Läser Edith Whartons The Age of Innocence och tänker på hur lite vettig sysselsättning välbeställt folk förr i världen ägnade sig åt. Och just den sortens bok läser jag som ljudbok medan jag diskar, vandrar uppför trapporna till torkvinden med mina våta lakan och balanserar på en stol i badrummet för att hänga upp nytt duschdraperi.
Läs även andra bloggares åsikter om Edith Wharton, sysselsättning, ljudböcker
Triumfen i att äntligen ha lyssnat färdigt på Brobyggarna!
Under veckorna kring flytten när jag ständigt hade praktiskt fixande att ta itu med lyssnade jag mig genom nästan en bok i veckan, men mötet med Guillous historieskrivning saktade ner farten rejält.
Låt mig säga så här: ja, jag vill veta hur det ska gå för huvudpersonerna i boken men nej, jag vill egentligen inte läsa vidare eftersom Guillous framställan är så mördande tråkig. I fortsättningen hoppas jag att någon skriver en spoilerspäckad resumé av de följande delarna.
Brobyggarna är en berättelse om två (plus en försvunnen) norska bröder vid 1900-talets början. De faderlösa bröderna visar sig vara häpnadsväckande begåvade och beger sig efter ingenjörsstudier i Dresden ut i världen för att bygga broar. Sedan urartar det hela till någon form av förvuxen pojkbok med långa och mycket ingående skildringar av extrema väderfenomen i Norge, brokonstruerande och storviltsjakt i Afrika. Bröderna är närmast äckligt präktiga och välartade, framför allt när det gäller synen på arbetares och kvinnors rättigheter och afrikanernas människovärde. Må vara att andra individer och andra nationaliteter beter sig illa i kolonierna, men se inte Guillous skapelser, icke. Inte så fullmatade med det tidiga 2000-talets moraluppfattningar som de är.
När jag vill ha historiska skeden framställda i romanform håller jag mig fortfarande hundra gånger hellre till Vibeke Olsson än till Jan Guillou. Hennes karaktärer känns mänskliga, de förändras och utvecklas. Hans karaktärer är figurer i en pojkbok som förblir märkligt schablonmässiga boken igenom.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, historiska romaner, Brobyggarna, pojkböcker
För några minuter sedan lyssnade jag färdigt på Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött, en sån där ljudbok som jag lyssnade på för att den fanns på biblioteket och för att den dessutom inkluderade en mp3-skiva. (Det är skrämmande hur lätt man kan övertyga mig om att lyssna på snart sagt vilket litterärt verk som helst bara för att det kommer i mp3-form och för att jag därmed slipper mata in 15-20 cd-skivor för rippande en åt gången i datorn.)
Jag tänker medan jag lyssnar att jag så mycket hellre hade velat läsa den här sortens historia i romanform. Alla de här rakt-ur-livet-böckerna blir så oantastliga. Hur kan jag komma här och ha en åsikt om hur han upplever sina känslor för den så omtalade Amanda Widell?
Fast det gör jag, och det har jag. Ibland glimmar den till, den här korta lilla boken, men då handlar det oftast om när Alex beskriver situationer där Amanda inte är inblandad. För så fort hon kommer in i bilden är det i form av kvinnan på piedestal. henne som han avgudar, som han inte är värdig, hon som liksom fortsätter att vara hans ouppnåeliga idol hela tiden. Ta det här att han hela tiden skriver om henne med för- och efternamn. Vill han föra fram henne som någon form av varumärke?
Visst är hans fumlighet och nervositet under de första träffarna rörande, men också pinsam. Jag tycker att det är pinsamt att läsa om hur andra människor hänger ut sina liv i form av en roman som inte är någon roman, jag står där och sympatiskäms medan jag hör honom läsa och berätta.
Det är något som skaver i det självbiografiska, i att dessutom skriva om något som hände alldeles nyss medan man fortfarande minns det klart och måste förhålla sig till sanningen. Att skriva om människor under deras rätta namn, att återberätta händelserna som de skedde så att även den som betraktade skeendet från utsidan ska kunna känna igen sig.
