Archive for the ‘deckare’ Category

h1

I ett nafs

mars 27, 2011

Jag och Åsa Larsson – det blir alltid så bra. Häromveckan lyssnade jag t.ex. på Guds starka arm, en liten deckarnovell till ljudbok. i vanliga fall brukar jag lyssna ljudbok medan jag gör något med händerna som inte kräver så mycket tankearbete, som exempelvis att diska, laga mat, städa, reparera cykelpunktering eller hänga tvätt. Drygt halva Guds starka arm gick åt i en lite längre kökssession, men sedan fanns det inte en chans i världen att jag skulle kunna lägga undan iPodens spellista för ljudböcker i väntan på nästa diskomgång. Det enda godtagbara var att ta med ljudboken i sängen och lyssna färdigt där.

När det gäller godis har jag i allmänhet inga problem med att inte äta upp hela påsen på en gång. När det gäller Åsa Larssons böcker kan inget sparas till senare tillfällen utan måste slukas så snabbt som möjligt. Läs, folk. Det må vara deckare, men det är ju egentligen inte för mordutredningarna man (jag) läser dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
h1

Återbesök i Kurravaara

januari 3, 2011

I mellandagarna när jag var strandsatt utan inspirerande läsning erbjöd brodern mig att läsa Det blod som spillts, den Åsa Larsson-deckare som jag gav honom i julklapp. Nu hör det inte till det normala att jag ger bort böcker för att få läsa dem själv, snarare är det så att jag ger bort böcker jag själv läst och tyckt om till sådana människor som jag tror ska kunna tycka om dem. Så var egentligen fallet med Larssons bok också, men nu tog jag mig ändå för det ovanliga att läsa om en deckare.

Och som jag gillade! Jag satt och log fånigt de första kapitlen, bara för att det var så fint att återse Rebecka, Anna-Maria, Sivving och alla de andra. Själva deckarbiten var egentligen av underordnat intresse – vilket i och för sig kan ha att göra med att jag ungefär en tredjedel in i boken kom ihåg vem som egentligen var mördaren – men jag gottade mig desto mer i Åsa Larssons sätt att skriva fram sina miljöer och människor. Det är inte utan att jag blir frestad att läsa om hennes tre andra deckare också, när det nu blev så uppenbart att det inte bara är mystiken kring mördaren som driver böckerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

h1

spridda tankar om Pepparkakshuset

juni 3, 2010

Efter tips från Camilla läste jag Carin Gerhardsens Pepparkakshuset. Det är ett framsteg att jag klarar av att läsa deckare igen, efter den senaste tidens övermättnad, men vad jag tycker om den här kan jag inte riktigt komma fram till ett entydigt svar på. Å ena sidan är intrigen intressant, om än inte helt oförutsägbar. Dessutom är det väldigt skönt att få läsa om poliser som inte är (halv)alkoholiserade och allmänt livströtta. Jag tycker om alla små bihandlingar kring poliserna.
Men: Jag vet inte om jag köper Gerhardsens språk till fullo. Det känns som om det går farligt nära den allmänna och urvattnade fåran för deckarspråk.
(Men så mycket tyckte jag om hennes poliser att jag vill läsa nästa bok också.)

I övrigt har jag svårt att konsumera litteratur i traditionell bokform just nu – men jag lyssnar ljudböcker som aldrig förr. Kanske är ljudböckerna ett svar på sommarens icke-läsning, eftersom de kan hänga med i mitt behov av att göra saker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Bokfrågornas ABC: D

januari 15, 2010

Fjärde bokstaven är D och frågorna hör mer eller mindre ihop med just den bokstaven.

1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favoritförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?

Åsa Larsson, tveklöst. Jag gillar faktiskt hennes personer också, kantiga Rebecka och excentriske Sivving, för att nämna ett par stycken. (Och om stavningen av namnen är åt skogen beror det på att jag mest har lyssnat mig genom Åsa Larssons produktion.)

2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?

