Archive for the ‘audioböcker’ Category

h1

Men så gör något!

maj 23, 2012

Läser Edith Whartons The Age of Innocence och tänker på hur lite vettig sysselsättning välbeställt folk förr i världen ägnade sig åt. Och just den sortens bok läser jag som ljudbok medan jag diskar, vandrar uppför trapporna till torkvinden med mina våta lakan och balanserar på en stol i badrummet för att hänga upp nytt duschdraperi.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser
h1

Boring!

januari 7, 2012

Triumfen i att äntligen ha lyssnat färdigt på Brobyggarna!
Under veckorna kring flytten när jag ständigt hade praktiskt fixande att ta itu med lyssnade jag mig genom nästan en bok i veckan, men mötet med Guillous historieskrivning saktade ner farten rejält.

Låt mig säga så här: ja, jag vill veta hur det ska gå för huvudpersonerna i boken men nej, jag vill egentligen inte läsa vidare eftersom Guillous framställan är så mördande tråkig. I fortsättningen hoppas jag att någon skriver en spoilerspäckad resumé av de följande delarna.

Brobyggarna är en berättelse om två (plus en försvunnen) norska bröder vid 1900-talets början. De faderlösa bröderna visar sig vara häpnadsväckande begåvade och beger sig efter ingenjörsstudier i Dresden ut i världen för att bygga broar. Sedan urartar det hela till någon form av förvuxen pojkbok med långa och mycket ingående skildringar av extrema väderfenomen i Norge, brokonstruerande och storviltsjakt i Afrika. Bröderna är närmast äckligt präktiga och välartade, framför allt när det gäller synen på arbetares och kvinnors rättigheter och afrikanernas människovärde. Må vara att andra individer och andra nationaliteter beter sig illa i kolonierna, men se inte Guillous skapelser, icke. Inte så fullmatade med det tidiga 2000-talets moraluppfattningar som de är.

När jag vill ha historiska skeden framställda i romanform håller jag mig fortfarande hundra gånger hellre till Vibeke Olsson än till Jan Guillou. Hennes karaktärer känns mänskliga, de förändras och utvecklas. Hans karaktärer är figurer i en pojkbok som förblir märkligt schablonmässiga boken igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Ljug för mig

oktober 14, 2011

För några minuter sedan lyssnade jag färdigt på Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött, en sån där ljudbok som jag lyssnade på för att den fanns på biblioteket och för att den dessutom inkluderade en mp3-skiva. (Det är skrämmande hur lätt man kan övertyga mig om att lyssna på snart sagt vilket litterärt verk som helst bara för att det kommer i mp3-form och för att jag därmed slipper mata in 15-20 cd-skivor för rippande en åt gången i datorn.)

Jag tänker medan jag lyssnar att jag så mycket hellre hade velat läsa den här sortens historia i romanform. Alla de här rakt-ur-livet-böckerna blir så oantastliga. Hur kan jag komma här och ha en åsikt om hur han upplever sina känslor för den så omtalade Amanda Widell?
Fast det gör jag, och det har jag. Ibland glimmar den till, den här korta lilla boken, men då handlar det oftast om när Alex beskriver situationer där Amanda inte är inblandad. För så fort hon kommer in i bilden är det i form av kvinnan på piedestal. henne som han avgudar, som han inte är värdig, hon som liksom fortsätter att vara hans ouppnåeliga idol hela tiden. Ta det här att han hela tiden skriver om henne med för- och efternamn. Vill han föra fram henne som någon form av varumärke?

Visst är hans fumlighet och nervositet under de första träffarna rörande, men också pinsam. Jag tycker att det är pinsamt att läsa om hur andra människor hänger ut sina liv i form av en roman som inte är någon roman, jag står där och sympatiskäms medan jag hör honom läsa och berätta.

Det är något som skaver i det självbiografiska, i att dessutom skriva om något som hände alldeles nyss medan man fortfarande minns det klart och måste förhålla sig till sanningen. Att skriva om människor under deras rätta namn, att återberätta händelserna som de skedde så att även den som betraktade skeendet från utsidan ska kunna känna igen sig.

Jag vill ha lite lögn i form av fiktion. Jag vill ha en författare som utgår från något – sin våldsamma nervositet och fumlighet under första träffen med kvinnan i sitt liv, och sedan sätter sig ner och funderar över hur han skulle kunna gestalta den känslan litterärt. Det är känslan jag vill åt, och inte det här självbiografiska och ”autentiska” som inspirerade texten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

h1

Tema: nobel (tydligen)

juni 23, 2011

Jag har börjat den här sommaren med ett oplanerat nobelprojekt.

Under en utforskningsrunda på ett av Helsingfors många bibliotek hittade jag William Goldings Flugornas herre som ljudbok, lånade den med mig och lyssnade. Upplevelsen var inte så obehaglig som jag väntat mig under alla dessa år när jag bara hört talas om boken utan att läsa den, men visst är det en ganska otäck skildring. Ändå tänker jag att hade den skrivits idag hade den antagligen varit mera utstuderat detaljfrossande. Allra bäst blev den faktiskt när jag lyssnade på Peter Naroskins efterord, och litteraturvetaren i mig blev påmind om hur en text plötsligt kan öppnas på ett nytt sätt när man läser en text om texten.