Jag vill ha lite lögn i form av fiktion. Jag vill ha en författare som utgår från något – sin våldsamma nervositet och fumlighet under första träffen med kvinnan i sitt liv, och sedan sätter sig ner och funderar över hur han skulle kunna gestalta den känslan litterärt. Det är känslan jag vill åt, och inte det här självbiografiska och ”autentiska” som inspirerade texten.
Läs även andra bloggares åsikter om Alex Schulman, ljudböcker, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, fiktion, verklighetsbaserat, självbiografier, sanning, lögn, litteratur
Jag har börjat den här sommaren med ett oplanerat nobelprojekt.
Under en utforskningsrunda på ett av Helsingfors många bibliotek hittade jag William Goldings Flugornas herre som ljudbok, lånade den med mig och lyssnade. Upplevelsen var inte så obehaglig som jag väntat mig under alla dessa år när jag bara hört talas om boken utan att läsa den, men visst är det en ganska otäck skildring. Ändå tänker jag att hade den skrivits idag hade den antagligen varit mera utstuderat detaljfrossande. Allra bäst blev den faktiskt när jag lyssnade på Peter Naroskins efterord, och litteraturvetaren i mig blev påmind om hur en text plötsligt kan öppnas på ett nytt sätt när man läser en text om texten.
Sedan läste jag en seriestrip i Hufvudstadsbladet och skrattade åt hänvisningen till John Steinecks Möss och människor trots att jag inte har läst boken. Men vänta – den boken kunde man ju också lyssna på. Så jag lyssnade. Och älskade. Den är så fin, Möss och människor. En så perfekt sammansatt berättelse utan onödiga sidospår, och en berättelse som går rakt in. Livets skönhet och tröstlöshet, allt det där.
Med Golding är det numera så att jag förstår varför han ansågs värd Nobelpriset, och med Flugornas herre så att jag inser dess storhet. Men när det gäller Möss och människor är det inte bara så att jag förstår, jag känner det i mig själv.
Sådär. Nu har jag outat det här oplanerade nobeltemat. Jag vet inte om jag jinxar det nu, och jag lovar inte att förbinda mig till ytterligare läsning på temat olästa nobelpristagare den här sommaren. men jag tror faktiskt att jag ska försöka, när det blev så här fint med de här två första.
Läs även andra bloggares åsikter om läsning, litteratur, nobelpristagare, klassiker, William Golding, Flugornas herre, John Steinbeck, Möss och människor
Jag och Åsa Larsson – det blir alltid så bra. Häromveckan lyssnade jag t.ex. på Guds starka arm, en liten deckarnovell till ljudbok. i vanliga fall brukar jag lyssna ljudbok medan jag gör något med händerna som inte kräver så mycket tankearbete, som exempelvis att diska, laga mat, städa, reparera cykelpunktering eller hänga tvätt. Drygt halva Guds starka arm gick åt i en lite längre kökssession, men sedan fanns det inte en chans i världen att jag skulle kunna lägga undan iPodens spellista för ljudböcker i väntan på nästa diskomgång. Det enda godtagbara var att ta med ljudboken i sängen och lyssna färdigt där.
När det gäller godis har jag i allmänhet inga problem med att inte äta upp hela påsen på en gång. När det gäller Åsa Larssons böcker kan inget sparas till senare tillfällen utan måste slukas så snabbt som möjligt. Läs, folk. Det må vara deckare, men det är ju egentligen inte för mordutredningarna man (jag) läser dem.
Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Larsson, ljudböcker, deckare, Guds starka arm
Hata är ett starkt ord, och jag vet inte om jag känner så glödhet aversion mot böcker, hur irriterad de än kan göra mig. En bok som ändå kom nära när jag lyssnade på den för några är sedan är Paulo Coelhos Elva minuter. Sedan dess har jag inte öppnat fler av Coelhos verk, vare sig i mp3-spelaren eller i bokform. Det räcker nu, tänkte jag efter Elva minuter, och det räcker fortfarande. Det som gör mig så vansinnig med Coelho är hans sätt att lägga fram sina egna livsåskådningar och detaljer av dem som absoluta fakta. Jag får omedelbara kopplingar till de religiösa sammanhang som får mig lika vansinnig – de där någon annan har tänkt färdigt åt dig och förväntar sig att du inte bara ska ta till dig, utan också uppskatta.
Vik hädan ur mina bokhyllor, Coelho – jag föredrar att tänka själv.
Läs även andra bloggares åsikter om läsning, ljudböcker, Paulo Coelho, Elva minuter
Varje dag tänker jag att idag ska jag bara ta tag i det där att synkronisera iPoden, och så får vi leva med resultatet. Och så går jag en runda och lyssnar på något som känns så fantastiskt bra, och sedan vågar jag inte.
För ett par veckor sedan började den hårddisk som innehöll mina drygt 20 dagar musik andas väldigt mycket jag-ligger-på-min-dödsbädd-rosslande, och sedan hade jag plötsligt ingen musik på datorn. Alls. Sedan dess har jag inte vågat synkronisera iPoden, vilket i längden är ganska ohållbart – bland annat för att jag som ett resultat av en osynkad iPod blir tvungen att börja lyssna på ljudböcker direkt från cd:n igen.
Nu behöver ingen säga något om att göra backup på saker och ting – att inte backuppa musiken var ett medvetet val, eftersom musik någon annan har gett ut på skiva inte är oersättlig information. Sedan har det visat sig att allt inte är så lätt att ersätta, men det här har ändå varit en intressant upplevelse i kategorin skräckblandad frihetskänsla. 20 timmar musik är trots allt mer än jag rimligtvis kan säga att jag behöver, så det har varit lite av en lättnad att kunna börja om igen. En hel del har flyttat in igen ur min skivsamling, och jag har också hunnit låna ett par rejäla högar med cd-skivor från biblioteket.
Likväl finns det musik i min iPod just nu som jag inte har någon annanstans, och jag är inte säker på om jag får behålla de filerna där när iPoden upptäcker att iTunes inte hittar dem på min hårddisk längre. Det börjar bli dags att testa och se vad som händer, men den tidiga kvällens promenader gjordes till musik som just nu känns omistlig – alltså väntar jag ännu en dag. Eller två.
Läs även andra bloggares åsikter om iPod, musk, musiksamling, hårddisk
Rippade sammanlagt 16 cd-skivor, och gjorde därmed två ljudböcker färdiga för iPod-lyssning och återlämning till biblioteket.
Det är alltid fint att börja det nya året med nyttigheter av det här slaget – fast varje gång jag matade in en ny cd av Carin Hjulströms Hitta vilse och fick ange all information om titel, författare och cd-nummer än en gång undrade jag när mitt bibliotek kommer att börja låna ut ljudböcker i mp3-form.
(Jag undrar om det är så här ljudböcker hamnar på piratkusten? Någon sitter och pysslar och rippar och tänker att nog skulle det väl vara fint om andra kunde dra nytta av allt jobb man har lagt ner? Eller kan inte iTunes ta till sig den här infon och lägga upp den i den där mystiska nätdatabasen där de letar efter information om de cd-skivor man matar in?)
Läs även andra bloggares åsikter om ljudböcker, mp3, iTunes, bibliotek
Ni vet hur vissa bokmalar brukar blogga om att de alltid packar fler böcker än de rimligtvis kan hinna läsa, i överdriven rädsla för att stå helt utan läsning innan man åter är hemma hos sina bokhyllor?
Något för mig att ta efter till nästa jul.
Den tjugotredje packade jag med mig julklappar och mat och värmebyxor och vem vet allt, däribland även en återhållsam liten bokpackning bestående av två romaner, en ljudbok i iPoden och två grafiska romaner.
