Archive for the ‘facklitteratur’ Category

h1

Halvvägs genom Himmel och helvete

maj 5, 2009

Ibland ser jag att jag får inkommande länkar från folks bokbloggar, och att jag i deras länklistor kategoriseras som bokbloggare. Det kan ge mig dåligt samvete, med tanke på att mitt bokbloggande är ganska sporadiskt numera. Jag har någon gång haft ambitionen att skriva något om varje bok jag läst ut, men det känns som om det var länge sedan jag ens rörde mig i närheten av den målsättningen.

Efter gårdagens regnande återkom solen idag, och jag hann sitta på en närbelägen brygga med temugg och bok en stund innan jag gick in för att ta itu med dagens skrivjobb. Det var sannerligen bryggläsning i rättan tid, för nu faller ett fint duggregn utanför fönstren igen.
Läser som bäst Terese Christianssons Himmel och helvete – Mord i Knutby. Knutbymordet fascinerar och förfärar mig, precis som det fascinerar och förfärar många andra. Religion som språrar ur är alltid både intressant och skrämmande att läsa om, och ju närmare det kommer desto mera skrämmande. Jag har själv haft mina kontakter med den frikyrkliga sfären, och även om jag inte har stött på osunda sammanhang känner jag ändå igen språkbruket, och ser hur skrämmande lätt den där glidningen mot det riskabla kan få en början.

Så Helena Christianssons bok fascinerar mig – men samtidigt irriterar jag mig ganska ofta på hennes sätt att skriva. Ofta upplever jag att gränsen mellan dokumenterad sanning och hennes egen utfyllnad för att göra skildringen mera levande är alldeles för otydlig. Ibland känns det som om hon uttalar sig alldeles för mycket om verkliga personers tankar vid olika tillfällen. Hela frikyrkligheten är henne också ganska främmande, och det märks stundvis lite för bra.
Jag har nyligen läst färdigt den första delen som handlar om mordet och de händelser som ledde fram till det, och har ännu framför mig den senare delen av boken där Christiansson ska beskriva de kontakter hon haft med övriga församlingsmedlemmar och den tid hon tillbringade som deltagare i församlingens träningsskola. Själv skulle jag sannolikt aldrig våga utsätta mig för den typen av projekt – mina reaktioner på det karismatiska är av det slaget att jag håller mig på betydligt mera än armlängds avstånd för min personliga sinnesfrids skull – men jag märker att jag redan nu inte riktigt litar på att Christiansson kommer att kunna ge en hyfsat objektiv bild av det hon kommer att möta.

Christiansson är kvällstidningsjournalist, och hittills har läsningen av boken bekräftat obehagligt mycket av mina fördomar mot just den yrkeskåren. Det blir lite sensationslystnad över det hela, lite för mycket av personligt tyckande som slinker genom. Dessutom har jag svårt för hennes sätt att skriva – ofta känns språket pratigt och hon har återkommande problem med språktekniska detaljer, bland annat användningen av reflexiva pronomen. Det stör läsningen att min inre korrekturläsare ganska ofta vill blanda sig i och skriker efter en rödpenna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

h1

Underhållande biologibok

augusti 3, 2007

Redan för flera år sedan utnämnde jag Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk till den absolut roligaste facklitteratur jag någonsin läst. Sorry Fredrik, men du har fått konkurrens, och det till på köpet från det naturvetenskapliga området. Olivia Judsons Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen är nämligen bitvis hejdlöst rolig, samtidigt som den lyckas vara både intressant och väl underbyggd. Judson är evolutionsbiolog och vetenskapsjournalist, vilket visar sig vara en formidabel kombination om man ska skriva en bok i det här ämnet. Under artistnamnet Dr Tatiana svarar Judson i frågespaltsliknande stil på frågor rörande fortplantning som olika organismer sänder henne. Frågorna kan t.ex. se ut så här:

Kära Dr Tatiana,

Jag är en Cymatogaster aggregata, en abborartad fick vid den amerikanska stillahavskusten, och jag har hört att lättfotade fruntimmer håller på att ta över vår art eftersom de får fler ungar än andra. Hur ska jag kunna stoppa detta moraliska förfall och skydda kommande generationer?

