Archive for the ‘kultur’ Category

h1

lyckligt biblioteksflås

mars 5, 2007

Jubel och fröjd, Åbos litterära istid är numera över. Med andra ord: Huvudbiblioteket har slagit upp dörrarna igen efter att ha varit stängt sedan hösten 2006. I fredags öppnade huvudbiblioteket för första gången i nya bibliotekshuset, och även om Åbos befolkning har haft två dagar på sig att bekanta sig med inredning och bokbestånd rådde det fortfarande trängsel idag på eftermiddagen. Jag har inte sett så mycket folk i ett bibliotek sedan valfritt Konstens natt i hemstaden.

Själv var jag naturligtvis överförtjust i att än en gång få tillgång till ett riktigt bibliotek (förlåt mig alla filialer, men ert utbud av svenskspråkig litteratur är dessvärre rätt magert), och dessutom i en så snygg och fascinerande miljö. Jag hade sällskap av en kompis som hade besökt nya biblioteket tidigare och världsvant guidade mig till godbitarna. Vi ägnade oss åt barn-/ungdomsavdelningen som med barnaögon betraktad måste te sig rätt magisk. Inglasade små utställningsboxar i hyllor och golv, runda läsbon, lekrum med litterärt inspirerade djungeldraperier och en soffa i form av en låg amfiteater. Ljuvligt! Och allt detta i ett luftigt utrymme som känns fantastiskt ändamålsenligt jämfört med det mysiga men ack så trångbodda Hjeltska huset. Jag kunde naturligtvis inte motstå att använda den nya låneautomaten som skrattar förtjust när man lånar böcker. När får det vara så här lust- och lekfyllt på en avdelning för vuxen skönlitteratur?

Den vuxna skönlitteraturen huserar för närvarande i Juliahusets källare i väntan på renovering av gamla bibliotekshuset. Även denna litteratursamling har varit otillgänglig de senaste månaderna, så jag var tvungen att ta tillfället i akt att gå och inspektera den, även om dess nya omgivningar inte var mycket att fröjda sig över. Ändå överfölls jag av den välbekanta jag-älskar-biblioteket-känslan. I min bekantskapskrets finns en ung liten människa som avslöjar sitt ivriga och lyckliga intresse för saker genom andningen. Ju mer han flåsar, desto ivrigare är han. Jag lovar, jag var enbart en hårsmån från detta lyckliga flåsande idag. Jag var nära att hyperventilera av ren och skär lycka.

Jag har böcker hemma. Massor av olästa böcker, faktiskt. Kunde jag hålla detta i aktivt minne och samtidigt hålla mig, om inte borta från så åtminstone kall inför, bokhyllorna? Naturligtvis inte. Kom naturligtvis hem med en försvarlig hög böcker:

  • Lucía Etxebarria: Beatriz och himlakropparna
  • Anna-Karin Elde: Hej sötnos!
  • Cornelia Funke: Bläckhjärta
  • Jasper Fforde: Var är Jane Eyre?
  • Per Nilsson: Svenne (eftersom jag inte orkar vänta på att förlaget ska ersätta mitt feltryckta recensionsex.)

Jasper Ffordes bok var komplett oemoståndlig. Jag är inte i stånd att låta en bok med följande beskrivning stå kvar i hyllan:

Året är 1985, platsen är England. Krimkriget pågår fortfarande, tidsresor är vardagsmat och klonade dronter finns i var mans hem. Här tar man litteraturen på blodigt allvar: gatustrider utkämpas mellan militanta Shakespearetolkare och Marloweanhängare. Torsdag Nesta är kriminalare vid Litteraturroteln i London. När superskurken Acheron Hades stjäl ett värdefullt originalmanuskript av Charles Dickens blir hon involverad i utredningen. Plötsligt upptäcker man att Mr Quaverley i Dickens roman är utplånad i alla senare utgåvor och strax därefter finner man honom mördad. Riktigt allvarligt blir det när Jane Eyre kidnappas. det mäktiga Brontësällskapet rasar och upploppsstämning sprider sig i landet. Torsdag blir tvungen att själv bege sig in i Brontës roman för att förhindra att kaos bryter ut …

Ge mig boklov, någon. Låt mig sitta hemma och läsa självvald skönlitteratur dagarna i ända.

h1

kulturtest gånger tre

mars 2, 2007

Näpp, det räcker inte med Astrid Lindgren-testet, DN har mer att erbjuda. Narniatestet var piece of cake, därmed kammade jag också hem rätt svar på alla frågor. Nobeltestet däremot var betydligt svårare, där blev det bara 5/10. Mozarttestet gav ännu sämre resultat – 3/7. Jag tolkar det här som att jag bör stänga av datorn för natten nu, samt som ett bevis för att min musikhistoriska allmänbildning (förvisso av naturliga skäl) är betydligt skralare än min litteraturhistoriska. Men ge mig fem års studier i musikvetenskap så ska det nog snart vara åtgärdat…

Edit: Mozart- och Nobeltesten visade sig vara ytterst svårlänkade för vanliga dödliga utan programmerarkunskap, men de återfinns långt nere till höger på DN:s kultursida, för den som är intresserad.

h1

litterära listor än en gång

februari 28, 2007

Jag började på ett svar på Mathias kommentar till mitt inlägg om de 33 böckerna som påstås förändra ens liv, men sedan insåg jag att omfånget kräver ett helt eget inlägg.

