är det nästan skrämmande.

När jag åt frukost idag tänkte jag på hur annorlunda det hade varit att bli musikaliskt förälskad i en bit av filmsoundtracket för, säg, 15 år sedan. Ponera att jag hade gått på bio, och hört en ny låt i filmen. Inte bara det att det inte fanns något spotify att leta låtar i, utan också frågan om hur jag hade fått reda på vad låten över huvud taget hette.
Jag vet ju att folk levde alldeles lyckliga utan spotify, utan att pausa eftertexter, och utan att att googla utdrag ur en låttext för att hitta titeln och artisten. Jag undrar inte över hur de klarade sig. Jag undrar kanske mest vad de lade sin tid och energi på i stället. (Jag vill tro att det hade varit bokläsning i mitt fall.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Anonym idioti

mars 17, 2010

Dagens mest deprimerande: Kommentarerna på den här nyhetstexten.

Alltså, seriöst: Vad är det i det anonyma tyckandet på nätet som tar fram det absolut sämsta i människan? Det där intelligensbefriande, det där elaka, den där totala bristen på såväl respekt och förmåga att se sammanhang. Det är som när man var barn, när det allt för ofta fanns någon som gjorde sig rolig på andras bekostnad, skrek högst och elakast och tog varje chans att plocka poäng genom att säga något elakt om någon annan. ”Titta, tjejen gråter över en död fågel! Festligaste vi har sett på länge, eller hur? Hon måste vara dum i huvudet! Titta nu gråter hon ännu mera, hur roligt som helst!”
I vuxenlivet är vi lite mer sofistikerade, inte lika öppet dumelaka. Utom i den anonyma debatten på nätet där det tydligen går att göra sig precis hur korkad som helst så länge man inte behöver sätta sitt eget namn under åsikterna. Ärligt talat – borde inte vuxna människor ha vuxit ifrån det här?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Kultur som de vuxnas lekande

mars 7, 2010

Läser just nu den fascinerande Varför jag känner som du känner av Joachim Bauer, en populärvetenskaplig bok om spegelneuronerna i hjärnan. Dessa spegelneuroner gör det möjligt för oss att läsa av andra människors ansiktsuttryck, leva oss in i andras känslor och känna empati. Fungera socialt, helt enkelt. Befinner mig just nu i kapitlet om hur barn lär sig att använda spegelneuronerna genom att leka, och hittar följande passage som får mig engagerad:

Det är inte bara för barnet som leken, definierad som en möjlighet att öva sig i att handla och känna i kombination med att inta olika roller, är betydelsefull. Även vuxna behöver forum där de kan pröva och reflektera över uppfattningar, handlingsstilar och känslor. Teatern är ett sådant forum. ”Teatern”, skriver kulturskribenten Elisabeth Kiderlen, ”ägnar sig hela tiden åt att granska livskoncept. Teatern är ett möjligheternas rum, en försöksanstalt. Här kan allt hända, även misslyckanden. Teater är levande försökshandlingar”.

Teater, ja, men egentligen kultur i stort. Kanske är det här ett av de viktigaste skälen till att vi människor behöver kulturupplevelser – för att de hjälper oss att förstå oss själva och människorna omkring oss, även om vi kanske inte brukar reflektera över att vi trimmar funktionen hos våra spegelneuroner medan vi ägnar oss åt teater, litteratur eller film.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

h1

Mycket Shakespeare-godis, på finska

november 22, 2009

Jag är obotligt svag för intertextualitet, och har dessutom en nästan lika stor svaghet för Shakespeare-bearbetningar. Ur den synvinkeln är 8 dagar till premiär (8 päivää ensi-iltaan) ungefär hur charmig som helst. Den strör Shakespeare-referenser omkring sig, och bortsett från de inplanterade och uppenbara finns också allt det här som inte sägs rent ut men som får ta form i tittarens eget huvud. jag vet inte om jag tillskriver filmen mera Shakespearedjup än vad den egentligen hade – men det må vara hänt i så fall, och motiverat med tanke på det utrymme som den ger för tolkningarna.