I anständighetens namn, Baja

Dr Tatiana reder ut begreppen kring fortplantning och utveckling, vilka metoder olika organismer använder sig av för att sprida sina gener på ett effektivt sätt, fördelar och nackdelar med hermafroditism och mytbildningen kring lättfotade hannar och monogama honor.

Judson tar sig onekligen vissa friheter i framställningen, men det är just det som gör läsningen så underhållande. Nu är jag förvisso humanist och inte naturvetare, men jag tycker ändå att det hela verkar vara mycket väl underbyggt – Judson tar upp en hel del fascinerande företeelser, men det känns aldrig sensationslystet eftersom hon samtidigt poängterar att vissa saker inte är vetenskapligt belagda, utan att det kan röra sig om forskarnas gissningar. Boken avslutas också med omkring 80 sidor noter och referenser för den som vill veta mer.

Som formexperiment är boken också intressant i och med att vissa avsnitt kombinerar både skönlitterär gestaltning och vetenskapliga fakta. Det här är facklitteratur, populärvetenskap med tyngd – men samtidigt innehåller den fantasirika drag. Och allt detta fungerar utmärkt eftersom Judson har en sällsynt förmåga att vara klar och redig. De mer fantasirika inslagen är, trots att de ofta förekommer i samma stycke och mening, så uppenbart avskilda från vetenskapen att ingen risk för missförstånd föreligger.

Olivia Judson: Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. Natur och kultur 2005, 356 s. ISBN: 9127097803

h1

Glitterspray

juli 10, 2007

Jag hade helt missat att Bengt af Klintberg har gett ut en ny samling moderna vandringssägner – ända tills den kom i min väg på jobbet, katalogiserad av en kollega som högprioriterat den för att komma åt den för egen del. Jag kunde naturligtvis inte heller motstå läckerbiten, bar hem den i triumf och läste under stor fascination. Titeln Glitterspray syftar på den inledande vandringsmyten, en berättelse som jag själv tagit del av i form av ett mail häromåret – men då med glittersprayen utbytt mot en handfull paljetter på en tvättlapp.

Det är inte bara vandingssägnerna i sig som väcker intresset och läslusten, utan minst lika mycket Bengt af Klintbergs analyser och bakgrundsinformation.  Jag fascineras av hur vanringssägnerna i många fall är en spegel av sin tid, och hur föremålen för människors rädsla och skräckfyllda förtjusning kommer fram i de ”sanna” historier man för vidare. Vandringssägnerna fyller fortfarande en funktion, trots att ramarna för berättandet delvis har ändrats i och med att de numera sprids även via dagspress och internet. Det intressanta här är förstås att människans berättande består, även om de yttre omständigheterna förändras. Vetenskap och teknologi kan inte ersätta en god historia. För närvarande tycks ju de så kallade sanna berättelserna också stå i extremt hög kurs på bokfronten – undrar om det inte finns en hel del samband mellan vandtingssägnerna och de ”sanna” sensationshistorier som går i tryck?

I vilket fall som helst är det intressant att jämföra de klintbergska vandringssägnerna med historier man själv har stött på i olika former. Hur många har inte hört att det är farligt att simma strax efter att man har ätit? Detta är enligt af Klintberg lika mycket en myt som den sydeuropeiska föreställningen att man inte heller bör duscha genast efter maten. Af Klintberg berättar om en vandringssägen (i hans version kallad Avsnoppad) som utgör en mycket minnesvärd episod i John Irvings Garp och hans värld. Jag hittar, helt utan hjälp från författaren, en liknande koppling mellan Älg i bil och en av novellerna i Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Vandringssägnernas närvaro omkring oss blir också närmast kusligt tydlig då jag någon dag efter att ha läst om sägnen Kort tentamensfråga kan läsa samma berättelse återgiven i en kolumn i Husis.

