Archive for the ‘noveller’ Category

h1

Januariläst

februari 2, 2009

Trots att jag suckat över hur o-läsande jag varit i januari hamnade tio titlar på utlästa listan i Book Notes under förra månaden. Det har sin förklaring – hälften är audioböcker, och ytterligare två är serier. Januari var också månaden när jag läste ut första boken om Harry Hole (imponerades inte helt, men har hört att serien blir intressant med tiden), njöt av Åsa Larsson i form av novellen Systrarna Hietala, inte föll i extatisk trans över Markus Zusaks Boktjuven och återupptäckte Selma Lagerlöf. Jag har fortfarande inte hittat något som når upp till Jerusalems höjder, men på vägen dit är både Kejsaren av Portugallien och En herrgårdssägen riktigt sköna läsupplevelser. Särskilt den sista fångade mig – jag fascineras av Lagerlöfs ton när hon berättar om de här människorna som är så märkligt förbundna till varandra och så märkta av sina liv. Skandinavisk magisk realism känns det som.

Nancy Hustons Livslinjer blev utläst under månadens sista dag, efter att ha varit en riktig långkörare. Till en början var jag mest upptagen av att vara besviken på den, eftersom den inte levde upp till mina förväntningar och inte svepte med mig. Istället tragglade jag, mådde illa av den första sexåringen i raden och irriterade mig på att ungarna var så fantastiskt välformulerade. Men det ger sig faktiskt det där, och idén att berätta en släkthistoria genom en sexåring i varje generation är fortfarande genial. I lördags när jag hade läst sista kapitlet och fått hela bilden klar för mig var det nära att jag började om från början. Livslinjer är en sån där bok som jag skulle kunna ta med mig till en öde ö, för det känns som om det finns så mycket att pussla ihop och fundera över att jag skulle kunna bli sittande i en halv evighet med den om jag inte hade andra böcker att läsa. Och det är snyggt gjort det här, men Huston flirtar inte med läsaren i onödan. Därmed krävs det att man är ganska självgående under åtminstone den första hälften. Huston har fått åtminstone två andra romaner översatta till svenska, Ängelns avtryck och Gästabud i vintern. Någon som har läst? Hur upplevde ni dem?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

h1

Majas morsas kompis sambo

september 7, 2007

Jag läste om den här boken på Dagens bok, och antecknade den omgående i anteckningsboken för titlar på böcker jag vill läsa. Tyvärr fanns den inte på något av biblioteken i studiestaden, och jag hann nästan glömma bort den innan jag råkade hitta den i nyhetshyllan på födelseortens bibliotek. Hem och läsa med andra ord.

Jag brukar ju normalt tycka att novellsamlingar mår bra av att läsas med viss pausering mellan varje novell, så att man håller dem åtskilda och ger dem lite tid att sjunka in. Fast Majas morsas kompis sambo får mig att bli lite osäker på om det här är en princip som man alltid ska hålla sig till. Novellerna är tätt knutna till varandra, alla handlar om personer i samma gymnasieskola, och huvudpersonen i en novell återkommer som bifigur i en eller flera andra. Det här är ett grepp jag uppskattar, lite som intertextualitet inom samma pärmar. Genom länkarna mellan de olika personerna påminner Kieris novellsamling om Ann-Luise Bertells Tro, hopp och pizza. Men medan Bertells samling lästes ojämnt utspridd under flera månder, och ändå fungerade utnärkt, känns det som som jag skulle ha låtit för lång tid förflyta mellan Kieris noveller, trots att alla lästes inom två-tre veckor. När jag läste de sista ovellerna kände jag ett litet sug efter att börja om igen – inte för att jag drabbades av separationsångest eller abstinens, utan för att kolla upp hur det hela egentligen hängde ihop, hur det var med referenserna bakåt till novellsamlingens början.

