Archive for the ‘kultur’ Category

h1

Another day at the office…

juli 5, 2008

… som bland annat innehöll
Bilfärder i klibbig hetta
Dricka te hos konstnär och diskutera silkscreening med honom
Vandring utmed extremt somrig strandpromenad – hav, skogsdoft, fågelsång, ängsblommor
Samvaro med lätt språkrasistiska individer (Vi måste älska ert språk, ety annars får vi ta skit)
Glassbegär
Tepaus på svettig takterass
Material inskickat från macdator som skribent trots uppmaning inte lyckats konvertera till av våra datorer läsligt format
Insikten om att vissa människor inte kan särskilja annonser och redaktionellt material (ack, mänsklighet!)
Lågt blodsocker, två texter i process i huvudet samtidigt, inte bra
Insikt: alla andra kan inte heller alltid allting. Gäller dessutom bortom sommararbetarna. Tröstande.
1,5 timmes övertid
Lugnet på redaktionen fredag kväll (jag skulle formligen älska det om det inte innebar att det är så lite av kvällen kvar när jag kommer hem) – inga fler indroppande mail om tusen och en saker, tystnaden, alla andra jobbar koncentrerat, jag jobbar koncentrerat – jag säger det igen: Jag jobbar aldrig så bra som när jag verkligen vet att nu måste jag bli färdig
Två paradhänvisningar. Yikes vad kulturen är på g i morgondagens tidning om inget dramatiskt hände sedan jag lämnade redaktionen.

Sen ännu cykla hem i doft av saltvatten och strandväxter, medvind på gränsen till storm och innan jag är hemma blir det skogsdoft och jag funderar ett kort ögonblick på om jag borde ringa kvällens kulturredigerare och kolla om han vet att den där bildtexten som de lokala musikanterna skickat med sin bild när de ville berätta för läsarna om sin lilla tunré – ja, den var åt skogen och döpte om alla medlemmarna hejvilt… men nä, jag har tagit helg, och efter dagen är jag så trött på folk som skickar in material de vill ha publicerat och a) inte kan skicka in det i tid eller b) inte ens själv kan hålla reda på att den bildinformation de vill ha med i tidningen är korrekt.

(Ser det ut som om jag saknar liv utanför jobbet? Jag har tänkt tanken. Men: Jag hade faktiskt en halvtimmes paus idag för att göra loppisraid, och utrustade mig med påslakan, vattenkokare och två skålar för summa 7 euro – allt utom lakanet med tanke på det inflyttande i ny bostad som förhoppningsvis ska äga rum under helgen.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Vad är vad, vem är jag?

april 17, 2008

Lättövertalad som jag är deltar jag i Pappers läsarundersökning (okej, det har säkert med saken att göra att man kan vinna en iPod). Fast sedan kör jag fast. Det börjar med att jag ombes uppge hur många timmar i veckan jag ägnar åt datorer/webben, och jag baxnar inför uppgiften att räkna samman och sedan stirra sanningen i vitögat. Men det blir värre. Papper vill också veta hur många timmar per vecka jag ägnar åt hälsa och utseende respektive idrott och motion. Guldläge för hårklyverier. Jag kom nyss hem från ett pilatespass – är det motion eller hälsa? Ska man sitta och räkna ihop den tid man sätter ner på att borsta tänder och tvätta hår, eller räknas bara mer extravaganta ansträngningar typ ansiktsmask och hårfärgning?
Sedan kommer frågan om tidsåtgång för kultur, och jag blir än mer frustrerad. Får lust att hänvisa till min modersmålslärare i högstadiet som lärde mig att kultur är motsatsen till natur, allt av människan skapat. Vad är kultur egentligen? Dagstidningens kultursidor? Hejarklacksramsorna som ungarna skanderar på skolgården? Låten jag småsjunger medan jag cyklar till jobbet? Söndagens (hög)mässa?

Sedan börjar allt kännas som en konspiration. Det är inte alls så att Papper vill veta hur många timmar per vecka jag ägnar åt matkultur respektive annan kultur (vad är matkultur förresten? Var någonstans mellan snabbnudlar och fyrstjärnig restaurang dras gränsen?). Man vill bara få mig att uppskatta hejvilt och landa på ett timantal per vecka som överskrider en veckas sammanlagda tid i timmar. Så härmed, till mitt försvar: man har väl simultankapacitet. Jag kan lyssna på musik och surfa samtidigt. Likaså kan jag läsa och borsta tänderna samtidigt – kultur och skönhetsvård i ett, slå det om ni kan!