Sedan läste jag en seriestrip i Hufvudstadsbladet och skrattade åt hänvisningen till John Steinecks Möss och människor trots att jag inte har läst boken. Men vänta – den boken kunde man ju också lyssna på. Så jag lyssnade. Och älskade. Den är så fin, Möss och människor. En så perfekt sammansatt berättelse utan onödiga sidospår, och en berättelse som går rakt in. Livets skönhet och tröstlöshet, allt det där.

Med Golding är det numera så att jag förstår varför han ansågs värd Nobelpriset, och med Flugornas herre så att jag inser dess storhet. Men när det gäller Möss och människor är det inte bara så att jag förstår, jag känner det i mig själv.

Sådär. Nu har jag outat det här oplanerade nobeltemat. Jag vet inte om jag jinxar det nu, och jag lovar inte att förbinda mig till ytterligare läsning på temat olästa nobelpristagare den här sommaren. men jag tror faktiskt att jag ska försöka, när det blev så här fint med de här två första.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

I ett nafs

mars 27, 2011

Jag och Åsa Larsson – det blir alltid så bra. Häromveckan lyssnade jag t.ex. på Guds starka arm, en liten deckarnovell till ljudbok. i vanliga fall brukar jag lyssna ljudbok medan jag gör något med händerna som inte kräver så mycket tankearbete, som exempelvis att diska, laga mat, städa, reparera cykelpunktering eller hänga tvätt. Drygt halva Guds starka arm gick åt i en lite längre kökssession, men sedan fanns det inte en chans i världen att jag skulle kunna lägga undan iPodens spellista för ljudböcker i väntan på nästa diskomgång. Det enda godtagbara var att ta med ljudboken i sängen och lyssna färdigt där.

När det gäller godis har jag i allmänhet inga problem med att inte äta upp hela påsen på en gång. När det gäller Åsa Larssons böcker kan inget sparas till senare tillfällen utan måste slukas så snabbt som möjligt. Läs, folk. Det må vara deckare, men det är ju egentligen inte för mordutredningarna man (jag) läser dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

11 – En bok jag hatade

februari 16, 2011

Hata är ett starkt ord, och jag vet inte om jag känner så glödhet aversion mot böcker, hur irriterad de än kan göra mig. En bok som ändå kom nära när jag lyssnade på den för några är sedan är Paulo Coelhos Elva minuter. Sedan dess har jag inte öppnat fler av Coelhos verk, vare sig i mp3-spelaren eller i bokform. Det räcker nu, tänkte jag efter Elva minuter, och det räcker fortfarande. Det som gör mig så vansinnig med Coelho är hans sätt att lägga fram sina egna livsåskådningar och detaljer av dem som absoluta fakta. Jag får omedelbara kopplingar till de religiösa sammanhang som får mig lika vansinnig – de där någon annan har tänkt färdigt åt dig och förväntar sig att du inte bara ska ta till dig, utan också uppskatta.
Vik hädan ur mina bokhyllor, Coelho – jag föredrar att tänka själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

Imorgon ska jag synka. Kanske.

februari 2, 2011

Varje dag tänker jag att idag ska jag bara ta tag i det där att synkronisera iPoden, och så får vi leva med resultatet. Och så går jag en runda och lyssnar på något som känns så fantastiskt bra, och sedan vågar jag inte.

För ett par veckor sedan började den hårddisk som innehöll mina drygt 20 dagar musik andas väldigt mycket jag-ligger-på-min-dödsbädd-rosslande, och sedan hade jag plötsligt ingen musik på datorn. Alls. Sedan dess har jag inte vågat synkronisera iPoden, vilket i längden är ganska ohållbart – bland annat för att jag som ett resultat av en osynkad iPod blir tvungen att börja lyssna på ljudböcker direkt från cd:n igen.
Nu behöver ingen säga något om att göra backup på saker och ting – att inte backuppa musiken var ett medvetet val, eftersom musik någon annan har gett ut på skiva inte är oersättlig information. Sedan har det visat sig att allt inte är så lätt att ersätta, men det här har ändå varit en intressant upplevelse i kategorin skräckblandad frihetskänsla. 20 timmar musik är trots allt mer än jag rimligtvis kan säga att jag behöver, så det har varit lite av en lättnad att kunna börja om igen. En hel del har flyttat in igen ur min skivsamling, och jag har också hunnit låna ett par rejäla högar med cd-skivor från biblioteket.

Likväl finns det musik i min iPod just nu som jag inte har någon annanstans, och jag är inte säker på om jag får behålla de filerna där när iPoden upptäcker att iTunes inte hittar dem på min hårddisk längre. Det börjar bli dags att testa och se vad som händer, men den tidiga kvällens promenader gjordes till musik som just nu känns omistlig – alltså väntar jag ännu en dag. Eller två.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,