Tanken var att jag skulle läsa ut det som återstod av Naomi Noviks Hans majestäts drake ganska omgående, och sedan läsa Sigrid Combüchens Spill – en damroman som jag hade på tvåveckorslån från bibliotekets nyhetshylla. Vid sidan av skulle jag läsa den redan påbörjade De förlorade sidornas bok av Ola Skogäng, och sedan Shaun Tans Ankomsten (en fascinerande berättelse helt utan skrivna ord).
Vi kan säga att den här läsplaneringen gick åt skogen. Det första som hände var att brodern praktiskt talet stal Skogängs serieroman av mig, och ända sedan han satte den i sig har ansatt mig med frågor om när jag tänker låna nästa. (Nu kan jag i min tur fråga: vet någon när Skogängs tredje kan tänkas komma ut?)
Därefter visade det sig ta ända till julannandagskvällen innan jag läst ut Noviks drakroman, vilket jag skyller dels på att mitt intresse föll av när det började handla betydligt mer om luftstridsscener per drake och betydligt mindre om förhållandet mellan draken Temeraire och hans skötare Laurence. (Arméer som slåss – hjälp så tråkigt det blir att läsa om.)
Sedan konsulterade jag bibliotekets kundsidor, och insåg att Spill måste återlämnas den 29, och att det inte är sannolikt att jag kommer att hinna läsa ut den innan dess. Därmed blev den helt obrukbar som mellandagsläsning. Shaun Tans Ankomsten lästes ut i en sittning ikväll, och nu har jag bara lite Skogäng kvar, och så pålitliga Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates som tuffar på i iPoden när jag röjer köket och pysslar med annat ostimulerande.
Men faktum kvarstår: Jag har ingenting att läsaaa. Eller: Jag längtar efter mina bokhyllor och bibliotekshögar hemma i stan, för de innehåller det jag vill läsa. Högarna av olästa böcker i flickrummet känns lite utdaterade, för även om det mesta i dem har tillkommit långt efter den period när Wahlströms var mitt favoritförlag finns det ju en anledning till att de fortfarande dräller runt i mitt gamla flickrum. Ack i-landsproblematik.
Läs även andra bloggares åsikter om mellandagsläsning, abibliofobi, Shaun Tan, Ola Skogäng, i-landsproblem, grafiska romaner, fantasy, drakar
Bokbabbel har lanserat en söndagsenkät i två delar, och jag hakar på första delen lagom tills del två börjar cirkulera.
1. Favoritbok i barndomen?
Bland annat Ronja Rövardotter.
2. Vad läser du just nu?
Jennifer Weiners I hennes skor. Dessutom lyssnar jag på The Time-travellers Wife av Audrey Niffenegger.
3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Inga alls för tillfället.
4. Dålig bokvana?
Att tro att jag hinner läsa i princip hur många böcker som helst. Tror att fenomenet också kan kallas bokhamster.
5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Senast jag såg efter var det 57 olika lån, men då ingår även en bunt tidskrifter till ett pågående projekt, en del film och cd-skivor. I mer boklig väg finns t.ex. Ulrika Lidbos Decembergatans hungriga andar, Nick Hornbys Juliet, Naked, Kazy Kibuishis Amulet – The Stonekeeper, Katarina Kuicks och Ylva Karlssons Skriv om och om igen, Katarina Nordgren och Tomas Södergrans Vegetariskt – mat från Trädgårdscaféet Slottsträdgården Ulriksdal, Carin Hjulströms Finns inte på kartan, Philip Pullmans Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren, Chimamanda Ngoze Adichies Lila hibiskus och Ola Skogängs Theos Ockulta historier: De förlorade sidornas bok.
6. Har du en läsplatta?
Nej. Än så länge tycker jag att mp3-boken är en mycket intressantare form av elektronisk litteratur än e-boken.
7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Om man räknar in ljudbokslyssningen läser jag alltid minst två böcker åt gången. Novellsamlingar kan jag hålla på med i en halv evighet, läsandes en novell åt gången med långa mellanrum, parallellt med annan läsning.