Andra bloggar om: , ,

h1

Stillsamt och högtidligt

december 7, 2007

Det märkligaste med självständighetsdagen (och det här slår mig varenda år) är hur hela landet avstannar. Man rör sig på stan, och ser ytterst få människor. Det känns som om alla sitter hemma, tänder två ljus i fönstret, ser på slottsbalen och tänker på kriget. Och vi som inte nödvändigtvis ägnar dagen och kvällen åt dessa tre sysselsättningar ska helst hålla tyst om det. För det är nästan lite skamligt, och snudd på landsförräderi. Speciellt ska man vara noga med att inte avslöja att man är uppvuxen i ett hem där självständighetsdagen inte firades speciellt mycket.

h1

Ibland är det en fröjd att läsa Husis

september 8, 2007

Idag, t.ex.

  • Förstasidesnyhet: Naze Aghais utvisning är bordlagd i väntan på förvaltningsdomstolens besvärsutredning.
  • Kultursidorna: Intressant artikel om filmfestivalen i Venedig, och om hur filmerna idag har fått överta en del av massmediernas funktion – att rapportera om vad som händer omkring oss, exempelvis på olika oroshärdar. Paul Haggis, amerikansk regissör (aktuell i Venedig med I Elahdalen):

I amerikanska medier publiceras bara de krigsnyheter som Pentagon vill se i tryck. Då måste det vara vår och andra konstnärers uppgift att ställa frågor och så  tvivel.

 Ännu en punkt att sätta upp på listan äver varför kulturen behövs, varför den är så viktig, varför den har ett värde som inte i första hand mäts i pengar. Jag kan för övrigt inte låta bli att dra en liten privat parallell till boken jag läste ut för tio minuter sedan – Karin Alfredssons 80 grader från Varmvattnet.

  • Veckoslutsmagasinet Volt: Singeltema med hejdlöst roliga, hjärtskärande och vansinniga citat ur verkligheten. Lite som Tjuvlyssnat, fast på finlandssvenska.

[…]
”Bli ihop med Jenny då.”
”Det sku va helt perfekt, hon vill det och jag vill det, men jag måste vänta tills jag blir kär i henne.”

”Oh shit, hör på det här messet: ‘Tänker du undvika mig i dag igen?’ Vad fan ska jag svara!?”
”Ingenting, månne hon inte märker.”

Kan vi inte få det här som ett återkommande inslag i Volt i höst, snälla redaktionen?

h1

Humletrött

augusti 5, 2007

Humlefestival de två senaste dagarna. Mycket trevligt – musik, vänner, fin stämning som alltid, och däremellan sova i Jakobstad. Det har varit mycket de två senaste dygnen, och idag känner jag mig tämligen urvriden – trött men nöjd.

Festivalen var lika sympatisk som ifjol, även om jag persoligen kände att jag inte hittade några musikaliska kickar av samma rang som förra året. Kanske det här mest handlar om att jag inte fick uppleva den wow-känsla som bara ett band man har noll förväntningar på kan ge när de sedan visar sig vara underbara. I fjol gav Loney, dear mig den kicken, och sedan toppades ju fjolårets festival också av Salt-bandet som var lika bra som jag väntat mig, och Koju som var lika bra som alla sade att de skulle vara.

Musikfavoriter i år var Sofie Björkgren-Näse, Maria Cederholm och Mikael Svarvar med band. Mikael Svarvar har jag hört någon gång under mina tidiga tonår och inte alls gillat – fast det har uppenbarligen hänt en del med min musiksmak sedan dess. Dessutom får han guldstjärna i min bok för att han spelade en tonsatt dikt av Edith Södergran, den med fina, fina textraden Det är där min längtan vilar innan den flyger hem. Strofen var en av två som jag skrev upp på väggen (med blyerts!) när jag läste Södergrans samlade dikter för fem och ett halvt år sedan, och jag var alldeles salig när Mikael Svarvar började prata om den från scenen i fredags.

Fredagens avslutande Bruce Almighty spelade springsteencovers och kändes väldigt mycket amerikansk rock (trots att de var från Pargas). Inget jag skulle lyssna på i vanliga fall, men live funkade de riktigt bra, i synnerhet spexiga Riddo Ridberg som tycktes ha oändlig energi och uppfinningsrikedom på scenen.