Det är klart att det är lite märkligt på sitt sätt att någon skapar en lista över böcker och ger den en dylik rubrik. Som om inte alla böcker man läser egentligen förändrar ens liv, åtminstone en liten aning? Det här för osökt tankarna till den andra boklista jag bloggade om. När man prickar av en bok från listan får man också svara på frågan om boken var värd att läsa. Jag har oerhört svårt för den där frågan. Jag tyckte inte att det var en direkt njutning att läsa Hundra år av ensamhet, men jag kan ändå inte direkt säga att den inte var värd att läsa, eller att jag skulle ångra den tid jag satte ner på den. I allmänhet ger böcker mig alltid något, oavsett om jag tycker om dem eller inte. Och när det gäller klassiker eller annars bara omtalade böcker så får man om inte annat pricka av den från diverse listor av den här typen. Om inte annat så får man åtminstone pricka av den på sin egen mentala lista. I framtiden kan man dessutom jämföra andra böcker med denna bok, samt delta i diskussioner om boken. Sidan listofbests.com som uppehåller den senast omtalade listan erbjuder nämligen ett oräkneligt antal andra listor där man kan pricka av böcker man läst, människor man mött, musik man lyssnat på och t.o.m. upplevelser man haft. Där finns en lista över saker man borde göra innan man dör. Även denna lista erbjuder möjligheten att välja om man tyckte att en viss upplevelse eller aktivitet helt enkelt var värd den insats man gjorde. Ja, jag har gjort min egen glass en gång. Nej, det blev inte så lyckat. Betyder det att det här inte var värt att göra? Knappast. Om man ska bli filosofisk och tänka stora tankar kan man fråga sig om det egentligen finns något i det egna livet som inte var värt att göra eller uppleva. Förmodligen kan det finnas sådana saker, men jag misstänker att de är tämligen lätträknade.

Så om det egentligen är ganska vansinnigt att skapa den här sortens listor, varför bloggar jag då om dem, varför kryssar jag av mina lästa böcker från dem? För att det är så grymt fascinerande. För att det ger en känsla av tillfredsställelse. Dessutom är listorna i sig intressanta, som ett utslag av kanonbildningen. Ju mer jag tänker på det, desto mer nyfiken blir jag på vem som är upphovet till Vecko-Revyns 33 livsförändrande böcker, och vad han eller hon baserade listan på. Egna läsupplevelser? Kurslitterturlistor till modern anglosaxisk litteraturhistoria?

h1

Sanning och lögn

februari 26, 2007

Mmm, söndagstidningar. Synd bara att jag sällan hinner läsa Husis söndagsdel innan söndagen är över. Jag tar skadan igen under de kommande dagarna istället, och under dagens mycket sena lunch ägnar jag mig bland annat åt en liten artikel om den danske författaren Morten Ramsland och hans roman Hundhuvud. Ramsland berättar att en del av romanen bygger på historier från hans egen släkt, men att dessa historier redan under släktens eget återberättande har antagit nya former och inte längre stämmer överens med ursprungshändelserna. Ramsland säger:

Men jag tror att en historia kan bli bättre ju fler gånger den berättas. Att den ändras behöver inte betyda att den blir osann. Grundstämningen och historiens kraft har man inget inflytande över, och stämningen är säkert sann när det gäller hur min farmor betraktade sin far. På det sättet tror jag lögn och fiktion kan vara den bästa vägen till sanningen.

Fetstilen i den sista meningen är mitt tillägg – jag tycker att Ramsland verkligen sätter fingret på något viktigt här. Vi lever i ett reality-tidevarv där allt från tv-såpor till litteratur gärna ska vara baserade på ”verkliga händelser”. Ofta används just termen sann historia i marknadsföringssyfte, och man låter påskina att detta gör boken bättre, mer angelägen. Just detta har hänt på riktigt, alltså måste historien vara verkligt angelägen.

Jag upplever att man allt oftare hör människor säga att de föredrar att läsa sanna historier, böcker om saker som har hänt på riktigt. Jag reagerar ofta mer eller mindre negativt på detta, eftersom jag tycker att det är djupt tragiskt om fiktionen plötsligt ska degraderas till en sämre position bara för att den är just fiktion. Det är djupt tragiskt om uppfattningen att den fiktiva berättelsen inte på samma sätt kan ha något angeläget att säga sina läsare eller åskådare, att det enda som verkligen räknas är den sanna historien, att det bara är i det direkt ur livet återberättade som sanningen finns.

Fiktionen är inte frikopplad från det mänskliga livet, den tillkommer inte i ett vakuum, avskärmad från de mänskliga realiteterna. Den är inte sagor för dumma barn som inte förstår bättre, inte heller är den enbart verklighetsflykt. Fiktionen, berättelserna, är kanske just det som gör oss till människor, som jag föreslår i en kommentar till Dankkus intressanta funderingar kring historier. Den fiktiva berättelsen har dessutom den fördelen att den kan ta sig andra friheter för att kunna framföra sitt viktiga budskap. Jag tycker att fantasylitteratutur när den är som bäst är ett utmärkt exempel på detta. Vi läser en berättelse om utbrytare ur en kaninflock som flyr undan ett yttre hot och företar en strapatsrik färd mot det nya hemmet, och inser plötsligt och intensivt att dessa kaniner med sina samhällen och sin envåldshärskare, dessa fiktiva skapleser, är egentligen människor. Deras samhällen och konflikter är avbilder av den mänskliga historiens samhällen och konflikter. Den främmande verkligheten, så långt från vår egen, får plötsligt en tydlig och uppenbar koppling till det egna. Det är effektivt på gränsen till att ta andan ur läsaren, och betraktad på det avstånd som fiktionen erbjuder ser man plötsligt nya samband i verkligheten.

Dessutom kan man med fog ifrågasätta den absoluta sanningshalten i de ”sanna historier” som sköljer över oss från alla kanter, precis som man också kan fråga sig vems sanning dessa historier är. Men det är ett annat blogginlägg.

Andra bloggar om: litteratur, fiktionsanna historier, berättelser

Intressant.se