Annars är jag lite kluven. Jag skulle vilja ta den här filmen till mitt hjärta och älska sönder den, för bortsett från allt Shakespeare-godis innehåller den också fantastiska biroller – skruvade, starka, mustiga – och en del riktigt intressanta frågor kring och bilder av teatern, skapandet, kärleken och offentligheten. Men det känns inte riktigt som om filmen är sig själv vuxen. Den har så mycket potential, och visst njuter jag av filmupplevelsen – men ofta med ett litet ”men” som klämmer sig in. Huvudhandlingen är lite för banal, och kanske reagerar jag så just därför att jag ser djupen man hade kunnat utforska lite mera. För det har sådan potential att laborera med Romeo och Julia som ska handskas med kärleken och döden både på och utanför scenen. Ibland glimtar det till – t.ex. när filmen börjar handla om modet att leva. Då anar man vad den hade kunnat bli.

I övrigt fascineras jag av att jag numera kan se finsk film och känna igen mig, tänka att ja, sådär är det. Det var dessutom inte bara för att jag kände igen Svenska teaterns salong innan jag såg namnet i eftertexterna. Filmen påminde mig också om att jag verkligen, verkligen vill se Rosencrantz och Guildenstern är döda. Och Hamlet från 2000.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Höstkultur x 2

oktober 5, 2009

Min sökstatistik berättar för mig att en hel del besökare just nu hittar min blogg efter att ha sökt på aktuella kulturprodukter. Tyvärr har jag kanske inte sagt så mycket om just dessa båda i bloggform, och eftersom jag redan ägnat en försvarlig mängd tid åt att skriva recensionstexter för tryckt media om både Svinalängorna och Se till mig som liten är blir det inga utförliga analyser här i bloggen. Lite kött på benen ska jag ändå erbjuda hugade läsare:

Svinalängorna på Wasa Teater. Enormt välgjord och välspelad, på alla plan. Läckert mångsidig scenografi, övertygande skådespelare – men pjäsens innehåll är ruggigt obehagligt. Hela den här biten med sverigefinländarnas tillvaro på 70-talet och krocken mellan det svenska och det finska får egentligen onödigt mycket uppmärksamhet när man pratar om och marknadsför pjäsen. Det här är inte en pjäs som handlar om kulturkrocken mellan det finska och det svenska. Det är en smärtsam skildring av barnens utsatthet i ett alkoholisthem. Jag rekommenderar pjäsversionen varmt, precis som jag också rekommenderar boken, men vänta er inte att vara på gott humör när ni går ut ur teatersalongen.

Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är. Ja, det är Pleppo-Kaj, och ja, han kan vara seriös. Skämten lyser med sin frånvaro i hela boken, i stället serveras vi en allvarligt menad och med kusliga undertoner försedd skildring av Österbottens bibelbälte. Ingen nidbild, men en berättelse om hur skulden jagar människorna när ingen förlåtelse tycks stå att finna. Ogullig men ändå mestadels fin skildring av ett ungt kärleksförhållande. Rekommenderas, även om jag tycker att Korkea-aho gör det för enkelt för sig genom den stora dramatiken i slutet, och även om dialogerna ibland kan kännas aningen vingliga. Av egen erfarenhet kan jag säga att man ska gå sin skymningspromenad till affären för att köpa sin mjölk innan man läser ut boken, för de sista kapitlen försätter en i en ganska otrevlig stämning.
(Annars kan man läsa Korkea-ahos novell Bastukväll i antologin med samma namn. Den är väldigt fin, och en starkt bidragande orsak till att jag såg så mycket fram emot debutromanen.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

h1

bildterapi

augusti 1, 2009

Beskådar folkgraffiti i Finlands banks före detta lokaler i centrum av Vasa, och konstaterar att min egen tes stämmer – om man ser tillräckligt många bilder vill man till slut skapa sin egen. Tänk vilken tur att man får det, att det finns färdigt grundade fanerskivor, färg, penslar och härligt kladdiga oljepastellkritor. Seriös behöver man inte vara, för oavsett hur oseriöst man går till väga lägrar sig ett stort lugn och en lika stor koncentration när man börjar arbeta.

Jag borde måla oftare, uppenbarligen. Effekten var närmast terapeutisk. (Och som ett litet tips: Folkgraffiti-utställningen pågår till och med den 14 augusti. Kom, se, inspireras och måla!)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,