Om musiken inte stod för så markanta positiva överraskningar fick dansteatern Hållplats 23 göra det istället. Snyggt och tankeväckande, så till den grad att jag rös av förtjusning under det avslutande videoklippet som gav mig material till en egen tolkning. (Den som är i Nykarleby 16 augusti lär för övrigt kunna se föreställningen på kulturhuset Scala klockan 20. Klart sevärd!)

Det är uppenbarligen mitt öde att aldrig se Conny Runesson live. Förra året spelade han också på humlefestivalen, och av någon anledning missade jag spelningen. Sannolikt hette anledningen ”stå och prata med trevligt folk istället för att gå till stora tältet”. Efteråt pratade alla om hur bra Conny och hans kompis hade varit. I år tänkte jag alltså passa på att närvara under hans spelning och se om jag höll med fjolårsfansen. Och vad händer? Jag träffar trevligt folk som jag måste prata med. För ja, det är ju så att ens vänner är viktigare än att springa på livespelningar. Humlefestivalen är dessutom en festival man inte går på enbart för musiken, utan minst lika mycket för atmosfären och för alla trevliga människors skull. Det finns en avslappnad öppenhet under festivalen, en atmosfär som ligger oändligt långt från mina mindre positiva erfarenheter av frikyrkliga sammanhang. Borta är allt som kan associeras till påtryckningar och prestationsångest. Istället upplever jag en stor frihet och en inbjudande gemenskap. Jag som inte alls hade tänkt vara annat än besökare finner mig plötsligt i biljettförsäljningen, eller på uppdrag för koldioxidkollektionen. Det bara blev så, för att min insats behövdes. Det här tycker jag är väldigt fint – Humlefestivalen är inte vad arrangörerna gör den till, den är i första hand vad vi alla gör den till.

h1

Dagens upptäckt:

juli 8, 2007

Svt sänder underbara Ebba och Didrik i repris i sommar, och alla vi som saknar tillgång till tv/svt kan glädja oss åt att avsnitten finns till beskådan på svts sidor. Kvaliteten är inte den roligaste, men det är ju trots allt Ebba och Didrik, så jag tittar ändå närmast som en besatt och har överseende med det mesta. För det är ju så bra. Vet inte hur många gånger jag har sett serien, men varje gång lyckas den beröra mig och väcka intressanta frågor. Frågan är om den inte är bättre än min gymnasiefavorit Glappet, även den med manus av Christina Herrström.

Ebba och Didrik är en barn- och ungdomsserie, och ändå är den bitvis så obehaglig att det känns i kroppen. Helt utan våldsfrosseri, bara genom att lyfta fram mänskliga relationer och socialt spel på skolgården. Här är något för dem som inbillar sig att barn är godare, renare, snällare än vuxna människor. Det är något genialiskt över Herrströms förmåga att göra Ebbas och Didriks sommar till något allmänmänskligt som talar minst lika mycket till den vuxne som till barnpubliken.

Jag läste för övrigt böckerna Ebba och Didrik för ett par somrar sedan, och häpnade över att familjefaderns otrohetsaffär inte alls finns med i bokversionen. Skulle vara mycket intressant att höra Herrströms egna motiveringar för att lyfta ut den biten.

h1

Ben Folds och Eino Leino

juli 6, 2007

Det är Eino Leino-dagen, diktens och sommarens dag. En av de saker jag uppskattar med mitt hemland är att man instiftar en sån här dag och gör den till allmän flaggdagg. Inte för att jag är bevandrad alls i Eino Leinos dikter över huvud taget (lyrik på det andra inhemska är dessvärre inget jag konsumerar ofta), men jag tycker ändå att det är fint med en dag när vi flaggar för dikten och sommaren.

Jag firar genom att jobba, se andra delar av Åbo än jag tänkt eftersom jag cyklar fel i jakt på en tygaffär, äta jordgubbar med glass och lyssna på Ben Folds. Folds är artisten vars musik jag blev alldeles kär i när jag lyssnade på hans Rockin’ the Suburbs i vintras. Jag minns att jag skrev ett blogginlägg om hur mycket jag gillar pianobaserad popmusik. Tror att jag skrev en liknande text ett par månader tidigare, vid upptäckten av Keane. Sedan lyssnade jag närmast maniskt på Rockin’ the Suburbs ett tag. Perioden mattades av, jag försökte återuppliva den med Supersunnyspeedgraphic i våras, och visst var det bra musik, men jag kom på mig med att undra varför jag egentligen blev så salig över Ben Folds i vintras.