8. Har dina läsvanor förändrats sedan du började blogga?
Inte på grund av att jag själv bloggar tror jag, men däremot beroende på att jag läser andras bloggar. Jag får tips om nya böcker och författarskap genom att läsa andras bloggar, men fastnar också lättare i bloggläsning framom bokläsning.
9. Sämsta boken du läst i år?
Kan ha varit En snabbköpskassörskas bekännelser av Anna Sam. En hel bok fylld av den sortens texter som är roliga i tre sidor.
10. Bästa boken du läst i år?
Anders Björkelids Ondvinter och Eldbärare samt Karl Ove Knausgårds Min kamp.
11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Inte alls lika ofta nu som under studietiden när man fick strunta i allt vad bekvämlighteszoner hette för att våga sig på kurslitteraturen.
12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
När jag läser prosa vill jag att det ska vara en gripbar berättelse med ett fungerande språk som gärna får lysa med sina formuleringar men inte tappa bort läsaren i sin uppvisningskonst. Jag vill också känna att berättelsen kommer någonvart, och inte bara stampar på stället i svävande utvikningar.
Allra helst vill jag läsa berättelser som griper tag ganska snabbt och håller kvar mitt engagemang. I det här ingår också att jag inte vill känna mig undervärderad som läsare – det får inte bli fånigt eller kännas banalt, och jag vill inte att författaren berättar samma sak om och om igen som om jag inte hade förstått dem första gången.
Ska jag läsa med ögonen vill jag helst läsa på svenska, eftersom det går snabbast. Lyssnar jag går engelska och finska lika bra, eftersom det inte påverkar läshastigheten.
13. Kan du läsa på bussen?
Ja, utan problem.
14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
I sängen en långsam ledig förmiddag, eller i min hårda men bekväma 50-talsfåtölj.
15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Jag lånar gärna ut mina böcker, men förväntar mig att få dem tillbaka i samma skick. Har dock börjat fundera på att vara lite mer restriktiv med att låna ut favoriterna, efter att jag blev av med mitt exemplar av Curtis Sittenfelds I en klass för sig.
16. Viker du hundöron i dina böcker?
Ibland händer det, om det är en bok där jag vill markera ett speciellt viktigt ställe att återvända till. Sedan behöver det vara en bok som i sin fysiska form inte känns så värdefull – min slitna och gulnade pocketupplaga av Gun-Britt Sundströms Maken har till exempel många vikta hörn, däremot inte mitt snygga inbundna exemplar av Curtis Sittenfelds Presidentens hustru, även om båda innehåller formuleringar jag vill läsa fler gånger.
17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Det händer inte ofta, men det har hänt.
18. I studierelaterade böcker då?
Ja, om det är min egen bok.
19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska, eftersom jag blir otålig av att läsa i långsam takt. Genom åren har jag också hunnit läsa på engelska, finska, danska, norska och tyska.
20. Vad får dig att älska en bok?
En berättelse som tar andan ur mig, fascinerande personer och ett språk som är allt från fungerande till gnistrande.
21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Att jag själv har tyckt om den, på ett eller annat sätt, och att jag tror att den på något vis kan passa in i den andra personens litterära smak.
22. Favoritgenre?
Välskrivna romaner, grafiska romaner, nordisk fantasy och riktigt välskrivna deckare.
23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Lyrik är en sådan njutning att läsa, men jag glömmer bort hur mycket jag tycker om genren när jag inte har läst den på ett tag.
24. Favoritbiografi?
Tove Jansson – Ord, bild, liv av Boel Westin.
25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Ja.
Läs även andra bloggares åsikter om läsning, enkäter, söndagsenkät, böcker, bibliotekslån, läsvanor, hundöron
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin audioböcker.
 | Furienna om Nygammal upptäckt: |
 | Maria om Just nu |
| Furienna om Men så gör något! |
 | lottabrinck om Förra veckans in & ut |
 | Anders Björkelid om Bokgodis |
Bloggar som länkar hit
Ikas ord 2.0 