Det här är knepigt. Precis som Tätortstimotej-Anna håller jag med om att drama i första hand ska ses och inte läsas. Ändå läser jag drama ibland, och kan tilltalas av den avskalade formen. Jag skulle vilja dela upp den här frågan i två delar, nämligen:
Största teaterupplevelserna: Reko Lundáns Onödiga människor och Peter Snickars’ Under liten himmel. Just så omstörtande och engagerande vill jag att teater ska vara. Exakt sådär mycket på riktigt att det i vissa ögonblick gör ont.
Mest givande pjäsläsningen: Fröken Julie och En midsommarnattsdröm. Den sistnämnda är egentligen något av en överklivare som bryggar båda sidorna. Jag har även sett den, två gånger. En gång i omarbetad version som landade i 50-talsmiljö,en annan gång närmare originalet på Närpes Teater där föreställningen och miljön i kombination var snudd på magisk.

3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?
Inga direkta långkörare, men två miniserier: Stolthet och fördom samt En ö i havet.

4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
För att återknyta till deckartemat i den första frågan – Johan Theorins Nattfåk där snöstormen yr kring den gamla fyrmästargården på Öland, och till slut mer eller mindre griper in i handlingen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

h1

Vänaste land

juli 26, 2007

Det här har hänt mig mer än en gång: Plockar på mig en långlånsdeckare, låter den ligga länge, länge – tills jag hittar en cd-version på biblioteket, lånar hem den och återlämnar boken oläst till det andra biblioteket. Vad lär vi oss av detta? Att jag inte fullt så ofta borde inbilla mig att jag ska läsa alla dessa deckare.

Seanst i raden: Åke Edwardsons Vänaste land. Det var en himla tur att jag lyssnade istället för att läsa, för den hade förmodligen varit seg att ta sig genom pappersvägen. Edwardson har rykte om att vara lite långsam och invecklad. Jag har inte velat ta det där till mig tidigare, tyckte till exempel att Himlen är en plats på jorden var riktigt bra. Fast det här, det rör sig bara i ultrarapid.

Och ja, Erik Winter är rätt sympatisk, och hans ungar är så gulliga att det syns genom texten som evige favoriten Torsten Wahlund läser. Mordfallet är särdeles rått och visar sig vara mycket gåtfullt. Winter och kollegorna traskar runt i invandrartäta förorter och försöker förstå invånarna, samt förstå varför ingen vill prata med dem. Det kunde ha varit så bra. Språkligt klarar Edwardsson sig med bravur, och Winter är som sagt en trevlig typ. Mycket musik lyssnar han på också, jag tror att jag aldrig har stött på en annan deckarförfattare som är så förtjust i att droppa artistnamn och citera låttexter som Åke Edwardsson. Inte mig emot, dock, jag är tillräckligt mycket musiknörd själv för att kunna uppskatta det. Det slår mig att det här är lite som det ständiga tedrickandet i Katarina Kieris Ingen grekisk gud, precis – små detaljer som får mig vänligt ställd till huvudpersonen på grund av dennes trevliga vanor. (Det är minst tre år sedan jag läste Kieris fina bok, och jag kommer fortfarande ihåg den som boken där huvudpersonen drack te och lyssnade på The Smiths.)

Intrigen är angelägen och allt det där – men måste det vara så… långsamt? Alla dessa lovande ingredienser, och så blir det ändå inte mer engagerande än så här. Jag menar, när det finns så många deckarförfattare som får driv i sina texter men som inte alltid har så mycket därutöver att komma med när man granskar texterna lite närmare. Och så har vi en författare som kan skriva, och som i princip har något vettigt att komma med, men som inte lyckas berätta det så att jag suktar efter att få höra mer.

Åke edwardson: Vänaste land. Norstedts audio 2006, 9 cd-skivor (ca. 11 timmar). Uppläsare: Torsten Wahlund. ISBN: 9789173131766

h1

Stum sitter guden

juli 5, 2007

I början av sommaren lyssnade jag på Anna Janssons Silverkronan och blev riktigt förtjust. Inte sådär fantastiskt överförtjust som jag blev av Åsa Larssons Svart stig (i mitt tycke deckargenren när den är som bäst), men tillräckligt för att vara säker på att jag vill läsa mer av författaren. Vilket jag alltså har gjort nu.