Nu vet jag. Jag lyssnar på Songs for Silverman, som inte bara är rätt och slätt bra. Melodierna sitter bättre i mina öron än vad Supersunnyspeedgraphic gjorde, och ibland gör Ben Folds något med pianot som får mig att le brett med en klump i halsen.
Just i det ögonblicket känns det som om all musik borde vara så här.

h1

Onödigt bittert

maj 13, 2007

Eurovisionen kom och gick, och vardagen kommer så småningom att återvända. För egen del är jag lättad och nöjd med att showen blev så lyckad. Det var kul så länge det varade, det var kul att ha en stor del av Europas uppmärksamhet riktad mot Helsingfors och Finland, det var kul att se att programvärdarna klarade av sitt uppdrag och kul att se att de verkligen fick publiken med sig.

Sedan kommer den bittra eftersmaken, främst från rikssvenskt håll. Det gnälls. Över att efterfesten stängde portarna enligt finländska lagstiftning. Över att nationerna i östra Europa får för mycket poäng, vilket ju inte kan vara resultatet av annat än en sammansvärjning mot de västra deltagarländerna. Aftonbladet hävdar att Eurovisionen dog i natt. I rättvisans namn ska väl tilläggas att det inte bara är Sverige som gnäller över det orättvisa i att östländerna får poäng, Islands Eirikur kallade efter semifinalen röstandet ”ett litet krig”. Jag blir så trött. Måste man se konspirationsspöken i varje buske, måste ESC urarta i rasism och öst/väst-uppdelning, och framför allt: Måste vi ta det här på blodigt allvar? ESC är ett stort glittrigt spektakel – kul att se på, men inte meningen med livet.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är oproffsigt av Christer Björkman att hota med avgång om Ukraina vinner, av The Arks Ola Salo att kalla ESC för en dyngtävling när röstresultaten klarnade, och av svt:s kommentator Kristian Luuk att vara elakt sarkastisk och dessutom ytterligare elda under öst-väst-uppdelningen. Jag hade trott att The Ark tog ESC som en kul grej, men samtidigt kom ihåg att de redan har en karriär och en stor fanskara, och att deras rykte som artister inte hänger på deras eventuella framgångar i ESC. Tydligen hade jag fel. Jag hade också trott att Kristian Luuk skulle kunna vara tillräckligt proffessionell för att veta på ett ungefär var gränserna går mellan att vara engagerat personlig och mellan att inte kunna hålla privata elakheter för sig själv.

Det är synd om svenskarna måste ta ESC på så blodigt allvar. Det är synd att bitterheten skiner igenom, och helt ärligt så kan jag inte annat än vara nöjd över det faktum att Finland placerade sig högre än Sverige ännu ett år. Här och var skymtar man åsikten att Sverige har en sorts specialrättighet till ESC, en rättighet som andra länder, i synnerhet inte Finland eller andra ”öststater” ska inkräkta på. Det är Sverige som borde få ordna ESC, det är Sverige som borde vinna, eller åtminstone få tillräckligt hög placering och uppskattning för sin status som långvarig schlagernation.

Serbiens Molitva, framförd av Marija Serifovic, var en värdig vinnare, och en av mina personliga efavoriter. Låten var bra, framförandet gav mig rysningar längs ryggraden och för andra året i rad har vi en vinnare som uppträtt med kläderna på. Att gnälla över grannlandsröster är i det här fallet aningen patetiskt när Serbiens bidrag samlade röster från hela Europa, och när det de facto är de nordiska länderna som enligt gammal god sed idkar allra ivrigast grannlandsröstande.

h1

separationsångest

april 18, 2007

Efter flera veckors tittande har jag nu nått sista avsnittet i sista säsongen av Cold Feet. Jag var inte superimponerad från början, men under veckornas gång blev jag allt mer engagerad i de här fiktiva personernas liv. Och nu ska jag lämna dem, nu finns det inte mer. Nu får jag inte veta hur det går, för ja, det går liksom ingenstans alls.