Och jag tror att det är här jag har min invändning mot Majas morsas kompis sambo. För trots att Kieri skriver bra som alltid känns det som om  novellerna som individuella delar får stå tillbaka lite för det faktum att de ska passa ihop som helhet, vilket gör att de enskilda delarna inte får avslöja för mycket. Citatet från en av mina favoritlåtar i början av boken, och de återkommande referenserna till filmen som inspirerats av artisten får mig att undra om det kanske är så att Kieri har tänkt skapa en liknande helhet som den Paul Thomas Anderson skapar i Magnolia. Vackert så, fast jag känner mig ändå snuvad på en del av njutningen med att läsa noveller – den avslutade och komprimerade berättelsen som står på egna ben.

Katarina Kieri: Majas morsas kompis sambo och andra noveller. Rabén & Sjögren 2007, 143 sidor. ISBN: 9789129667912

h1

Österbottniska noveller

juli 25, 2007

När närproducerad kultur är som värst upplever man en känsla som ligger någonstans mellan kollektiv skam och ett behov av att trots allt vara uppmuntrande och hitta något gott att säga. Det finlandssvenska kan aldrig sågas jämt av med fotknölarna, hur dåligt det än är. Något positivt måste man alltid hitta att trösta sig själv och andra med.

Fast när det fungerar som bäst, när det geografiskt och socialt näraliggande blir det som lyfter ett verk till nya höjder, då kan det bli underbar igenkänning som inte prutar på kvaliteten. Ungefär som Ann-Luise Bertells novellsamling Tro, hopp och pizza. Novellerna utspelar sig alla någonstans i svenska Österbotten. Det kan vara överallt eller ingenstans, i en by nära dig. Jag känner igen typerna, men det blir ändå inte schablonmässigt. De förälskat trånande och konkurrerande tonårsflickorna. Modern som försöker hålla ihop familjen och julefriden. Midsommarfirande, obehagstyngda barndomshem. Bortflyttarna som återvänder. Och över allt en intensiv känsla av närvaro. Det mesta är så väl fångat att jag känner det som om jag själv skulle vara närvarande, inte bara i texten utan i landskapet, i det rum där berättelserna utepslar sig.

Det som förenar bokens tio noveller är inte enbart den tydliga österbottniska anknytningen, utan även personernas gemensamma upplevelse av att få nog och gå över gränsen. Huvudpersonerna förekommer också som bifigurer i de andra novellerna, vilket är en detalj jag gillar. Jag är som bekant svag för intertextualitet, om den så sker inom pärmarna för samma bok.

Läsningen har bjudit på mycket igenkännande, båda av obehaglig och fnissig karaktär. Jag har varit duktig novelläsare (notera att det här är min privata definition) och portionerat ut de tio novellerna, har bland annat haft dem som busslektyr under vårvintern (man hann gott och väl läsa en novell under resan in till centrum). Nu när den sista är utläst är det så länge sedan jag började att jag skulle kunna läsa om dem.

Ann-Luise Bertell: Tro, hopp och pizza. Söderströms 2006, 85 sidor. ISBN: 951522392X

h1

Bokfemman vecka 18

maj 16, 2007

Jag har upptäckt Malins bokfemmor, och kan absolut inte motstå att delta. I väntan på veckans bokfemma tar jag mig an förrförra veckans. Temat för bokfemman vecka 18 var dåliga böcker – ”böcker man inte rekommenderar någon annan att läsa, böcker som kanske t.o.m. har förpassats från bokhyllan.”

Jag har gripit mig an uppgiften med stor iver, och t.o.m. letat upp mitt första anteckningshäfte för böcker för att gå tillbaka i historien (mycket intressant läsning, det var som att delvis återuppleva sitt eget liv). Resultatet ser ut så här:

  • Änglar och demoner av Dan Brown. Frågar ni mig räcker det gott och väl med Da Vinci-koden. Har man läst den behöver man inte läsa fler av samma författare. Änglar och demoner skrevs visserligen före Browns mastodontbästsäljare, men känns ändå som en total upprepning av Da Vinci-koden.
  • Elva minuter av Paulo Coelho. Den hyfsat lyckliga horan serverar färdigtuggade ”sanningar” om livet och kärleken. Inget utrymme för egna upptäckter.
  • Vad gör alla superokända människor hela dagarna? av Fredrik Lindström. Jag älskade både Världens dåligaste språk och uppföljaren Jordens smartaste ord, men den här novellsamlingen var bara oerhört ointressant, och besvikelsen var naturligtvis enorm eftersom jag hade såna förväntningar på Lindström.
  • En hotad kvinna av Lisa Scottoline. Sladdrig pocket som medföljde veckotidning. Minns faktiskt inte exakt varför jag tyckte den var så dålig, men boken gavs en endaste stjärna i bokhäftet, och jag minns att jag tyckte att den var seg, trots att den skulle föreställa en spänningsroman.
  • Neros bägare av Jan Mårtensson. Jag citerar ur bokhäftet, den 13 juli 2002: ”Absolut INTE en bok i min smak. Antikhandlare yrar runt med vackra damer och goda middagar. Hamnar i farofyllda situationer och tar sig ur dem på de mest osannolika sätt.” Varje gång jag ser raderna av Homan-deckare på biblioteket eller i bokhandeln blir jag stående i förundran. Hur kan det finnas en så här stor marknad för alla dessa böcker?

Bubblare som aldrig nådde listan: Vinterkrigets tid av Eeva Kilpi (misstänker att jag kanske skulle finna den mer givande och mindre seg vid omläsning idag, åtta år efter förra läsningen), Glöd av Kathryn Harris (se föregående) och De sista barnen i Schewenborn av Gudrun Pausewang (Inte alls dålig, men jag skulle inte rekommendera den till någon, var helt förstörd efter att jag läste denna nattsvart hopplösa atombombsskildring).

h1

Bokdilemman

mars 19, 2007

Dilemma 1: I fredags köpte jag, efter lite bloggsurfande i torsdags natt, Curtis Sittenfelds I en klass för sig. Kollade bibliotekskataloger över nätet i torsdags natt. Universitetsbiblioteket hade den i finsk översättning. Stadsbiblioteket hade den i finsk översättning. Biblioteket på familjens hemort hade den i finsk översättning. Jag förbannade min status som språklig minoritet och kollade bokhandelskatalogen. Napp i pocketkategorin. Nöjd Ika gör sitt livs snabbaste bokhandelsbesök på fredag före körövningen. In, raka spåret till svenska pockethyllorna, leta bok, hitta bok, köpa bok, ut igen. Dilemmat i detta? Jo, jag kommer till det. Efter körövningen och efter kvällens teaterpjäs, när jag satte mig på bussen hem från centrum och började bläddra i min nya bok. Och läste hela vägen hem. Och det skulle jag ju inte, för jag hade ju en nyss påbörjad sexhundrasidorslunta hemma som jag ska läsa ut först. Så att. Nu ligger den här och lockar mig att bläddra lite till, och läsa lite till – men jag ska inte. För övrigt stör det mig att pocketomslaget är fulare än omslaget på den inbundna boken.

Dilemma 2: Jag gillar egentligen noveller. Noveller är som kortfilm, en smaklig liten godbit att tugga och svälja på en gång, utan störande avbrott. Så långt allt väl. Men liksom, när läser man ut de här novellsamlingarna? Jag vill läsa dem. Och jag kommer ofta så långt att jag läser en eller flera av novellerna. Sedan blir de liggande, för att jag i all välmening inte vill hetsläsa dem och röra ihop de tolv olika novellerna till en enda smet, utan läsa dem som individuella berättelser. Väl tänkt, men alla romaner som jag ju också vill läsa och läsa ut kommer mellan, i evinnerlighet.

Jag ser en förenande länk mellan dessa två dilemman, nämligen de motsatta viljorna i mitt läsande jag. Det finns så många böcker jag vill läsa, för att de verkar så intressanta, för att de viskar lite löftesrikt om njutbara läsupplevelser. Och detta i sin tur gör att jag vill läsa så många böcker som möjligt, och att jag ibland blir lätt besatt av tanken på att läsa ut den och den och den boken, för att kunna gå vidare till nästa. De här båda viljorna – att vilja njuta av läsupplevelsen och att vilja läsa ut boken – står ibland (men inte alltid!) i strid med varandra. Ack.