Kort sagt: Det här är forskning när den är som mest underhållande, och jag får en oroväckande känsla av att jag kanske borde läsa fler kurser i folkloristik.

Bengt af Klintberg: Glitterspray och 99 andra klintbergare. Atlantis 2005, 312 sidor. ISBN: 917353045X

h1

När orken tryter halvvägs – eller: Oförmågan att ta sig genom facklitteratur

juli 1, 2007

Hermia skriver väldigt igenkänningsbart om böcker man släpar hem från biblioteket för att de verkar vara ack så intressanta, böcker som man sedan lämnar tillbaka halvlästa eller olästa för att man aldrig hittade ork att ta sig genom dem, trots intresset. Jag gör sådär hela tiden, om och om igen. Det finns så mycket man vill sätta sig in i, bortsett från allt det man känner att man borde sätta sig in i.

Hermia undrade vilka böcker hennes läsare önskar att de hade ork att ta sig igenom, och min kommentar blev så omfattande att den fick flytta hit och omarbetas till ett blogginlägg istället.  Min önskan är alltså att jag faktiskt skulle läsa följande titlar, dels för att de verkar vara mycket intressanta, och dels därför att biblioteket kommer att vilja ha dem tillbaka så småningom:

  • Lena Huldén: Den sexbente fienden – Leddjurens inverkan på västerländsk krigföring
  • Susan Nathan: Ett annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen
  • Jan Svartvik: Engelska – öspråk, världsspråk, trendspråk
  • Agneta Rehal – Johansson Den lömska barnboksförfattaren – Tove Jansson och muminverkets metamorfoser

Lägg därutöver till detta axplock titlar som är mina egna, och som jag har för avsikt att läsa någon gång, på grund av det intresseväckande innehållet:

  • Ian MacDonald: En revolution i huvudet – The Beatles’ inspelningar och 60-talet
  • Charles Kimball: När religionen blir ond
  • Ebba Witt-Brattström: Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse
  • Bill Bryson: En kortfattad historik över nästan allting
h1

Årets biografi

juni 18, 2007

Boel Westins Tove Jansson-biografi måste vara den av mig mest ombloggade boken någonsin, och då har jag inte ens ägnat den en ordentlig bloggtext än – men den kommer nu. Jag vet att det finns folk som vill åt den här boken, och ska alltså lämna den ifrån mig snart.

Tove Jansson – Ord, bild liv är godis för alla som är ens lite intresserade av Janssons författar- eller konstnärsskap. Boel Westin har under arbetet med sin doktorsavhandling Familjen i dalen vunnit Tove Janssons förtroende, vilket bland annat ledde till många personliga samtal samt ensamrätt (bland forskare) till Janssons privata arkiv. Detta arkiv var enligt Westin mycket välordnat och innehållsrikt – med andra ord kan man anta att det är en dröm för forskare.

En del av arkivets innehåll, samt material från många andra håll, blev smakligt förpackat och förmedlat på nära 600 sidor, inklusive litteraturförteckning. Jag läste och läste och var alldeles fascinerad. Jag identifierade mig med Tove – det tror jag är oundvikligt under den här läsningen. Jag kom på mig själv med att undra vad jag själv avslöjar om mitt liv i mina egna privata antekningar, och tänkte att det nog är tur att jag inte har ett internationellt rykte att tänka på eftersom mina icke-arkiverade skrifter inte alltid är så genomtänkta.

Även om jag har läst ett antal böcker och texter om och av Tove Jansson finns det en hel del nytt och nygammalt att upptäcka. Westin har gått kronologiskt till väga, och med avstamp i den Hammarsten-Janssonska släkthistorien tar hon läsaren genom Toves liv och skapande.

Litteraturvetare som jag är tycker jag att analyserna av Janssons texter hör till de mest njutbara bitarna. På ett tåg mellan Åbo och Tammerfors sitter jag saligt fascinerad och läser om likheterna mellan Toves Farlig midsommar och Shakespeares En midsommarnattsdröm och känner att jag måste läsa om dem båda två, snart. Likaså är det mycket intressant att läsa om privatlivet och umgängeskretsen, och hur dessa satte sina spår i Toves konstnärliga och litterära skapande.