Det finns en litterär motsvarighet. Jag upplever samma sak varje gång jag har läst Elizabeth Jane Howards Cazalet-krönika. Jag har läst den tre gånger, och det är i det närmaste smärtsamt att skiljas från personerna i den när fjärde boken når sitt slut. Varje gång. Och för den som undrar: Cazalet-krönikan är inget oerhört litterärt mästerverk, prisbelönat och älskat av kritiker världen över. Ändå har böckerna något som gör att jag inte kan sluta om jag väl börjar läsa. Bara en sida till. Bara en bok till…

Men åh. Hur kan skaparna av Cold Feet lämna oss mitt i allt det här? Hur ska det nu gå för de stackars karaktärerna?

h1

Mindre guld, mer beröring

mars 17, 2007

Igår besökte jag ÅST för tredje gången på ett halvår. Tillsammans med föreningsbekanta såg jag David Farrs FN-inspektören, en pjäs som baserar sig på Gogols Revisorn. Dessvärre var jag inte så förberedd som jag hade önskat, och hade alltså inte läst Revisorn före teaterbesöket. Annars brukar det ju vara en höjdare att jämföra dramatiskt olika versioner av samma berättelse.

ÅST har en grymt stilig salong med röd sammet, målade keruber i taket och gulddekorationer lite varstans. Det här är teater som institution, sådär påtagligt finkulturellt vad gäller den yttre inramningen. Lite samma känsla fick jag under mitt besök på Svenska teatern i Helsingfors för några år sedan, den är faktiskt ännu pampigare. Själv är jag inte så van vid den röda sammeten och gulddekorationerna, eftersom teater under min uppväxt antingen var amatörteater eller också pjäser man såg på Wasa Teater. Wasa Teater hör till en helt annan stilepok vad gäller arkitektur och inredning. Det är stramare, men mycket funktionellt. Inte tråkigt, men inte heller guldornamenterat. Och ändå är det på Wasa Teater jag har fått de flesta av mina största teaterupplevelser. Det är där jag har sett teater när den fungerar som bäst, när den griper tag i en så att man glömmer tid och rum och eventuella gulddekorationer, när den inte lämnar en ens efteråt utan lever kvar i medvetandet. Om jag skulle få dela ut utmärkelser till de bästa finlandssvenska teaterhusen skulle Wasa Teater vinna proffsklassen och Närpes Teater amatörklassen, tveklöst. (Och Oravais Teater skulle få ett hedersomnämnande i amatörklassen för att de lärde mitt tonåriga jag vad fars och komedi kan vara när den har skapats av Molière.)

Men gårdagens pjäs grep aldrig tag i mig så att jag glömde mig själv och världen utanför. Tyvärr. Det kan ju inte lyckas jämt, men jag irriterar mig lite över att man som publik måste sitta och hitta saker i genomförandet av pjäsen som inte känns bra. Framför allt handlade det om att skådespelarna, i synnerhet i första akten, levererade sina ordrika repliker i mycket speedat tempo. Jag vet inte på vilket sätt det bidrar till publikens teaterupplevelse att skådespelarna pratar så snabbt att man både har svårt att urskilja det de säger och ta in det man faktiskt hinner urskilja. Dessutom var det ett evigt rusande av och an, mer hysteriskt än vad som kändes motiverat.

Pjäsens tema lyckades inte heller engagera mig, utan stärkte snarast fördomarna om hur det går till i de forna sovjetstaterna. Att makthavarna är djupt korrumperade och hänsynslösa, att levnadsstandarden är usel, att åsiktsfriheten knappt ens finns på papper. Helsingfors däremot, det är städernas stad, dit längtar man när man som pjäsens affärsman på grund av ekonomiskt lättsinne blir strandad i just en av de numera självständiga delarna av Sovjetunionen. En sån tur för den utfattige skrävlaren att landets ledning får för sig att han är den väntade FN-inspektören. En sån otur för presidenten och hans ministrar att affärsmannen spelar med och tacksamt inkasserar de mutor som delas ut. Hela den här biten känns lite unken. Dels är förväxlingstemat aningen tjatigt, och omdanas inte direkt i den här pjäsen. Dels har jag lite svårt för denna uppvisning av hur en korrumperad stat kan fungera. Jaha, så de ger mutor. Jaha, så de missköter sina åtaganden. Jaha, så de skär tungan av kritiska journalister. Jaha, men så ge oss något nytt. Berätta något nytt, berätta det på ett nytt sätt, få oss att uppleva att vi fått ögonen öpppnade och kan se något vi inte tidigare har sett. Ge oss lite nya insikter!

Jag väntar fortfarande på att ÅST ska ge mig en teaterupplevelse som skimrar lika mycket som salongen, men jag tycks få fortsätta min väntan. Det är guld och röd sammet, det är kändisar i salongen, det är ett anrikt teaterhus med sagolikt bra läge invid salutorget – men det räcker inte. Jag vill inte ha finkultur, jag vill beröras.