Och njae, nu är jag ännu mycket mindre benägen att höja Anna Jansson till de Åsa Larssonska skyarna. Stum sitter guden kändes nämligen väldigt mycket debutbok. Jag tycker att Janssons språk är vingligt och lite tafatt, kanske inte orden så mycket som skiljetecknen. Jag blir irriterad på att hon genomgående har svårt att avgränsa direkta repliker från övrig text, att det som börjar som en replik kan övergå i en miljöbeskrivning, och jag får läsa om meningen för att sätta fingret på var denna övergång egentligen skedde. Ännu mer stör det mig att hon har en tendens att överanvända utropstecknen, i synnerhet i början. Det är inte bara det att de är ofta förekommande, det händer dessutom att de förekommer i par. Det är illa nog att de överanvänds i singular, men parbildning? Är inte det förbehållet något annat än deckarprosa? Hela situationen känns lite unik, eftersom jag inte kan påminna mig om när jag senast skulle ha läst en bok och varit så medveten om skiljetecknen, eller deras frånvaro.

Själva deckarhistorien känns sådär vagt bekant. Ett bestialiskt mord, som i det här fallet visar sig ha religiösa förtecken av ett lite ovanligare slag – mördaren har nämligen inspirerats av asatron. Det här är förvisso en hyfsat intressant detalj, även om poliserna verkar vara i behov av en dos religionshistoris allmänbildning. Fast Jansson ska ju ha anledning att plocka in en för handlingen ganska viktig uppsalaprofessor också, så allt för hemmastadda i humaniorasfären kan poliserna inte vara.

Upplösningen hade kunnat vara bra – om jag inte hade läst och sett dess like allt för många gånger förr. Nu sitter jag ändå som fastgjuten i boken under de mest spänningsfyllda sidorna, men efteråt har jag en känsla av att ha blivit lurad med ett lite för billigt knep.

Återstår frågan: Var Stum sitter guden mindre fantastisk för att den är ett lite vingligt debutantverk, eller kändes Silverkronan så mycket bättre för att jag fick den uppläst för mig av någon som smidigt kunde glida förbi missarna med skiljetecknen?

Anna Jansson: Stum sitter guden. Prisma 2000, 214 sidor. ISBN: 9151836750

h1

Silverkronan

juni 8, 2007

Jag ligger efter med bokbloggandet, men tar mig tappert an högen med utläst. För ett tag sedan lyssnade jag på Anna Janssons Silverkronan i cd-form. Författarnamnet var bekant sedan tidigare, men det här är den första bok jag läser av henne. Det är högst sannolikt att det blir fler Jansson-deckare eftersom den här verkligen föll mig i smaken.

Det är högsommar på Gotland, och Anna Janssons huvudperson Maria Wern sommarvikarierar på ön. Sommarliv på semesterort, inklusive Medeltidsveckan, blandas med polisutredningar. En av de bofasta öborna rapporteras försvunnen efter en resa i riktning fastlandet, men försvinnandet visar sig vara något av ett villospår. Poliserna försöker kartlägga den försvunnes liv och omgivning, i takt med att allt fler människor dras in. Ganska basic deckarhistoria, med andra ord – fast ändå inte allt för schablonartad. Kryddan i Silverkronan är dels Gotlands historia som flätas ihop med de nutida händelserna, det dras paralleller mellan historiska legender och nu levande människor och deras liv. Jag som dessutom är svag för det Gotland jag förvisso aldrig har besökt faller nbaturligtvis för de historiska detaljerna och gotländskan. Bortsett från gotlandsgodiset är deckarintrigen riktigt välgjord och förvillande. Anna Jansson lyckas dra läsaren vid näsan både en och två gånger, och det på ett riktigt njutbart sätt.
Helt klart en deckarförfattare som gärna får förgylla fler diskstunder.

Anna jansson: Silverkronan. Norstedts Audio 2006, 9 cd-skivor (speltid ca. 10 timmar). Uppläsare: Marie Richardson. ISBN: 9173132438.