I finlandssvenska medier har biografin så långt jag har följt med fått mycket positiv kritik. Husis recensent invände en aning mot att Tove Jansson framställs i så övervägande positiva ordalag, och menar att även hon måste ha haft sina mindre underbara sidor som det hade varit intressant att läsa om. Birgitta Ulfsson recenserade biografin i Radio Vega, och undrade varför den måste vara så tråkig, ”som om en hemul skrivit en biografi över en snusmumrik”. (Är det bara i finlandssvenskt kulturliv man självklart kan dra till med en sådan metafor och precis som man tänkt sig få folk att förstå exakt vad man menar?)

Jag håller med om att Tove Jansson blivit lite av en oantastlig nationalikon, men kan förlåta Westin för att hon förmodligen ytterligare bidragit till detta fenomen. Jag menar, det är trots allt Tove Jansson, och jag har beundrat henne sedan jag lärde mig läsa och upptäckte muminserierna. Den tråkighet som Ulfsson hittade i biografin hittar däremot inte jag – men så är jag kanske mer av en hemul än jag vill erkänna.

Om ni bara ska läsa en biografi de närmaste åren, och om ni någonsin läst en muminbok eller har ens ett litet intresse för bild- och textskapande: Läs Tove Jansson – Ord, bild liv. Och jag nästan garanterar att ni kommer att finkamma biblioteket på jakt efter janssonsk litteratur att läsa (om) efteråt.

Boel Westin: Tove Jansson – ord, bild, liv. Schildts 2007, 596 sidor. ISBN: 9789515016720 (Albert Bonniers förlag, ISBN: 9100113255)

h1

Katter som jobbar

mars 12, 2007

Mamma har varit på bokrean och fyndat Katter som jobbar med tanke på mig och brodern. Jag passade på att läsa den medan jag var hemma för att umgås med katter och människor.

Jag är sedan späd ålder storligt fascinerad av katter, och sedan något högre ålder även fascinerad av böcker om katter, gärna skönlitterära. Katter som jobbar är skriven av Ragnhild Solvika, och boken placerar sig i ett gränsland mellan skönlitteratur och facklitteratur. Solvika har samlat egna texter om jobbande katter, och blandat dem med ett par utdrag ur skönlitterära texter och en mängd mestadels fina fotografier av Eivor Rasehorn. Solvika berättar om stallkatter och cirkuskatter, om antikvariatskatten Fjodor, om kontroversiella fängelsekatter och om katterna i den engelska premiärministerbostaden. Bokens inledning tar upp tamkattens tidiga historia och spridning, fokuserat på nytta-och-nöje-förhållandet mellan människa och katt. Mest engagerande är berättelsen om terapikatten Majsan som jobbar på ett demensboende och kan ligga i timmar hos sjuka och döende. De olika fotomodell- och reklamkatterna väcker inte lika stort intresse hos mig.

Ragnhild Solvika har tidigare gett ut kattkulturtidskriften MJAU, och enligt texten på skyddsomslaget är Katter som jobbar ett resultat av den mängd material hon samlade på sig under åren med tidskriften. Jag misstänker att en del av texterna har skrivits åtminstone med tanke på publicering i tidskriften, eftersom de verkar ha tillkommit under en ganska lång tidsperiod. En del av texterna är tyvärr också ganska slarvigt skrivna och korrekturlästa, vilket drar ner helhetsintrycket. Ändå tror jag att kattvänner uppskattar boken. Det är svårt att inte gilla en bok som belyser vilka fascinerande djur katterna är, och hur de kan samarbeta med människan på de mest skiftande sätt. Det är svårt att inte ryckas med av denna hyllning till djuret som inte domesticerades av människan, utan som frivilligt flyttade in och skapade sig ett nytt hem i människans närvaro.

Ragnhild Solvika och Eivor Rasehorn: Katter som jobbar. Bilda förlag 2002, 144 sidor.